: Alfred Andriola

I THUDs artikelserie om Caniff-skolan och dess tecknare presenteras här Alfred Andriola, upphovsman, författare och tecknare till polisserien ”Kerry Drake”. I Sverige har serien publicerats i Seriemagasinet sedan år 1949 och i hög grad bidragit till tidningens popularitet.

Hur det började

Vissa människor förefaller vara förutbestämda att bli serietecknare. Alfred Andriola utgör ett nästan alldeles för perfekt exempel.

Andriola föddes år 1912 (med reservation för några års felmarginal) i Greenwich Village, en del av New York. Under sin barn- och ungdom var han intresserad av teckning och litteratur. Han var inställd på att arbeta med någonting inom ett av dessa områden och han studerade därför journalistik vid Columbia University och konst vid Cooper Union. Vid den tiden var USA emellertid mitt uppe i den värsta depressionen och välvilliga skribenter rådde den vankelmodige unge mannen att bli tecknare, medan lika välvilliga tecknare rådde honom att bli skribent.

Andriola blev bådadera som serieskapare och han behövde inte anstränga sig alltför mycket för att bli det.

I sin ungdom hade han inte något överdrivet intresse för serier, ·men år 1934 började Milton Caniffs ”Terry och piraterna” och Andriola var en av de många som skrev beundrarbrev till Caniff. Denne inbjöd beundraren till sin och Noel Sickles’ ateljé. Andriola kom på besök och fick på stående fot arbete som de båda serieskaparnas gemensamma assistent.

I tre år arbetade Andriola för Caniff och Sickles, som var bara några år äldre än honom själv och som just då höll på att utveckla seriekonstens mest imiterade teckningsstil. Andriola lärde sig stilen och hantverket från början och från insidan.

Charlie Chan

År 1938 tecknade Andriola några provsidor för en serieversion av ”Charlie Chan” och utvaldes bland ett tjogtal tecknare att göra jobbet.

Charlie Chan, en medelålders poliskommissarie av kinesisk börd från Hawaii, var en av den tidens populära massmediahjältar. Han löste kriminalgåtor medan han strödde inlindade artigheter och gamla kinesiska ordspråk omkring sig. Figurens upphovsman var en romanförfattare vid namn Earl Derr Biggers och förutom i romanerna förekom Charlie Chan i filmer (med svensken Warner Oland i huvudrollen) och i radioteaterserier. År 1938 var det alltså dags för en serieversion för dagspressen.

Alfred Andriola skrev och tecknade ”Charlie Chan” i fyra år, både dags- och söndags-serien. Intrigerna i serien följde inte samma mönster som i romanerna. Dagspresspublicering över flera månader är inte rätt medium för en pusseldeckare med ett dussin misstänkta och två dussin ledtrådar. Dessutom ingick det i seriens förutsättningar att det skulle förekomma ett minimum av skjutvapen.

Men ”Charlie Chan” var inte den slags polisserie som Andriola egentligen ville göra. Förutsättningarna begränsade honom alltför mycket och han började därför planera en egen serie.

Den första strippen av ”Charlie Chan” från 1938. Lägg märke till kontrasteringen mellan svarta och vita ytor.

Den första strippen av ”Charlie Chan” från 1938. Lägg märke till kontrasteringen mellan svarta och vita ytor.

Dan Dunn

År 1942 fick Andriola ett erbjudande från Publishers Newspaper Syndicate om att få överta detektivserien ”Dan Dunn”. Men Andriola var inte tilltalad av att än en gång arbeta vidare på en annans skapelse. Syndikatet föreslog då att han skulle teckna ”Dan Dunn” tills seriens publiceringsavtal med olika tidningar hade gått ut och att han därefter skulle få fortsätta med en egen serie.

Andriola accepterade. Han lämnade ”Charlie Chan” som lades ned, tecknade ”Dan Dunn” i ett år och fick sedan lansera ”Kerry Drake” som dess ersättare.

Kerry Drake

Det har skrivits många presentationer av Alfred Andriola och ”Kerry Drake” och Andriola har ofta och gärna ställt upp i intervjuer och på seriekongresser, men inte i något sammanhang har han med ett ord nämnt medarbetaren Allen Saunders namn. Denne skrev ”Dan Dunn” och är mest känd som manusförfattare till ”Mary Worth” och ”Steve Roper & Mike Nomad”.

I en intervju i MFG 112 (januari 1974) avslöjar Saunders att han var med om att skapa ”Kerry Drake” 1943 och att han har skrivit serien från starten fram till slutet av 1973. Saunders använder enbart ordet ”write” i intervjun och det framgår inte alls om han skrivit synopsis eller fullständiga manus eller om han skrivit manus efter Andriolas idéer, anvisningar eller synopsis.

Det är egendomligt att detta 30-åriga samarbete avslöjas först efter att det upphört. Uppgiften i intervjun kan tolkas på två sätt: Antingen har Saunders insats varit av underordnad betydelse eller också har Andriola medvetet hemlighållit Saunders betydelse och själv tagit hela äran.

Tills sammanhangen är helt klarlagda behandlar jag här Andriola som manusförfattare till ”Kerry Drake” men reserverar mig för att Saunders kan ha varit den mest kreative i samarbetet.

När Andriola arbetade med ”Charlie Chan” kom han underfund med att en medelålders och filosofisk oriental inte var rätt huvudperson för en äventyrsserie. ”You need a vigorous, attractive american who can speak softly or forcefully, but still carry a big punch. A comic strip needs action”, säger Andriola i en intervju i Comic Detective 2.

Andriolas hjälte Kerry Drake är i jämförelse med Charlie Chan en mycket konventionell seriehjälte. Han är en muskulös amerikan med mycket kort blont hår och kraftig haka. Han är en bra polis och en god familjefar. När serien började i oktober 1943 ingick han som medarbetare i en distriktsåklagares stab. Numera har han avancerat till poliskommissarie.

Serien karaktäriseras främst av Andriolas realistiska och ingående beskrivning av polisens mödosamma och metodiska arbete och de tekniska hjälpmedel polisen har till sitt förfogande. Huvudpersonen Drake är inte någon superbegåvad Sherlock Holmes som löser alla problem helt ensam. Han är medarbetare i ett arbetslag, där alla – från polisläkaren till den patrullerande konstapeln – har betydelse för arbetsresultatet.

När ”Dan Dunn” lade ner introducerades ”Kerry Drake” som dess efterträdare i speciella ”substitute strips”.

När ”Dan Dunn” lade ner introducerades ”Kerry Drake” som dess efterträdare i speciella ”substitute strips”.

I sin förträffliga genomgång av seriedetektiverna i THUD 18 klargör Karl Arne Blom att ”Kerry Drake” är serievärldens enda motsvarighet till den underavdelning inom kriminalromanen som kallas ”the procedural school” och jag hänvisar till Karl Arnes genomgång för en fylligare genrebeskrivning av ”Kerry Drake”.

Under 1930- och 40-talen var det tämligen vanligt med polisserier och dessa anslöt sig mer eller mindre tydligt till proceduralskolan. Men de flesta försvann och sedan FBI-agenten X9 började syssla med superskurkar och agentuppdrag i alla världsdelar och sedan Dick Tracy började larva omkring med månvarelser så kvarstår och framstår ”Kerry Drake” som den bästa och mest genre-trogna polisserien.

