: Andra generationen

Det är mycket vanligt att serietecknares familjer involveras i det slitsamma arbetet med att producera stripparna – om inte annat så genom att inspirera till dem. Ofta kan till exempel barns repliker hamna tämligen oredigerade i seriebarnens munnar. De kan också fungera som kritiker – Dik Browne har definierat ”familj” som ”en grupp människor som inte skrattar åt sin pappas skämt”.

I en del familjer blir engagemanget större än så. ”Knasen” är i dag i stor utsträckning ett familjeföretag. Ett halvdussin barn från Mort Walkers båda äktenskap är engagerade, däribland sönerna Brian och Greg som idékläckare och idekläckare/tuschare.

Bröderna Brian, Greg, Morgan och Ned Walker gjorde dessutom tillsammans ”Betty Boop och Felix” mellan 1984 och 1987.

Walker Brothers låter väl mest som en orkester, men det var så Mort Walkers söner kallade sig när de en period under 80-talet återuppväckte de klassiska filmfigurerna Betty Boop och Felix för ett försök till dagspresserie.

Walker Brothers låter väl mest som en orkester, men det var så Mort Walkers söner kallade sig när de en period under 80-talet återuppväckte de klassiska filmfigurerna Betty Boop och Felix för ett försök till dagspresserie.

Dik Brownes son Chris gjorde serier och skämtteckningar åt Playboy, National Lampoon, Heavy Metal med flera. En del var ganska lustiga, men inte alls i pappans klass. Han assisterade också Dik på ”Hagbard” mellan 1972 och 1989. Efter faderns död i cancer 1989 tog han över både manus och teckningar på serien. Pappans sjukdom och död verkar dock ha varit tunga för honom att bära, liksom de inbördes stridigheter bland barnen som följde – han har beskrivit det som en episod av ”Dallas”, där alla försökte få en position i familjeföretaget.

Dik Browne med sönerna Chris och Bob.

Dik Browne med sönerna Chris och Bob.

1993 skapade han sin helt egna ”Chris Browne’s Comic Strip”, som dock aldrig riktigt slog igenom. Ett möte med Charles Schulz styrde in Chris på nya banor. När han beskrivit en tänkt serie om en familj marsianer grimaserade Schulz och sade: ”Bry dig inte om gimmickar. Gör något som verkligen angår dig, något som kommer från hjärtat.” Det gjorde Browne. Resultatet blev ”Raising Duncan”, en serie om två författare och deras hund och katt. Serien är delvis självbiografisk, och den verkar också engagera Browne på en annan nivå än ”Hagbard”, som han sedan 1995 enbart tecknar. Skriver ”Hagbard” gör brodern Chance.

Även på ”Familjen Flax” skedde förändringar när Dik Browne dog. Den skrivs numera av Brian och Greg Walker (som även tuschar och textar ”Knasen”) och tecknas av Bob ”Chance” Brown. Tuschar gör Frank Johnson på sedvanligt rent sätt. (Det är lite synd att han inte längre tuschar ”Knasen”, som nu inte får dra nytta av hans säkra hand.)

”Familjen Flax” är habilt gjord i Walkerstudions klassiska ”Bigfoot-stil”, men elegansen från Dik Brownes bästa dagar finns inte riktigt kvar – sonen Chance har inte samma spänst i figurernas kroppsspråk.

Ur Chris Brownes nya serie "Raising Duncan".

Ur Chris Brownes nya serie ”Raising Duncan”.

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 154 (3/2001) och återges med skribentens tillstånd.]
This entry was posted in Artiklar, Förstasidan, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera