Alan Moore lever och frodas – på puben i Northampton

Den brittiske serieförfattaren Alan Moore är en av de viktigaste serieskaparna av i dag. Hans »Watchmen« (med bilder av Dave Gibbons) belönades med Urhunden 1992. Andra av hans serier som vi sett på svenska på senare tid inkluderar »V för Vendetta« (med Dave Lloyd och »En liten död« (med Oscar Zarate). Nu arbetar Alan Moore med två serier: »From Hell« (med skotten Eddie Campbell) och »Lost Girls« (med amerikanskan Melinda Gebbie). B&B drack några öl med honom.

Det brittiska seriemuseet ligger bara en busshållplats från Eustons järnvägsstation i London. De brittiska järnvägarna var från början privata, därför saknas centralstation i London. Från Euston-stationen går tåg till Alan Moores hemstad Northampton varje halvtimma. På det brittiska serie- och skämtteckningsmuseet, the National Museum of Cartoon Art, arbetar Paul Gravett som både är en vän och en kollega till mig. Paul är något av en spindel i det brittiska serienätet och har känt Alan sedan 70-talet, men aldrig besökt honom i Northampton.

Det är en småregnig tisdag i mitten av mars, min andra dag i Storbritannien. Jag har spenderat större delen av måndagkvällen med att försöka få tag på Paul Gravett. Han har flyttat och har hemligt telefonnummer, »för att få lite privatliv«, säger han. Det är förståeligt, hans telefon måste ringa ofta. För att göra en lång historia kort så visar det sig att jag har rätt telefonnummer, men att Paul flyttat ut till förorterna och därmed bytt riktnummer. När jag anländer till det brittiska seriemuseet har hans volontär ännu inte kommit, men vi beger oss ändå till Euston-stationen för en snabb lunch innan vi tar tåget till Northampton.

På tåget börjar vi prata om »Bild & Bubblas andra seriebok«, en bok som jag redigerade 1992, där Alan Moore har ett av de längsta kapitlen och där Paul Gravett skrivit ett kapitel om brittiska serier. Paul har inte sett boken, utan bläddrar igenom den. Vi är tämligen överens om kvaliteter och särdrag bland de serieskapare och de serier som finns med i boken. Mike McMahon visar sig vara en av Pauls favorittecknare.

Efter en längre diskussion om serier är vi framme i Northampton. Paul, som ser bättre än vad jag gör, skymtar Alan Moore på långt håll och vi hittar honom i kafeterian. Han dricker te med sin vän Fred, som återfinns i »Big Numbers«. Jag har köpt en samisk souvenir till Alan, han hade önskat sig något magiskt. Han ser glad ut åt renhornet, sitt exemplar av »Bild & Bubblas andra seriebok« och Bild & Bubbla 6/93 (som handlar om »V för Vendetta«).

Alan Moore har nyligen fått en större summa dollar (»… ett sexsiffrigt belopp …« säger branschskvallret) för att ha skrivit ett enda nummer av den amerikanska superhjälteserietidningen Spawn. Tecknaren Todd McFarlane fick kritik för sina dåliga manus och tog hjälp av tre av den engelskspråkiga världens bästa serieförfattare, britterna Neil Gaiman och Alan Moore samt kanadensaren Dave Sim [se »Bild & Bubblas andra seriebok«] som fick skriva var sitt nummer av tidningen. Moore är inte ensam om att tjäna pengar på »Spawn«-manus. Neil Gaiman betalade sin skatteskuld (Storbritannien saknar preliminär skatt) med inkomsterna från Spawn. Dave Sim skänkte 73 000 dollar av sitt arvode från Spawn till en fond som försvarar serier mot attacker från krafter som vill inskränka yttrandefriheten i Nordamerika.

Vi är alla fyra runt bordet på kafeterian i på Northamptons järnvägsstation eniga om att Spawn kanske inte är konst. Men vi tycker att det är bättre att Todd McFarlane och manusförfattarna får stora inkomster än ägarna till superhjälteserieförlag som amerikanska Marvel Comics.

– Det tog mig två dagar att skriva ett nummer av Spawn, säger Alan.

Pengarna har delvis gått till att köpa en bit mark med byggnader i Wales tillsammans med Fred och andra. Drömmen om en bit mark ligger djupt förankrad hos britterna och Alan och Fred vill dessutom göra ett slags självförsörjande kollektiv av egendomen.

– Den tidigare ägaren dog utan att efterlämna några bröstarvingar, berättar Alan och Fred i munnen på varandra, lite grann som Knatte, Fnatte och Tjatte. Vi köpte gården på auktion utan att veta vart pengarna skulle gå. Som tur var gick de till en njurmaskin på ett sjukhus. De hade ju kunnat gå till National Front …

Ultranationalistiska och neo-nazistiska National Front vann ett mandat i ett kommunalfullmäktige i östra London nyligen och det finns en påtaglig risk att fronten ska lyckats vinna mandat i parlamentet när John Major tvingas utlysa ett nytt val. Bland annat för att de invandrare som de vill kasta ut inte utnyttjar sin demokratiska rättighet att rösta, och för att en del grupper predikar patriarkatet och förvägrar kvinnorna rösträtt – vilket banar vägen for National Front.

Fred visar bilder från farmen i Wales. Paul, baserad i London, är lite frågande till tanken att flytta ut på landet.

– Vi är hippies, Paul, konstaterar Alan lakoniskt.

Samtalet fortsätter kring gårdens fördelar medan vi dricker upp teet. Som vanligt är jag sist. Alan ger det jag givit honom till Fred som stuvar in det i sin van och åker iväg medan vi går ut från järnvägsstationen, in mot centrum.

– Det ser ut precis som i inledningen av första numret av »Big Numbers«, säger Alan.

Och Paul och jag håller med.

»Big Numbers« är Alan Moores stora, ej avslutade projekt om fraktalmatematik och ett amerikanskägt shoppingcenters inverkan på Northampton och dess omnejd. Amerikanen Bill Sienkiewicz [se B&B 5/92] skulle teckna de tolv delarna, men hoppade av efter att ha tecknat tre – varav två är utgivna.

– Verkligheten håller på att springa förbi mig, säger Alan medan vi korsar ett övergångsställe. På den plats i Northampton där jag hade föreställt mig shoppingcentret finns nu något liknande, inte lika stort och inte amerikanskt, men en stormarknad med rabattvaruhus som Toys R Us.

Vi går förbi en byggnad som heter Barclaycard House och Alan berättar om den roman som han skriver på, »Voice of the Fire«, och som förlaget Gollancz ska ge ut (det har tidigare gett ut »En liten död«).

–Den handlar om Northampton från forntid till nutid. Northampton är på sätt och vis Englands centrum. Vi ligger mitt i landet, det är längre till kusten från Northampton än från någon annanstans i England. I kyrkan där borta hände ett mirakel under den saxiska tiden. Rosornas krig drog förbi på 1400-talet. Oliver Cromwell sov här före slaget vid Nasbye 1645 som avgjorde det brittiska inbördeskriget. Första kapitlet handlar om stenåldern. Det sista kapitlet handlar om mig.

Paul frågar om hur reparationerna av Alans hus går.

– Bra, jag ska sätta in ett runt infattat fönster i badrummet. Det blir lite av en »Twin Peaks«-stämning i ett av rummen, ni vet det där rummet som FBI-agenten gick in i för att finna svaret till gåtan.

Vilket leder att vi pratar om skådespelerskan Diane Keaton som regisserade ett avsnitt av »Twin Peaks«, vilket leder till en diskussion om den brittiske författaren Peter Ackroyds romankonst –han har skrivit »Hawksmoor« som inspirerat »From Hell« – vilket leder oss till en av Alans favoritpubar.

Vi hittar ett ledigt, avskilt bord. Alan blir genast igenkänd av en yngre kille när han ska köpa den första omgången.

– Jag kände inte igen honom först, erkänner Alan när han kommer tillbaka med en pint Kronenbourg till sig själv, en pint bitter till mig och en halv pint lager till Paul. Han är lillebror till en gammal skolkompis och han brukade alltid ha en grön snorkråka som främsta kännetecken.

I England turas man om att bjuda på var sin omgång. Jag står för den andra (Paul övergår nu till äppelcider), Fred, som nu hittat till puben, den tredje, Paul den fjärde (även jag övergår nu till äppelcider), Alan den den femte, jag den sjätte. Det var nog en sjunde – jag minns inte riktigt, men det var det säkert. Vi satt där i flera timmar, och jag minns att Alan och Fred blev något sliriga mot slutet och att jag gick till toaletten åtminstone tre gånger redan på puben. Eller kanske var det fyra. Jag vet inte så noga.

Under dessa timmar utspelades ett samtal där Alan Moore är den självklara medelpunkten, med Fred som tvåa, Paul som trea och jag mest som en lyssnande iakttagare. Det beror på tre saker. Dels tenderar Alans magnetism att döva motstånd och andra åsikter, dessutom hämmar Alans och Freds dialekt mig och slutligen försöker jag memorera stora delar av samtalet. Jag har varken bandspelare eller kamera med mig, men inget är sagt att detta är »off the record«. Ändå – när jag skriver detta, ringer jag upp Alan, som kallar mig »mate«, och läser upp artikeln för honom på engelska. Han gör inga strykningar, bara några få tillrättalägganden.

Minnet är förrädiskt, har någon skrivit. Jag minns fragment av samtalet. Till exempel talade vi mer om »Big Numbers«.

– Det vilar en förbannelse över projektet , skämtar Alan. Först drar sig Bill Sienkiewicz ur det och han har knappt gjort några serier sedan dess. Sedan blir efterträdaren Al Columbia galen och bränner sina sidor eller vad han nu gör och har inte gjort några serier sedan dess. Ingen britt vill teckna de följande nio kapitlen. Jag pratade inför en grupp konststuderande här i Northampton nyligen och hittade en duktig kille som tecknade precis som Bill Sienkiewicz. Han till och med bor här i stan! Jag erbjöd honom nästan att slutföra serien, men jag tänkte: »Han har inte gjort mig något, så varför ska jag förstöra hans liv?«

Paul tycker att Alan borde börja om från början med en ny tecknare. En tecknare som har en mindre realistisk stil.

– Jag varken kan eller vill det, säger Alan. Av skäl som jag inte vill gå in på.

Varken Paul eller jag frågar varför. »Big Numbers« är ett av Alan Moores få misslyckanden. Projektet som kanske aldrig slutförs. (När jag kommit hem till Sverige ringer jag upp den skicklige Jukka Murtosaari i Finland och frågar om han vill teckna klart »Big Numbers«. Det vill han inte. Jukka vill hellre teckna klart sitt eget seriealbum. »En klok man«, konstaterar Alan vid uppläsningen av artikeln.)

I stället för ambitiösa »Big Numbers« har Alan på senare tid till exempel gjort humoristiska »1963«.

– Idén för »1963« var att vrida tillbaka klockan. Om man ska skriva en politisk serie så ska man skriva en politisk serie. Skriv inte en politisk serie om superhjältar, för ärligt talat har jag insett att superhjältar är inte gjorda för att bära världens problem kring sin hals. De är rätt så dumma figurer. Superhjälteserier fungerar bara om de är dumma. Så i »1963« blev vi nästan fascistiska. Alla kvinnorna är bifigurer. Inga svordomar typ »fuck«. Inga etniska minoriteter på gatorna. Precis som serier såg ut 1963! Rödingar eller nedfrysta nazister ligger bakom allting. Och visst – det var kul att skriva den.

Ett annat projekt är »Lost Girls«. Det är Alan Moores pornografiska serie. Vi kommer överens om att pornografiska filmer sällan uppnår vad som kan sägas vara en konstnärlig nivå. »Lost Girls« är ett försök att komma till rätta med det, fast inom seriemediet.

Serien tecknas av amerikanskan Melinda Gebbie, som kom till Storbritannien för att arbeta med den tecknade långfilmen »Tryggare kan ingen vara« efter Raymond Briggs läsvärda seriealbum [se B&B 3/86] och stannade kvar. Hon flyttade även in i Alans liv.

– Vi bor inte ihop, och det fungerar bäst så.

»Lost Girls« är berättelsen om hur tre kvinnor träffas på ett österrikiskt sanatorium 1913. Det är Alice från »Alice i Underlandet«, Wendy från »Peter Pan« och Dorothy från »Trollkarlen från Oz«.

– Jag har följt den feministiska debatten om pornografi de senaste 5–10 åren. Den har kommit med många bra saker, men har den senaste tiden blivit generaliserande på ett idiotiskt sätt. Det är inget fel med pornografi i sig. Få av oss är detektiver, eller superhjältar eller övermänskliga varelser eller ruttnande zombies som återvänt från de döda. Men om man går in i en affär hittar man böcker och serier som handlar om just detta. Det är saker som är tämligen esoteriska upplevelser för oss. Sex å andra sidan är något som alla vuxna har någon erfarenhet av.

Vi övriga tre personer med lite olika bakgrund nickar instämmande.

– Men den enda genre som sysslar med sex är den här slaskiga, snuskiga genren som säljs under disk [i Storbritannien är pornografin starkt censurerad och mannens penis får inte visas i bild i porrfilmer]. Varför är det så? Det borde inte vara så. Jag anser att grundidén hos pornografin är tämligen god. Men man kan inte bortse från att all pornografi, åtminstone den del av marknaden som jag har sett, är skit, tyvärr. Det är tråkigt, det är fult såväl politiskt som moraliskt och estetiskt. Men betyder det, vilket [den amerikanska, kontroversiella feministen] Andrea Dworkin menar, att all pornografi därför är ondsint, elak och ful? Eller betyder det att vi inte har kommit på någon bra pornografi än?

Vi fyra runt bordet enas om det sistnämnda.

– Det är utgångspunkten för »Lost Girls«. Kan man göra pornografi som är sexuellt upphetsande utan att vara förolämpande – politiskt, estetiskt eller på något annat sätt? Som kan tilltala kvinnor likväl som män? Som kan säga något till homosexuella liksom till heterosexuella? Och som dessutom kan ha personer och handling och mening och en berättelse på samma sätt som vanlig litteratur? Det var idén.

Bitarna föll samman när Alan träffade Melinda Gebbie.

– Efter över ett decennium i seriernas värld hade jag aldrig tidigare samarbetat med en kvinna, vilket är en skamlig sak att behöva erkänna. Det finns få kvinnor i seriebranschen. Det slog mig som ett utmärkt tillfälle att göra pornografi. Om man vill undvika pornografi som bara passar i killarnas omklädningsrum är det bra att ta till en annan röst. »Lost Girls« var ett försök att ta upp ämnet på ett sätt som skulle tilltala både kvinnor och män. Jag är mycket nöjd med resultatet, men väldigt lite har nått Storbritannien. Tullen beslagtar stora delar av det.

[»Lost Girls« har publicerats i Taboo och ska bli en egen tidning från amerikanska Kitchen Sink Press.]

Vi pratar om det nya informationssamhället. Hur det snart blir omöjligt att övervaka människor i totalitära stater. Om hur Sovjetunionens oförmåga att mörklägga Tjernobyl var början till systemets fall. Om hur lite datoriserad den brittiska byråkratin är i jämförelse med till exempel den svenska.

– Jag finns inte, säger Fred. Jag är i princip död. Jag betalar inga skatter, jag röstar inte, jag existerar inte i myndigheternas ögon. Det är enkelt att skaffa en ny identitet. Man går till ett ställe och ser vem i ens egen ålder som har dött. Sedan går man till huset intill och skaffar dennes födelseattest. Det tar nämligen en månad innan dödsfallen hamnar hos den myndighet som har hand om födelseattester. Vips så har man en ny identitet.

Det hade aldrig gått i Sverige. Jag berättar om hur mycket som man lagligt kan göra med ett svenskt personnummer. Alan, Fred och Paul lyssnar med lika delar skepsis och beundran.

– Ett sådant centraliserat system hade aldrig fungerat i Storbritannien, enas de om.

Samtalet glider in på elektronisk övervakning, hur media beskrivit hur FBI avslöjade den ryske spionen i CIA.

Och hur en diskret, täckt lastbil stod parkerad utanför Bill Sienkiewiczs hus medan han tecknade »Brought to Light« – efter Alans manus. Om CIA:s smutsiga aktiviteter genom årtiondena och vidare till The Christic Institute som försökte avslöja aktiviteterna, men istället nu sitter fast i en rad civilmål.

– Amerikanska radikaler är så naiva, fast slår Alan. Jag pratade i telefon med Joyce Brabner och hon nämnde att hon trodde sig kunna bevisa att George Bush sålt vapen till Iran trots FN-embargot och att CIA och general Noriega i Panama sålt knark. Jag sade att hon just sagt de kodord som sätter igång internationell avlyssning. Hon förstod inte vad jag menade.

Vad han menar är följande: arbetet med att avlyssna telefoner är tidsödande. Följaktligen spelar man in telefonsamtal och låter datorer leta efter vissa nyckelord, kodord, som gör att samtalet registreras. Sådana ord ska man undvika. I stället ska man använda omskrivningar. Sovjetunionen avlyssnade amerikanska telefonsamtal från Cuba, påstås det, och smugglade hem banden i diplomatposten. Amerikanerna funderade på två strategier. Antingen att ord och namn som »Stjärnornas krig«, stealth-bombaren etc. undveks eller att alla regeringstjänstemän uppmanades att använda dem för att verkligen sätta ryssarna i arbete.

Fred livar upp stämningen. Vi pratar om Christiania, »fristaden« i Köpenhamn där Fred bott i perioder. Han berättar om droger och individer utanför gängse normer. Christiania är ett gammalt exercisområde för den danska armén och i en stor sal fanns det tidigare ett marmorgolv. När kommunen stängde av vatten och el på grund av obetalda räkningar bröt invånarna helt sonika upp golvet och sålde marmorn för att betala skulden. Jag berättar att de sociala myndigheterna i södra Sverige velat stänga Christiania, vilket fått en dansk politiker att vilja stänga Sverige och förbjuda den svenska storebrorsmentalitet som byggt Barsebäck nära Köpenhamn. Det för oss över till politik. Vi pratar om anarki och Thatchers Storbritannien. Ingen av mina dryckeskamrater tror på det brittiska samhället.

– Det spelar ingen roll om de konservativa eller labour styr, menar Alan. Landet sköter sig självt ändå. De konservativas »back to basics«-kampanj har bara slagit tillbaka på dem själva. Alla vet att vi har sålt vapen till Iran och Irak.

Jag tittar på Paul som håller med. Ingen av dem verkar rösta längre.

– Maggie Thatcher, Gud välsigne henne, sa: »There is no society« – samhället kan snart vara avskaffat. Hon vet inte hur rätt hon hade.

Vi pratar om politikens minskade betydelse, om ideologiernas sammanbrott.

– Någon skickade in en bild från 80-talet från ett möte bland världens toppar, jag kommer inte ihåg vad det heter, till Fortean Times. Där syns de vanliga höjdarna som Thatcher, François Mitterrand och så guvernör Bill Clinton från Arkansas! Vilket bevisar att han var en godkänd kandidat som kunde vinna presidentposten.

Jag berättar om den okända, dåligt finansierade, kvinnliga republikan som 1990 fick 48 procent av rösterna mot 52 procent för senator Bill Bradley från New Jersey i valet 1990. Senator Bill Bradley är olympisk guldmedaljör i basketboll från Tokyo 1964, före detta professionell basketbollspelare, längre än de flesta (den längsta kandidaten har nästan alltid vunnit presidentvalen i USA sedan 30-talet), miljövän och expert på skattelagstiftning.

Senator Bill Bradley hade antagligen varit USA:s president om han vunnit stort. I jämförelse fick senator John F Kennedy vid sitt återval som senator från Massachusetts 1958 över två tredjedelarna av rösterna, vilket bidrog till valsegern 1960.

– Det ligger något i vad du säger, konstaterar Alan.

Det senaste vi sett på svenska av Alan är albumet »En liten död«, med teckningar av Oscar Zarate, enligt min mening ett av de bästa seriealbum som utkom på svenska 1993. En debatt kring albumet rasar fortfarande i denna tidnings spalter.

– Jag avslutade albumet för sex år sedan, konstaterar Alan lakoniskt.

Frågan blir hängande där innan han fortsätter:

– Oscar är en av mina bästa vänner. Han är en trevlig argentinsk gentleman. Varm, men en tuffing. Oftast när jag arbetar med tecknare kan jag få dem att ge sig. Alla tycker att jag är så intellektuell och skriver manus tjocka som telefonkataloger.

Få tecknare är villiga att diskutera med så tjocka manus. Hunt Emerson har berättat att en enda ruta tarvade flera timmars diskussioner.

– Trots att jag verkligen försöker ge bilden av att vara rättvis mot tecknarna, måste jag – om jag är riktigt ärligt mot mig själv – medge att jag försöker skrämma dem med de där tjocka manusen. Jag vill att de ska göra exakt som jag vill, men Oscar körde sin »jag är bara en gaucho som saknar Pampas«-grej. Han var brutal och behandlade mig som om jag bara var en vanlig kille (skratt).

Oscar Zarate var en av de första tecknarna som vågade kritisera Alans manus.

– Resultatet blev att seriealbumet blev helt annorlunda. Han fick mig att ändra på en del saker, och till slut var jag osäker på om jag skulle glädja Oscar eller inte. Så jag började skriva på ett helt annat sätt. Jag behövde få lite motstånd för att inte bli odräglig.

Det visar sig att det var Oscar Zarate som kom på iden till »En liten död«.

– Ja, han sa på sitt kärleksfulla latinska sätt: »Jag har en ide om en man och ett barn.« De är så passionerade, latinamerikanerna. De tror att de kan berätta en historia för dig i en mening. Men det fungerade! Det var en briljant idé för ett seriealbum. Jag insåg att den passade ihop med mina egna minnen. Oscar bråkade mer med mig än någon annan tecknare någonsin gjort, resultatet blev mycket annorlunda och konstigt. Jag tyckte verkligen om upplevelsen, det var underbart.

Alan berättar att Oscar Zarate som argentisk medborgare fick lämna ifrån sig sitt pass under Falklandskriget. Dagen efter kom han tillbaka för att få igen det.

– De hade en komplett uppsättning av hans serier där! Det fanns teckningar i spanska fanzin som han inte själv hade sett. Men det var ingenting som de hade samlat ihop under natten, det var för att han hade tecknat »Marxism for Beginners«.

Jag berättar om hur konspiratoriska underrättelsetjänster är och skämtar om att vi tillhör en stor, internationell seriekonspiration. Vilket vi inte gör, är det bäst att tillägga, men många seriemänniskor kombinerar intresset för tecknade serier med ett sunt skeptiskt, källkritiskt intresse för historia och samhällskunskap. Vi planerar dock inte att störta några regeringar, vi är överens med Hasseåtage om att livet är mer värt om man dricker en god öl.

Vilket inte hindrar att samtalet glider över på politik i serier.

– Jag skrev »V för Vendetta« för England, och »Watchmen« för Amerika. Det sistnämda fick ett oväntat resultat. Frank Miller var klar med de två första kapitlen av »Mörkrets riddare« när han kom på att han skulle lägga till en politisk aspekt i serien. Vilket i själva verket gjorde den sämre! Enligt min åsikt är Frank en fantastisk berättare av äventyrsberättelser. Men när äventyrsberättelsen fick en politisk dimension, som i »Mörkrets riddare«, fick Franks styrka, intresset för äventyrsberättelser, stryka på foten. I »Watchmen« finns ett primärt intresse för den politiska dimensionen, inte för att berätta en äventyrsserie. Att försöka lägga en politisk dimension till en äventyrsfigur som Batman, vilket Frank gjorde, är ett misstag. Frank gav ofrivilligt uttryck för fascism. Ingen gillar en psykopat som Rorschach i »Watchmen«, men många gillar Batman, som är en annan typ av hjälte.

Det blev, som kritiker här hemma påpekat, mera ett luddigt fascistiskt budskap istället för en intressant bild av Batman som en självmordskandidat som lever i det förflutna.

Jag berättar att just detta väckt en hel del uppmärksamhet i Sverige [se »Bild & Bubblas andra seriebok«]. Alan tycker inte heller att »Give Me Liberty« av Frank Miller och Dave Gibbons är någon höjdare [se B&B 2/94].

– Det är kul att serieskapare som Howard Chaykin och Frank Miller fortfarande är amerikanska patrioter som tror att man kan få Amerika på fötter igen. De tror verkligen att man kan vända utvecklingen! Själv tror jag att det är dödfött. Deras inställning, vilken jag respekterar även om jag inte delar den, gör att de får ett hugg i hjärtat av bilden av Amerikas storhet. Howard Chaykin erkänner att han blir sentimental av den amerikanska nationalsången. Den sortens känslor har jag ingen förmåga att uppbringa.

Ingen av de serietidningar Alan gillar är amerikansk till sitt ursprung. Kanadensaren Dave Sims Cerebus och britten Neil Gaimans Sandman hör till de få han läser.

Eddie Campbell tecknar serien »From Hell«, ett av Alans mest intressanta serieprojekt från senare år.

– När jag hade avslutat »Watchmen« infann sig problemet: vad sjutton ska jag göra nu? Den hade varit så barock, väldigt komplicerad och handlade tyvärr om superhjältar. Fanns det något som jag kunde göra, som var lika komplext, lika intressant, men som var mer förankrat i den riktiga världen?

Ungefär vid den här tiden, i slutet av 80-talet, blev Alan intresserad av mord ur en teoretisk synvinkel. Han insåg komplikationerna kring företeelsen mord och ville göra en serie om ett riktigt mord. Valet föll på Jack the Ripper – Jack Uppskäraren som 1888 mördade ett antal prostituerade i Londons East End.

– Berättelsen om Jack the Ripper är så given att jag ville se förbi den. Lösningen blev att läsa ett antal böcker. »Hawksmoor« av Peter Ackroyd, »Love’s Heat« av Ian Sinclair, andra verk av Donald Rumbelow, Stephen Knight och en rad andra. Moore studerade även den viktorianska erans poesi, dess värderingar och institutioner. (Till exempel var obducenter ett lågstatusyrke, mindre värt än överklassläkarens som ju skulle hålla de rika vid liv. Den stora befolkningen av ryska och polska judar i East Ends slum skapade en grogrund för antisemitism. Ingen engelsman kunde tänkas ha begått de bestialiska morden.) Allt sammanföll i ett försök att göra en holistisk bild av brotten.

– Jag upptäckte en bok av Douglas Adams, »Dick Gently’s Holistic Detective Agency« – vilken underbar titel! En holistisk detektiv behöver inte lösa en »vem-är-mördaren?«-gåta, utan undersöker en hel kultur, en hel värld där brottet begicks. Det blev en av grundidéerna till »From Hell«.

Det tar 150 sidor av serien innan det första mordet äger rum, och på de sidorna har läsaren fått en hel del bevis, information, spekulationer omkring brotten och den era de begicks i.

– Jag blev besatt. Det är fruktansvärt vad något sånt här gör med en. Jag fick ett brev från en av dem som skrivit böcker om morden som sade att jag kunde få nya bevis] Ansiktsskador, nya bevis (skratt)!

Etthundra år efter morden talar människor om nya bevis.

– Men man måste sluta. Det är viktigt att inse att man inte får bli besatt av ett mord som utfördes för 106 år sedan. Fiktionen korrumperar och förvrider våra värderingar.

Spekulationerna kring vem som var Jack Uppskäraren är legio. I en av sina böcker, »Generaler och likställda«, anser Jolo – Jan-Olof Olsson – att mordet är löst. Enligt Jolo, som verkar ha kontrollerat sina uppgifter, hette mördaren John Druitt, en liberal advokat med examen från Cambridge. Han var läkarson, och dränkte sig i Themsen den 3 december 1888 – ungefär tre veckor efter det sista mordet. Han ligger begravd på Wimbornes-kyrkogården. Den dåvarande chefen vid Scotland Yard, sir Melville Macnaghten, efterlämnade anteckningar där han pekar ut Druitt. Redan 1889 meddelade polisen Whitechapels medborgargarde att faran var över. Druitts mor inspärrades på hospital som obotligt sinnessjuk. Hans bröder byte namn och identiteter. Morden är, menar Alan, vad som på svenskt polisspråk kallas »spaningsuppklarade«, det vill säga polisen visste vem som utfört dåden, men kunde inte bringa denne inför rätta. Alla sådana spekulationer är ointressanta för Moore.

– Jag ser inte problemet på det sättet, att det handlar om »vem gjorde det?« William Gull [som leder en konspiration bakom morden i »From Hell«] var antagligen bara en upplyst viktoriansk läkare som om inte annat har gjort livet bättre för ett antal kvinnor, eftersom han upptäckte anorexi och en del andra sjukdomar. Det enda skälet till att jag har valt honom är att han är den mest intressanta av dem som utpekats som skyldiga till mordet. Jag tror inte att vi någonsin får veta vem Jack Uppskäraren var – eller att det ens är intressant. Det finns en rad detaljer som är mer intressanta.

Alan berättar dem i rask takt: John Merrick, Elefantmannen, var på ett London-sjukhus ett par hundra yard från den plats där det första mordet ägde rum. Författaren Oscar Wilde bodde ett par hus från Montague Drew, som misstänktes för morden. Indianen Black Elk, som skrev den berömda »Black Elk Speaks«, var i London precis när morden ägde rum. Sir George Bernard Shaw, författaren, skrev kommentarer till morden i tidningarna och nästan hyllade mördaren! Magikern Aleister Crowley hade flyttat till London två år före morden. Det var alltså en unik samling människor och händelser, vilka enligt Alan definitivt förebådar 1900-talet.

– Jag tycker att den engelska litteraturen startade på 1880-talet. Frankrike erövrade Indokina, roten till Vietnam-kriget. Adolf Hitler »tillverkades« samma månad som det första av Jacks mord ägde rum! Friedrich Nietzsches »Bortom gott och ont« utkom.

En fråga som man kan ställa sig, menar Alan, är vad som är mest hemskt: att en massmördare dödar prostituerade, eller att ett helt samhälle tycker att han gör rätt? Polisen i London fick hundratals brev från män som önskade att de gjort vad Jack gjorde.

– Om man ska förstå Jack Uppskärarens mord, måste man inse att det inte är en persons psykopatologi. Den speglar hela den maskulina viktorianska engelska kulturen. Morden passar in i den kultur där de utfördes.

Det är här på sin plats att reflektera lite över den viktorianska erans moral. Den brittiska överklassen krävde endast av sina fruar att de skulle föda arvingar, främst en son med den äkta maken som far. Barnskarorna tenderade dock att bli stora, fem eller sex barn var regel, nio inte ovanligt.

En av de mest berömda kvinnorna under epoken, Winston Churchills mor Jennie Churchill, skilde sig dock markant från övriga kvinnor i överklassen. Hon födde bara två söner och ägnade sig sedan åt sina älskare med prinsen av Wales, sedermera kung Edvard VII, i spetsen.

Det var socialt accepterat att ha förhållanden utanför äktenskapet, man hade det med sina kusiner, sysslingar, svärföräldrars släktingar, vänner, bekanta eller någon annan ur en begränsad krets av ungefär 200 familjer. Kvinnorna i aristokratin använde preventivmedel, liksom de ansvarskännande männen, och ritualer utarbetades för förhållanden mellan makar som inte var gifta med varandra. Det viktigaste var att hålla masken. Skilsmässodomstolen var utesluten, döden genom att dränka sina sorger i sprit vanlig. Överklassen gjorde som den ville och de undre klasserna skulle ingenting veta.

Det var i stället medelklassen som fulländade vad vi i dag kallar för viktoriansk moral. Det fanns ett enda syfte med denna moral: kvinnorna skulle föda så många barn inom äktenskapet som möjligt, eftersom imperiet behövde soldater, sjömän, köpmän och hantverkare. Medelklassens kvinnor i det viktorianska England var i snitt gravida tio gånger under sin fertila tid. Alla barnen överlevde inte, men tillväxten var ändå imponerande.

Alan försöker i »From Hell« göra morden till en symbol för så många saker han kan: politik, sexualitet och religion i det viktorianska England.

Här någonstans tar samt alet en personlig vändning. Vi pratar om seriepriser – Dave Gibbons har ännu inte givit Alan hans Urhunden för »Watchmen« från 1992. Fast Alan har redan fler priser än han kan hålla reda på.

– Jag ger alla till min mamma. De står hemma hos henne. Priser betyder ingenting för mig längre. Nej, det låter inte rätt. Men priser är inte nödvändigtvis en bra sak. Jag vet människor som blivit så besvikna över att de inte fått pris för sina serier att de blivit sämre serieskapare. Och de som fått dem i stället har, i mitt tycke, inte varit värda dem. Om jag tycker så om andras priser, måste jag tycka likadant om mina egna priser.

Det finns ett tillfälle när Alan erhöll ett pris i samband med en upplevelse som ändrade hans liv.

– När jag var i Grenoble 1989 för att få ett pris var min före detta fru och hennes flickvän med mig. Vi hade förlaget Mad Love Publishing tillsammans. Samma dag som prisutdelningen var så skulle de bestämma om de ville fortsätta att leva i ett ménage à trois med mig, eller flytta och ta med sig barnen. Jag tillbringade dagen med [Mads skapare] Harvey Kurtzman som redan då var döende. Strax innan prisutdelningen beslöt de att avbryta sin relation med mig. Priserna var lite taffligt gjorda, den som fick det för e mig såg hur priset föll sönder i handen. Jag stod på en seriefestival i ett främmande land med ett fånigt pris i handen och tänkte: »Alldeles nyss hade jag en familj, nu har jag ett pris.« Fotoblixtar lyste mig i ögonen. Strålkastare riktades mot mig. Jag insåg att denna lumpna sak bildade bokstäverna BD [vilket är förkortning för Bandes Dessinee, serier på franska]. I mitt chockartade tillstånd lutar sig någon fram till mig och säger: »Det ser precis ut som en törnekrona!« Jag kramade om dig, Paul, eftersom jag var i desperat behov av lite mänsklig kontakt.

Paul säger att han inget visste, att han inte förstod situationen.

– Det är okej, jag är lycklig nu med Melinda Gebbie som tecknar »Lost Girls«. Jag träffar barnen och det var nog bäst så här.

Livet blir inte alltid det man tror att det ska bli.

– När jag växte·upp så var det flera killar som var bättre på att skriva än vad jag var. En av dem har kört lastbil i 20 år. En annan av dem pratar fortfarande om boken som han ska skriva någon gång.

Vi pratar om hämnd och revansch som motiv.

– Den rektor som relegerade mig från skolan är en av de få personer som jag har hatat. Jag önskade honom verkligen död. Så en dag skulle de göra om hans exklusiva gymnasieskola till en grundskola. Han gick till skolan tidigt en dag och hängde sig i korridoren. Vaktmästaren hittade honom. Inte blev jag lyckligare för det …

I ett av Alans manus till »Swamp Thing« tar en demon med en figur till helvetet. En annan figur protesterar, det är inte tillåtet, alla måste gå in i helvetet ensamma.

– Demonen frågar hur han ska straffas för det: »Ska de skicka mig till helvetet?«. Det är ett skämt som härstammar från amerikaner i Vietnam.

Vi förflyttar oss till en italiensk restaurang. Förrätt, varmrätt, efterrätt. Alan och Fred dricker öl, Paul och jag vatten. Samtalet är nu lite slirigt.

Alan berättar att en okänd kvinna kom fram till honom på Euston-stationen och berättade att hans serie »Halo Jones« fick henne att flytta hemifrån. Han menar att hans serieförfattande innebär ett stort ansvar.

– Du har inget ansvar alls för andra människors liv, protesterar Fred.

En livlig debatt utbryter och jag går på toaletten och läser en dagstidning. När jag kommer tillbaka pågår debatten fortfarande. Den avslutas i princip inte förrän Alan betalar notan.

Fred avviker under hövliga artighetsformer och vi övriga går tillbaka till järnvägsstationen. Det är en tyst, stilla natt som varken är varm eller kall. Få människor är ute på gatorna. Taxibilarna står och väntar på kunder som inte kommer. Vi möter knappt någon när vi går samma väg tillbaka.

Alan har börjat syssla med magi och berättar om en dröm som han hade.

– Jag trodde att jag var Jesus i fem minuter.

Jag säger att mitt sällskap starkt har bidragit till att Neil Gaiman [se B&B 2/92] började skriva serier. Paul gav honom hans första uppdrag, det som blev »Violent Cases«. Alan hjälpte honom med manusgranskning och lät honom ärva »Miracleman«.

– Du har nog rätt, instämmer de.

Jag säger att Alans »Swamp Thing« från 80-talet har blivit en mall för alla DC:s Vertigo-titlar, liksom Stan Lee och Jack Kirbys superhjälteserier från 60-talet blivit en mall för Marvel Comics. Jag frågar om Alan känner sig som en mall.

– Nej, inte alls.

En av dem som är en författare i »Moores anda« är kollegan och gamla vännen Jamie Delano. Trots att denne bor på en husbåt utanför Northampton träffas de aldrig.

– Det har ingenting med Jamie att göra. Det är bara jag.

(När jag några dagar senare frågar Jamie Delano vad han tycker om Alan, svarar han: »Om jag någon gång åker in till Northampton så ses vi aldrig. Det är som om vi kommit överens om att gå på olika gator.«)

Alan umgås mest med sina gamla vänner, som Fred.

Paul går för att kontrollera tågtiden. Klockan är strax efter nio. Stationen ligger öde. Jag springer på toaletten. Paul och Alan väntar på mig.

– This is Northampton. This is what I am all about, säger Alan just som vi tar farväl.

Northampton är Alan Moores verklighet. Det är där han skriver några av de bästa serierna som producerats de senaste 15 åren.

Mer information om Alan Moore återfinns i B&B 1 /92, 6/93 och i »Bild & Bubblas andra seriebok« som även innehåller ett kapitel om Eddie Campbell, där denne ger sina synpunkter på »From Hell« (en ny intervju kommer så småningom i B&B). Repliker om »1963«, »En liten död«, »From Hell« och »Lost Girls« är delvis hämtade ur Comics Forum #4 eftersom Alan Moore uttryckte samma sak där som under vårt samtal på puben.