Personerna

I äventyrsserierna karaktäriseras personerna ofta med hjälp av schabloner. Utseendet är en sådan schablon. Hjältarna är vackra och skurkarna är fula – utom yngre kvinnliga skurkar som alltid är vackra. Schablonerna är en konsekvens av att serieskaparna har ett begränsat publiceringsutrymme till sitt förfogande. Dagspresserien som publiceras med en stripp på 2–4 bilder om dagen är inte rätt forum för nyanserat tecknade hjältar och skurkar. Dessutom vill inte de amerikanska syndikaten att dagsseriernas episoder överskrider en publiceringstid på 12 veckor, vilket gör att karaktärsskildringen får träda tillbaka till förmån för intrigen och actionmomenten.

”Kerry Drake” är en av de få dagspresserier som har en synkroniserad publicering. Dagsstripparna och söndagssidan har inte parallella och åtskilda episoder utan utgör en fortsättningsserie från lördag till söndag till måndag, etc. En ordinär Kerry Drake-episod motsvarar alltså ca 15–17 veckor. Därigenom kan Andriola lägga ner lite mera tid och omsorg på karaktärsskildringen.

Kort presentation an personerna i "Kerry Drake".

Kort presentation av personerna i ”Kerry Drake”.

Men Andriolas karaktärsskildring går mera på bredden än på djupet. Istället för en enda nyanserad och komplex huvudperson med en mängd olika egenskaper använder han en mängd olika personer som var och en har några få men sinsemellan olika egenskaper. Han använder schablonerna men åstadkommer omväxling och variation genom att byta schabloner, dvs han växlar huvudpersoner.

Denna uppdelning i ett ston antal fasta hjälteroller tillhör dessutom proceduralskolans mönster och utgör en förutsättning för variation i ämnesvalet.

Ett fast persongalleri förutsätter emellertid att läsaren är bekant med alla dess olika personer. De måste finnas med hela tiden. Ibland skymtar de förbi i Kerrys omgivning. Ibland får de helt egna episoder i vilka Kerry skymtar förbi i några enstaka bildrutor. Detta gäller i de senare årgångarna särskilt kriminalassistenten Johnny Colt och hans kvinnliga kollega Happy Stuart men framför allt Kerrys yngre bror Lefty.

Lefty Drake utgör en motpol till Kerry. Han är privatdetektiv och kan som sådan arbeta med annorlunda fall och med annorlunda metoder än polisen. Till sin karaktär är Lefty ung, impulsiv och intresserad av brudar i motsats till den lugne, eftertänksamme och stadgade familjefadern Kerry.

Kerry Drakes familj spelar stor roll i serien. Hustrun Mindy har medverkat till många kriminalgåtors lösning framför allt innan fyrlingarna föddes. Men även som hemmafru har hon då och då trampat in på makens yrkesområde. Se till exempel den första episoden i Seriepocket nr 20!

Andriola har vid enstaka tillfällen inte dragit sig för att låta välbekanta bifigurer dö. Kerrys första sekreterare och sedermera fästmö Sandy Burns introducerades redan i den allra första episoden och skadades många år senare dödligt av gangstern ”Bulldozer” (på svenska ”Loket”). Hon avled på sjukhus just som hon och Kerry skulle låta viga sig. Denna melodramatiska händelse sög tag i läsarna och Andriola fick tusentals brev med vitt skilda åsikter.

Seriens skurkar har under årens lopp genomgått en markerad förändring. I början använde Andriola gärna bisarra, omänskliga och diaboliska figurer i medveten konkurrens med Chester Goulds berömda skurkar i ”Dick Tracy”. Andriolas skurkar hette Dr Zero, Bootleneck, Stitches, Kid Gloves, DDT, Highbrow etc. Den som inte har tillgång till Seriemagasinet från 1950-talet kan studera ”Lillen” och ”Chipmunk” Chapman i Seriepocket nr 20. Alfred Andriola har i intervjun i Comic Reader förklarat att dessa personifieringar av ondskan var ganska naturliga i början av 1950-talet då minnet av superskurken Hitler ännu var levande. ”But after the fabulous 50’s, we began to live with the problems of survival – poverty, race riots, the involvement in an unpopular war in Vietnam, and many other realities of the sixties. Faced with these, it was natural that a creator would reflect these realities, even when he could not take positive positions.”

Andriolas nutida skurkar är för det mesta vardagsmänniskor som har trasslat till det för sig, som misstolkar, missförstår eller pådrivna av yttre händelser råkar in i konflikter. Ibland får man en social bakgrundsskildring av deras levnadsomständigheter, ibland finns bakgrunden med bara indirekt.

Det kan visserligen förekomma onyanserade och kallhamrade yrkesgangsters, men de är inte längre så bisarra och diaboliska som sina 50-talsföregångare. Antagligen är de mer eller mindre hämtade från dagens amerikanska verklighet.

Genom att använda ett färdigt persongalleri och schablonhjältar kan Andriola lägga ner lite mer möda på skildringen av skurkarna. De är därför något mer verklighetstrogna och nyanserade än sina kolleger i de flesta andra äventyrsserier. Jämför till exempel med ”Agent Corrigan”!

Det finns ofta någonting ödesbundet och tragiskt hos dessa Andriolas vardagsskurkar. De är hederliga tills de drabbas av en mindre händelse och i sina försök att bemästra händelsen väljer de fel metoder och trasslar in sig i allt värre handlingar. Ett bra exempel utgör skurken i ”Desperat Flykt” (Seriemagasinet 1/74) som hamnar i knipa på grund av en mindre penningskuld och som börjar med att göra inbrott hos en arbetskamrat. Ett annat exempel utgör en östtysk flykting i ”Skuggor ur det förflutna” (SM 23/73) som arbetar som professor i USA tills en ovanligt snuskig TV-journalist skandaliserar honom med halvlögner. Professorn drivs slutligen till att mörda journalisten.

Andriola är mycket teaterintresserad och det är högst troligt att han hämtat den här ödesbundna och accelererande händelseutvecklingen fram mot en slutlig katastrof från den antika grekiska tragedien.

Andriola sysslar även med att skriva skådespel. Han anser att de två konstarterna serier och dramatik är närbesläktade: ”Att använda dialoger för att karaktärisera personer och för att exponera intriger är bara en fortsättning av serietekniken.”

Sandy Burns dog ca 1952 efter att ha varit med i serien i ca 10 år.

Sandy Burns dog ca 1952 efter att ha varit med i serien i ca 10 år.

Yrkesrealismen

”Kerry Drake” utspelar sig i samtiden och Andriola använder samtida problem, idéer och händelser som utgångspunkter för sina intriger. Han lär ständigt anteckna uppslag och idéer i en anteckningsbok.

Andriola strävar dessutom efter exakt återgivna detaljer både när det gäller teckningen av föremål och beskrivningen av föremålens funktioner. I en tidningsartikel från 1955, som nyligen återtryckts i MFG får man veta att han har en anställd faktainsamlare (möjligen kan det vara Saunders roll som här åsyftas), och deras arbetsmetodik beskrives ungefär så här:

I en realistisk serie som ”Kerry Drake” dyker det ständigt upp tekniska problem av större eller mindre art, från senaste nytt i polisens arbetsmetodik till tillvägagångssättet när man odlar knark på balkongen. Andriola tar upp problemen med sin faktainsamlare som snokar reda på de korrekta uppgifterna och ger dem till honom.

När Andriola sedan använder dessa fakta i sin intrig måste han i allmänhet stycka sönder dem, förenkla dem och arbeta in dem i storyn på ett naturligt sätt. Eftersom det då är risk att uppgifterna blir ofullständiga eller felaktigt behandlade dubbelcheckas den färdiga episoden mot faktakällan innan den lämnas vidare för publicering.

FBI och den lokala polismyndigheten hjälper naturligtvis till med tekniska upplysningar och råd.

l episoden ”Heta Stålar” (SM 25/73) finns ett bra exempel, Andriola ger här en ingående beskrivning av hantverksmässig cigarrframställning. Och i ”Desperat Flykt” (SM 1/74) får läsaren en god inblick i hur en polistecknare arbetar fram ett porträtt av en efterlyst brottsling.

”Kerry Drake” är oerhört påpassad av sina läsare. När Andriola en gång lät en tappad blixtlampa splittras i tusen bitar mot golvet fick han brev från 50 fotografer som påpekade att blixtlampor inte splittras när man tappar dem.

Ibland kan serien komma före verkligheten i små detaljer. I en episod rymde en intern från ett fängelse efter att ha avlossat en leksakspistol i örat på en vakt. Leksakspistolen fanns i verkligheten och förbjöds när kontroller visade att Andriolas seriehändelse kunde få dödlig utgång.

En serie som skildrar brott löper ibland risk att bli en lärobok i brott. En tidning uteslöt en gång fem dagsstrippar i vilka en gangster lärde ut hur man stal TV-apparater. Genom att räkna mjölkflaskor på en villatrappa kunde man lätt avgöra om husägaren var hemma eller inte. Var villan dessutom försedd med TV-antenn var det bara att kliva in och hämta apparaten.

Kerry Drake som blind.

Kerry Drake som blind.

Till seriens yrkesrealism hör också de yrkesskador som polismännen ådrar sig. År 1950 kastade en skurk vid namn Mennis Monk syra i Kerrys ögon. Kerry blev tillfälligt blind i ett antal episoder. Serien handlade då delvis om hans personliga problem, t ex hur man kan skilja en endollarsedel från en femdollarsedel. Naturligtvis hämtade Andriola alla faktauppgifter från ögonläkare och blindskolor. Samtidigt upprätthöll Kerry sitt arbete med hjälp av hjälpredan Luscious Lucius som kombinerad betjänt och kriminalassistent.

Sådana grepp som att låta en seriehjälte bli långvarigt blind eller att låta hans fästmö omkomma är sällsynta i seriernas värld. Det tillhör de vanligaste serieschablonerna att huvudpersonerna är osårbara och odödliga. Genom att bryta mot sådana schabloner lyckas Andriola införa ett nytt slags verklighetsdimension i sin serie.

Ett annat grepp som möjligen kan ha medverkat till seriens realism är införandet av verkliga personer som bifigurer: Bing Crosby har t ex förekommit och hjälpt Kerry i brottsbekämpningen.

Teckningsstilen

Andriola lärde sig Caniffs teckningsstil som ung och han har alltid hållit fast vid den. I THUD 23 finns en utförligare beskrivning av Caniffstilens särdrag.

I ”Charlie Chan” märker man främst att Andriola tagit upp Caniffs skuggningsteknik och kontrastering med vita och svarta ytor. Hans anatomiska återgivning är emellertid osäker och figurteckningens linjer är lite lösa och skissartade. Men så småningom blir både anatomi och linjer allt säkrare.

Det finns tre tecknare i Caniffskolan som med Caniff som utgångspunkt koncentrerat sig på exakta och precisa linjer. Det är Andriola, Pete Hoffman och George Wunder. Andriola har inte gått riktigt så långt som de två andra som hamnat i en manierad linjebetoning.

Andriolas ”Kerry Drake” är tecknad med tydliga linjer av olika tjocklekar som betonar föremålens och personernas konturer. Det är ytterst sällan Andriola använder gråtonsskuggningar för att få fram tredimensionella effekter. Gråtoner använder han bara för att kontrastera olika plan i bildens djupled. Detta medför att bilderna blir klara och överskådliga. Det är ett typiskt Caniffgrepp som Andriola renodlat.

Bing Crosby gästspelade som seriefigur i ”Kerry Drake” ca 1949.

Bing Crosby gästspelade som seriefigur i ”Kerry Drake” ca 1949.

”Kerry Drake” har nu existerat i över 30 år och det är förvånansvärt hur lite Andriolas teckningsstil förändrats. Den mest iögonfallande förändringen gäller skurkarnas och bifigurernas utseende. Förr använde han gärna komiska och bisarra utseenden som kunde ha varit hämtade ur en skämtserie av Basil Wolverton. De har numera helt försvunnit. Men själva grunddragen i stilen är oförändrade.

Andra tecknare som hållit på lika länge har hunnit genomgå flera utvecklingsfaser. Mästaren Milton Caniff har förenklat och försämrat sin teckningsstil genom att göra den snabb och skissartad. Andriola har också förenklat sin stil men utan att försämra den. Han använder numera ett mindre antal linjer för föremålsåtergivningen men har inte gett avkall på tydlighet och skärpa. Förändringen är påtvingad eftersom dagsstripparnas publiceringsutrymme i de amerikanska dagstidningarna kontinuerligt minskat under årens lopp från 8 till 3 spalters bredd. Detta innebär att originalen måste tecknas i mindre skala eller att man undviker alltför tunna linjer, som kan försvinna vid nerminskningen.

Under senare år har Andriola haft hjälp vid tecknandet av assistenten Su Guman. Så vitt jag kan förstå har detta inte betytt någon större förändring i teckningsstil eller kvalitet.

Politiska värderingar

Andriola har ofta vittnat om sina svårigheter att få skildra vissa kontroversiella och därför tabubelagda företeelser i sin serie. Det har hänt att hans syndikat stoppat honom vid diskussioner av manusidéer eller till och med gjort ingrepp i hans färdigtecknade strippar. Följande företeelser är mer eller mindre förbjudna: religion, partipolitik, narkotika, prostitution, abort, oklädda mödrar, alla former av erotik och sexualitet (i synnerhet homosexualitet), etniska och religiösa minoriteter i USA som negrer, irländare, italienare, judar, katoliker, etc.

I TV-programmet ”Barnasinne och Profit”, hösten 73, berättade Andriola att han visserligen kunde ha med färgade i perifera sammanhang, men han kunde inte rå syndikatet att acceptera en hel intrig som var uppbyggd kring en färgad man och hans dotter.

Andriolas förhållande till syndikatscensuren är en balansakt. Han kan visserligen acceptera att den finns eftersom den hjälper honom att bli publicerad i så många tidningar som möjligt. Men samtidigt försöker han flytta gränserna för vad som är tillåtet genom att ta upp de tabubelagda företeelserna och skildra dem på ett sätt som är oklanderligt.

Sina egna, ocensurerade åsikter uttrycker Andriola i stället i teaterskådespel som han försöker sälja till New Yorks teatrar.

Andriolas berättelser om sin kamp mot syndikatets stupida censurregler ger det intrycket att han är en liberal eller rent av progressiv serieskapare. Det behöver nödvändigtvis inte vara så. Syndikatscensuren sysslar huvudsakligen med ytliga ting. Den slår ner på stilettknivar som visas i alltför stora närbilder och kvinnor med alltför kvinnliga former. När det gäller politiska tabun så drabbar dessa kontroversiella frågor över huvud taget oavsett vilken ståndpunkt serieskaparen intar i dessa frågor.

Det är därför svårt att inringa Andriolas värderingar. Men troligen är det så att han ar mera liberal än vad ”Kerry Drake” uttrycker. Saunders outredda roll i manusskrivandet är en annan okänd faktor i sammanhanget. Vid ett enda tillfälle har Andriola gjort en beskrivning av sin politiska ideologi: ”I believe in all kinds of freedom – social, spiritual, sexual, political and personal. But I feel it’s essential not to encroach on the rights and freedoms of others.” (MFG 140)

Detta är en sympatisk men till intet förpliktigande liberalism. Men vilka värderingar återfinns då i serien ”Kerry Drake”?

Det framgår tämligen klart att ”Kerry Drake” är en i grunden liberal serie. Kerry kan ibland göra små kritiska uttalanden om att rikedom är demoraliserande och Andriolas syn på brottslingen, som den här ovan beskrivits, är otvetydigt liberal.

Men trots den realistiska inriktningen och förankringen i den amerikanska samtiden gör serien aldrig en analys av samhället och de värden som polisen är satt att skydda och bevara. De värden som Kerry Drake och hans kolleger bevarar i serien är mindre kontroversiella än i verkligheten, vilket är en följd av syndikatscensuren. Brottslingens sociala omständigheter kan finnas med i serien som förklaring till brottet eller som en nyansering av brottslingens karaktär, men de grundläggande samhällsvärderingar och politiska beslut som givit upphov till dessa sociala omständigheter kan Andriola aldrig återge eller ifrågasätta.

Samhällsskildringen i ”Kerry Drake” blir därför idealiserande. Men å andra sidan går inte Andriola så långt i sin idealisering att han hamnar i den förljugna svartmålning av alla motståndare till det amerikanska samhället som förekommer i den ärkereaktionära serien ”Buz Sawyer” som också publiceras i Seriemagasinet.

Emellertid finns det ett undantag, en episod som publicerades år 1971 och som behandlar studentrevolten vid de amerikanska universiteten. Det är den enda episod som under årens lopp censurerats i Seriemagasinet och det kan vara intressant att uppehålla sig vid den eftersom den antagligen markerar Andriolas ideologiska gräns mot vänster.

Intrigen bygger på att en kvinnlig student kastar in en bomb i en universitetsbyggnad varvid en människa omkommer. En manlig meningsfrände avser att rädda henne ur fängelset genom att kidnappa Kerrys fyrlingar och använda dem för utpressning.

Bombkasterskan tillhör en grupp någonstans på vänsterkanten men dess ideologiska motiv finns inte beskrivna i serien, antagligen därför att studentrevolten var en kontroversiell fråga som inte Andriola kunde beröra alltför djupgående. Gruppens politiska hemvist markeras enbart genom att medlemmarna har ovårdat utseende, Che Guevara på väggen och Maos lilla röda under huvudkudden. Och så tillverkar de och kastar bomber. Det är det sistnämnda som gör dem till brottslingar och som gör att de inte kan omfattas av Andriolas liberala tolerans enligt hans ovan citerade ideologiska övertygelse. Så långt skulle en normal svensk läsare kunna hålla med honom, men det mest deprimerande med den här episoden är att den lyckas förmedla intrycket att alla studenter med långt hår och Maos lilla röda under huvudkudden är brottslingar och bombkastare.

En stripp ur den episod från 1971, som behandlar studentrevolten i USA och som har censurerats av Seriemagasinet.

En stripp ur den episod från 1971, som behandlar studentrevolten i USA och som har censurerats av Seriemagasinet.

Det är omöjligt att avgöra om denna episod är ett olycksfall i arbetet, som förorsakats av syndikatets censurregler eller av felaktig information om studentrevolten. Episoden förefaller mig vara mer typisk för Saunders än för Andriola.

Skulle det vara så att den uttrycker Andriolas egna genomtänkta åsikter då har han här tydligt markerat ett avståndstagande till inte bara våldsromantiska revolutionärer utan till den amerikanska vänstern över huvud taget.

Källor: Comic Detective nr 2 (sommaren 72), dagspressartiklar och intervjuer återtryckta i Menomonee Falls Guette nr 4, 112 och 140, America’s Favorite Comics (64), Helander & Wieselberg ”Barnasinne och Profit” (TV 1 den 10/11 73), Seriemagasinet (huvudsakligen årgångarna 73 och 74).
[Texten publicerades ursprungligen i Thud nummer 25 (1974) och återges med skribentens tillstånd.]
This entry was posted in Artiklar, Förstasidan, Senaste and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera