: Brian Bolland – en baddare på Batman

Brian Bolland kommer försent, hela 25 minuter faktiskt. Han har nämligen nyss vaknat. Klockan är närmare 14.30, men Brian Bolland är nattmänniska.

Britten Bolland är mest uppmärksammad för ”Läderlappen”-serien ”The Killing Joke”, (publicerad i svenska Batman 2/ 89) som han gjorde med manusförfattaren Alan Moore. Nu publiceras hans ”Judge Dredd” och ”Camelot 3000″ på svenska.

En av mina favoritserier är en sida ur din serie ”Mr Mamoulian”, det verkar vara något som du har upplevt själv.

”Mr Mamoulian” självupplevd i Pox.

”Mr Mamoulian” självupplevd i Pox.

– Ja, jag var på ett flygplan på väg till New York, tror jag. Det var två systrar som satt bredvid mig på flygplanet. Jag minns att den yngsta systern var väldigt vacker. Den äldre system tecknade mitt porträtt. Det kändes som om jag hade situationen under kontroll och så visade hon porträttet för mig och jag såg ful ut! Mitt självförtroende bara försvann och det fastnade i mitt minne. Det var ett pinsamt ögonblick. Jag tror att jag sa till henne: ”Gud, ser jag ut på det sättet?”. Jag blev upprörd för att jag såg ful ut, hon blev upprörd för att jag inte tyckte om teckningen. Följaktligen så talade vi inte mer med varandra och lämnade flygplanet var och en för sig. Har serien publicerats i Sverige?

Ja, ”Mr Mamoulian” har gått i Pox, men jag läste den i brittiska Escape.

– Det är något speciellt med ”Mr Mamoulian”. Eftersom mitt reguljära serieskapande är så genomarbetat – jag arbetar mycket med att få linjerna som jag vill ha dem – ville jag hitta ett annat sätt att teckna så att jag kunde få idéerna att fungera snabbt. Jag ville att en sida skulle innebära lika mycket arbete som ett skriva ett brev. Därför är teckningarna i ”Mr Mamoulian” mycket enkla.

Superhjältar i Nigeria

Som så många andra brittiska serieskapare har du en bakgrund som tecknare för tidningen 2000 AD. Var det där du startade?

Debuten ”Powerman”, svart superhjälte.

Debuten ”Powerman”, svart superhjälte.

– Nej, mitt första professionella arbete var något annat. Dave Gibbons och jag arbetade med ”Powerman”, en superhjälteserie som utspelade sig i Nigeria. Vi gjorde vart annat nummer, den kom ut var 14:e dag och vi gjorde ett nummer var varje månad. Jag arbetade med den i ungefär två och ett halvt år, 1975–77. Det var mitt första professionella seriearbete. Innan dess hade jag gjort ett par dåligt betalda serier för undergroundtidningar.

Sedan började du arbeta för 2000 AD, inte sant?

– Både Dave Gibbons och jag hade en agent på den tiden. Agenten bestämde över våra karriärer. 2000 AD började, och Dave hoppade på från början, han är publicerad i nummer ett. ‘”Powerman” blev månatlig och jag fortsatte med den ensam i sex månader. Jag tror att mitt första bidrag till 2000 AD var omslaget till nummer elva.

Hur länge arbetade du sedan för 2000 AD?

– Från 1977 till 1980 antar jag. Kanske 1981, jag minns inte. Andra gjorde större delen av ”Judge Dredd”-episodema. Jag tillbringade längre och längre tid med att teckna ”Judge Dredd”. Mina serier blev mer och mer sällsynta. Vid den tiden började jag lära känna människorna på förlaget DC i New York. Jag lämnade min agent, för att han visste ingenting om amerikanska serier, bara om europeiska. Jag hittade min egen väg in i den amerikanska marknaden.

”Camelot 3000” istället

Det var då du började göra ”Camelot 3000”?

”Judge Dredd” ur svenska Magnum.

”Judge Dredd” ur svenska Magnum.

– Ja, jag beslutade mig för att sluta arbeta för 2000 AD helt och hållet och börja arbeta för DC på heltid. Jag måste erkänna att jag var lockad av utsikten att flyga över Atlanten gratis för att prata på seriekongresser. Därför började jag teckna ”Camelot 3000”, en ide som inte tilltalade mig annars. Jag har aldrig läst något om legenderna kring kung Arthur.

Ja, och som du kanske minns publicerades den i svart/vitt på svenska i Gigant.

– I Sverige, ja. ”Camelot 3000” har översatts till en rad språk och jag har fått exemplar av de utländska versionerna och jag gillade den svenska och den finska upplagan. Alla utländska versioner av ”Camelot 3000” kommer i olika format, en del i färg, andra i svart/vitt, en del i tjocka samlingsvolymer. Jag har alltid gillat att se mitt arbete i svart/vitt.

Har du alltid varit en beundrare av amerikanska serier?

– Ja, det har alltid funnits en massa brittiska serier, men jag läste dem inte som ung eftersom de flesta är skämtserier. Jag har aldrig riktigt gillat skämtserier. Vi har haft amerikanska serier sedan 50-talet och runt 1960 började jag köpa dem för mina fickpengar. Till att börja med var det förlaget Dells tidningar, de gjorde serieversioner av filmer och TV-serier. De gav också ut en serie kallad ”Turok, Son of Stone” som handlade om indianer i förhistorisk tid. Jag köpte även Famous Monsters of Filmland. Sedan började jag samla på DC och blev fast. Sedan kom Marvels superhjälteserier, men pappret var grövre. Jag köpte några nummer av Spindelmannen, men jag fastnade inte för dem. Jag är rädd att det fortfarande är så.

Dåliga erfarenheter av Marvel

Du har gjort väldigt lite serier åt Marvel.

– Det är riktigt. Jag har inte haft några goda erfarenheter av Marvel. Den första gången som jag åkte till USA, när jag precis hade börjat arbeta åt 2000 AD, runt 1978, kände jag några människor på Marvel. De erbjöd mig antingen ”Red Sonja” eller ”Howard the Duck” (”Charlie Anka”), båda två tillhörde de få av Marvels figurer som jag gillade. Men på något sätt blev det aldrig av. Jag hade en del saker att avsluta i England. Ett eller två år senare arbetade jag åt DC. Joe Staton, som då tecknade ”Green Lantern” (”Gröna Lyktan”), kom och bodde i mitt hus. Han var tvungen att avsluta ett nummer av Gröna Lyktan på mitt ritbord. Jag var ”Gröna Lyktan”-fan och han ringde till redaktören och sa ”det är en kille här som gärna skulle vilja göra ett omslag till nästa nummer”. Det var underbart, för på den tiden hade ingen av oss britter arbetat åt USA. Det var ett stort nöje att kunna teckna de seriefigurer som jag älskade som barn.

Arbetar du fortfarande på heltid för DC?

– De praktiska aspekterna av att arbeta från andra sidan Atlanten har visat sig vara ett mindre problem än vad jag trodde. Jag var den förste ur den här generationen brittiska serieskapare att ”avvika” till USA, antar jag. Nu arbetar alla för den amerikanska marknaden. Det var trevligt den första tiden, när jag kom till USA var jag ett ”ovanligt fenomen”. En engelsman som arbetade för den amerikanska serieindustrin.

Svarta Fågeln och Gröna Pilen ur ”Lagens Väktare” i Gigant i början av 80-talet.

Svarta Fågeln och Gröna Pilen ur ”Lagens Väktare” i Gigant i början av 80-talet.

Brian Bolland’s Black Book

Du gjorde också en serietidning betitlad Brian Bollands Black Book?

– Det var återtryck som publicerades i mitten av 80-talet. Jag tecknade två av serierna, Trever Goring tecknade en som jag tuschade. Serierna publicerades första gången i tidningen House of Hammer, som publicerade serieversioner av filmbolaget Hammers skräckfilmer. Omslaget är ett av sex tryck som jag gjorde för en fransk utgivare. Omslaget hade ingenting att göra med innehållet. Undrar om de betalade mig? Jag tror det.

Du har känt manusförfattaren Alan Moore i flera år, antar jag?

– Jag har aldrig känt Alan speciellt bra. Alan Moore och Steve Moore, som också är serieförfattare, var vänner. De kom från samma trakt. De dök bara upp på seriekongresser och vi möttes som hastigast. Så började Alan skriva för 2000 AD och jag gillade verkligen hans manus där. Sedan anslöt han sig till den ”braindrain” som började arbeta för USA och skrev ”Swamp Thing” (”Träskmannen”). Jag tror att han skrev några kortare manus till ”Gröna Lyktan” som Dave Gibbons tecknade. Jag tycker fortfarande att Gröna Lyktan är den av DC:s figurer som de inte använt på ett korrekt sätt. Gröna Lyktan är DC:s enda riktiga rymdhjälte. Han är en del av en stor, kosmisk polisstyrka och potentialen för den sortens science fiction-serier är verkligen stor. DC har aldrig producerat bra sf. De ser bara Gröna Lyktan som en annan jordisk superhjälte med en rolig dräkt.

Gröna Lyktan

Det är riktigt. Har du blivit erbjuden att teckna ”Gröna Lyktan”?

– Nej, jag tecknade aldrig någon serie med Gröna Lyktan. De säger nu att om jag skulle gå till DC och be att få göra det eller vad som helst så skulle de seriöst överväga det. Så jag behöver inte bli erbjuden. Om jag bara kan hitta en manusförfattare och enas med denne så skulle de antagligen använda det, med en viss redaktionell kontroll. Men jag tror att vi är på väg bort från superhjältegenren. Det finns en stark trend mot att vi serieskapare arbetar med figurer som vi äger själva, av strikt affärsmässiga skäl. Men just nu finns det en känsla av att vi verkligen är skyldiga mediet att styra det så långt det någonsin kan gå, i stället för ta ett steg bakåt och fortsätta med de gamla figurerna. Sånt har gjorts de senaste åren. Branschen försöker marknadsföra ”grafiska romaner” och seriemediet som ett legitimt litterärt medium. Vi kommer inte att lyckas med det om inte ämnesvalet håller samma takt som det som anses vara mediets potential. Vi är skyldiga seriemediet att hitta på någonting nytt.

”Gröna Lyktan” i spetsen för andra gröna lyktor, från ett omslag av Brian Bolland.

”Gröna Lyktan” i spetsen för andra gröna lyktor, från ett omslag av Brian Bolland.

Lysande 90-tal?

I en artikel i tidningen Rolling Stone sade artikelförfattaren att serier skulle bli för 90-talet bli vad rockmusiken var för 60-talet.

– Kanske det. I slutet av 60-talet och slutet av 70-talet hade rockmusiken ett drag av revolution. En ny era startade med punken, antar jag. Något nytt hände i ungdomskulturen. Det senaste decenniet har inte speciellt mycket hänt, jag tror att hiphop och dansmusik var det sena 80-talets fenomen. Eftersom ungdomskulturen inte har speciellt mycket substans, verkar det som om någon bestämt sig för att göra serier till nästa innepryl. Det finns ett visst mått av intresse för serier i ungdomstidningarna och alla vi serieskapare har varit i TV och pratat om ”grafiska romaner” och seriemediet Det fortsätter fortfarande, men jag vet inte om det blivit så stort som en del hoppats på. Det måste finnas något mer än bara ett fascinerande nytt medium eller format. Det är bara ett uttryck för någonting. Om det inte innehåller någonting av värde så kommer det att bli ett tomt löfte.

Då ska vi tala om en serie som verkligen innehåller någonting, ”The Killing Joke”. Du sa tidigare att du inte känner Alan Moore speciellt väl. Hur kom iden att ni skulle samarbeta om ”Läderlappen”?

– Idén uppstod för flera år sedan. En amerikansk förläggare presenterade ”Judge Dredd” från 2000 AD för den amerikanska publiken och jag tecknade nya omslag till tidningarna. Förlaget tyckte att det skulle vara en fantastisk kupp om det kunde göras en serie med både Läderlappen och Judge Dredd. Alan Moore var den hetaste manusförfattaren just då och han producerade ett synopsis för en serie. Jag tror att det fortfarande existerar, men de två förläggarna kunde inte enas. Brittiska IPC, som äger rättigheterna till Judge Dredd ansåg att Judge Dredd var en utmärkt seriefigur, men vem sjutton var Läderlappen? IPC tittade på hur mycket Batman sålde i USA och tänkte: ”Vad? Vi säljer mer än vad Batman säljer på en vecka! Varför ska vi stötta den här lama, åldrande figuren?”

Underbart.

– Det var i början av 80-talet. Eftersom Alan och jag hade bestämt oss för att göra någonting tillsammans beslöt vi oss för att fortsätta. Jag ville verkligen teckna Läderlappen. Men när jag var redo att börja teckna, hade Alan Moore slutat att vara intresserad av amerikanska superhjälteserier. Han frågade mig vad jag ville teckna och jag sa: ”Jag skulle vilja göra en ’grafisk roman’ om Jokern.” Vi planerade att göra en ”grafisk roman” om Läderlappen, men så träffade jag Frank Miller över en middag och han berättade att han höll på att göra en. Det var ”Mörkrets Riddare”.

Efter ”Mörkrets Riddare”

Men du fortsatte ändå.

– Jag tog mig tid att slutföra projektet. ”The Killing Joke” kom ut efter ”Mörkrets Riddare”. Vi bestämde oss för att inrikta oss på Jokern istället för på Läderlappen, och jag tror att Alan skrev det som en tjänst åt mig. Han hade slutat att intressera sig för figurerna. Det var den sista superhjälteserien han gjorde för DC. Jag tror att han fortfarande skrev ”Miracleman”, men sedan ville han skriva andra serier. Vi gjorde ”The Killing Joke” för att jag ville göra det.

Det är en vacker serie och jag tycker bättre om ”The Killing Joke” än vad jag tycker om ”Mörkrets Riddare”.

– Gör du? Det är intressant.

Jag tycker inte om att Frank Miller gjort Läderlappen till en vigilante som tar lagen i egna händer. Du och Alan Moore är betydligt mer trogna figurerna.

– Det tycker jag också. Det var en del människor som verkligen ogillade slutet av ”The Killing Joke”.

Frågan en del har ställt sig är: ”Dödar Läderlappen Jokern eller inte?”

– Visst, är inte det konstigt. Jag tror inte för ett ögonblick att han dödar Jokern. Varför sjutton skulle han döda Jokern? Ändå kom det fram människor och frågade ifall Läderlappen dödade Jokern. Det finns en återspegling av ljus i vattnet som är en parallell till skämtet, det så kallade skämtet, i berättelsen. En del tror tydligen att det är en metafor för att Jokern skulle vara död. Om det är vad de tror så låt dem tro det! Det är ett av de metafysiska slut där man får dra sina egna slutsatser. Som jag ser det så berättar de bara ett skämt och skrattar. Det som en del människor protesterar mot är att, eftersom Jokern har gjort några förskräckliga saker, är det inte riktigt förenligt med Läderlappens karaktär att skratta.

Ibland skrattar man åt konstiga saker.

– Ja. Jag tyckte inte att det som hände var ologiskt. Jag tror att Läderlappen kände igen en bit av galenskap inom sig själv.

”The Killing Joke” av Alan Moore (text) och Brian Bolland (bild) är en av de bästa serier om Läderlappen/Batman som någonsin gjorts. Här möts Läderlappen och Jokern i en duell som behandlar livet, döden och den livsviktiga humorn. I denna ståtliga bild bryter Läderlappen sig in i skrattkammaren på det tivoli som Jokern övertagit. Alan Moore och Brian Bolland är mer trogna figurerna än vad Frank Miller var i albumet ”Mörkrets Riddare”.

”The Killing Joke” av Alan Moore (text) och Brian Bolland (bild) är en av de bästa serier om Läderlappen/Batman som någonsin gjorts. Här möts Läderlappen och Jokern i en duell som behandlar livet, döden och den livsviktiga humorn. I denna ståtliga bild bryter Läderlappen sig in i skrattkammaren på det tivoli som Jokern övertagit. Alan Moore och Brian Bolland är mer trogna figurerna än vad Frank Miller var i albumet ”Mörkrets Riddare”.

En fortsättning om Pingvinen?

Den ”grafiska romanen”, har en av de mest skrämmande sekvenser jag läst när [trycket oläsligt, webbreds anm.] honom nöjesfältet och dödar honom med en nål. I sidans sista ruta ser man hans rödsprängda ögon.

– Kul att du tycker så. Jag skulle vilja göra en till serie om Jokern. En fortsättning på ”The Killing Joke”, fast utan Alan. Jag har hotat med att skriva den själv. Jag skulle vilja fokusera serien runt Pingvinen, jag har en idé i huvudet, men jag är ingen författare. Jag har ingen hand med ord. Som du har sett gör jag lite manusförfattande vid sidan om.

Ja, ”The Actress and the Bishop”. Där rimmar du till och med. Vad har aktrisen och biskopen gemensamt?

– (Skratt). I Sverige har ni inte sett serien. Aktrisen och biskopen är två mytologiska figurer i det brittiska folkets medvetande. Jag tror att de var två olika exempel på music hall-skämt förr i tiden. Om någon gör en sexuell hänsyftning, till exempel ”du har en stor en”, säger den andre ”som aktrisen sa till biskopen”.

Det visste jag inte.

– Det är ett sätt att påtala att någon gjort en sexuell hänsyftning och det finns en gammalmodighet över detta. Vi använder inte uttrycket lika mycket längre, men aktrisen och biskopen har blivit mytologiska figurer. Ibland när man har maskerader här i Storbritannien, har de ”präst och horor-fester”. Män klär ut sig till präster och kvinnorna till horor, eller tvärt om.

Det skulle vara ännu roligare.

– (Skratt). Vitsen med att teckna ”Läderlappen” är att, när man producerar sin ”grafiska roman” blir det ett automatiskt igenkännande av figurer som tillhör den kollektiva mytologin. Man vet vilka figurerna är, allt man behöver göra är att öppna en sida och man ser dem. När man skapar egna figurer, så skapar man främlingar. När publiken, köparna, öppnar en serietidning, ser de fullständiga främlingar som de inte känner till. Det slog mig att om jag skulle använda figurer som var kända, som aktrisen och biskopen, skulle det finnas en ögonblicklig identifiering.

Oöversättliga ”The Actress and the Bishop” har bara publicerats i Storbritannien.

Oöversättliga ”The Actress and the Bishop” har bara publicerats i Storbritannien.

Förutfattad mening

Naturligtvis.

– Inte bara det, folk har dessutom en förutfattad mening om figurerna. Genom att ta två figurer som är välkända, och genom att placera dem i en lite annorlunda miljö är det inte bara en ögonblicklig identifiering, utan även det faktum att de beter sig på det sätt som man förväntar sig. En del av det som antyds i serien tillförs av ens egna fördomar. Det finns något välkänt och brittiskt över dem, och eftersom jag är britt och bor i Storbritannien finner jag något välkänt och brittiskt över dem. En del av de bitarna finns i serien. Det finns även drag av surrealism, vilket jag tycker om att kasta in. Serien lär inte publiceras i Sverige, eller någon annanstans, eftersom jag inte tror att den går att översätta.

Den går antagligen att översätta.

– Fast man skulle nog vara tvungen att skippa rimmen och göra den på blankvers.

Det har gjorts med Dantes Den gudomliga komedin” i Sverige. Jag vill byta ämne här. Nu arbetar du mer för den amerikanska seriemarknaden än den brittiska. Känner jänkarna sig hotade?

– Jag var nyfiken över det. Eftersom det numera är så många av oss britter som arbetar för den amerikanska serieindustrin ville jag veta hur den amerikanska arbetskraften känner inför allt detta. Jag har en känsla av att de känner att … Numera är den brittiska kontaktpersonen på DC Karen Berger och hon håller ordning på oss. De kommer numera över varje år och tar med oss ut på middag och håller oss glada. Vi verkar numera vara en seriös del av arbetskraften. Det verkar för mig som om de serier som är prestigefyllda oftast är skapade av britter, till exempel ”Arkham Asylum” som hade ett oerhört prestigefullt utseende. Den var ett helt brittiskt album. Jag undrar om det finns en motvilja hos amerikanerna. Det finns en möjlighet att den finns. Å andra sidan hör jag att även om britterna får göra prestigeserier så säljer de inte speciellt bra. På det hela taget får de serierna gjorda av britter för den amerikanska marknaden priser, men de säljer inte tillräckligt bra såvida det inte är en enda ”grafisk roman” typ ”Arkham Asylum” eller ”The Killing Joke”.

Jag tycker att ”The Killing Joke” var en bra serie och jag hoppas att det var därför den sålde.

– Javisst, jag vill också tro det. Jag tror att, för att vara brutalt ärlig med mig själv, så är förpackningen det som säljer. När ”Arkham Asylum” kom ut var jag i USA. Jag såg hur ungarna gick omkring med sitt exemplar av ”Arkham Asylum” under sin arm, som om den vore en bibel. De hade spenderat hela månadspengen på den. Det var förskräckligt hur mycket den kostade!

Vad arbetar du med nu?

– För tillfället passar det min livsstil att bara göra omslag för DC. Jag kan göra något som tar två-tre dagar att teckna och när jag har tecknat det kan jag resa bort över helgen eller låta bli att arbeta ett par dagar. Så länge som jag inte behöver pengarna försöker jag hålla nere mitt arbete. Jag tecknar även omslag till tidskrifter och pocketböcker.

Så du är mer en illustratör?

– Jag verkar vara en illustratör av serier. Jag är omslagsartist till tidningen Animal Man. Det är vad jag gör, det är min huvudsakliga sysselsättning numera. Vilket jag trivs med, jag publiceras med en sida i månaden, ibland två eller tre. Jag gör omslag till Robin, den tredje i ordningen. Jag har pratat om att hoppa tillbaka och göra en annan ”grafisk roman”.

Om Läderlappen?

– Inte nödvändigtvis. Jag har tre-fyra idéer som jag vill göra Två-tre av dem vill jag teckna själv och jag har hotat med det i åratal. Fast jag har aldrig gjort dem. Eftersom jag aldrig har lyckats få dem gjorda, antar jag att jag måste hitta en manusförfattare. Jag har inte arbetat med Grant Morrison (författaren bakom ”Arkham Asylum”) än. Så jag tror att jag ska försöka göra någonting med honom.

Söndag klockan 14.15 samtalar Brian Bolland med Göran Semb, ordförande för Uppsala Seriefrämjande i A1-delen av mässan [20 januari 1991, Serie-Expo 91, webbreds anm.].

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 98 (1/1991) och återges med dödsboets tillstånd.]
This entry was posted in Förstasidan, Intervjuer, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera