:
avatar
Lever ut i serierna – samtal med Nina Hemmingsson

En av de mest intressanta svenska serieskaparna på mycket länge måste vara Nina Hemmingsson. Med sin helt egna stil, såväl vad gäller berättande som bilder, har hon fångat uppmärksamheten hos både kulturskribenterna och den breda allmänheten.

Jag drabbades på allvar av Nina Hemmingssons bilder när jag läste boken »Hjälp« från 2004, i vilken hennes serier samsades med Sara Olaussons. Jag hade stött på dem tidigare, och det är svårt att gå runt Hemmingssons bilder som verkligen sticker ut var de än publiceras, men det var först i och med denna större dos som jag insåg vilken unik röst i seriemediet det handlade om. Sedan dess har det gått spikrakt uppåt för Hemmingsson. Hennes serier har publicerats i ett antal stora dags- och veckotidningar, hon har mottagit både Adamson- och Urhunden-priset, hon har utkommit med en helt egen bok, »Du är min pojkvän nu«, prytt omslagen på ett stort antal publikationer med mera.

Kunstakademiet

I boken "Hjälp!" samsades Nina Hemmingsson med Sara Olausson, en kombination som fungerade mycket väl.

I boken ”Hjälp!” samsades Nina Hemmingsson med Sara Olausson, en kombination som fungerade mycket väl.

Du gick på Kunstakademiet i Trondheim. Men det var innan du började göra serier, vad jag förstår. Vad lärde du dig där?

– Inte så mycket rent tekniskt, inte teoretiskt heller om man menar konsthistoria till exempel. Jag vet faktiskt inte. Jag blev ganska vilsen där och fattade inte vad jag höll på med. Jag testade en massa olika saker, performance, video, ljud. Ibland kändes det bra och roligt, men jag tror att jag hade behövt någon som visade mig något slags tråd i det jag höll på med, eftersom jag var så splittrad rent teknikmässigt. Jag tappade kontakten lite med det som var viktigt.

Okej, men fick du med dig något från Kunstakademiet som går igenom i dina serier idag?

– Efter akademitiden fick jag konstskräck och det gjorde att jag började skita i alla förväntningar och bara gjorde det jag hade lust med, oavsett hur det ansågs vara. Det tror jag att jag har kvar fortfarande som något slags metod. Jag gör det som känns viktigt för mig.

Du angav i en tidigare intervju jag gjorde med dig Tove Jansson som inspirationskälla, vilket kan förklara varför jag tycker så mycket om dina bilder. Hur har den förebilden påverkat din stil?

– För ett par år sen såg jag att mina figurer ofta har samma kroppshållning som hennes figurer. Annars känner jag aldrig att jag blir inspirerad av andras stil eller så, och jag kan inte riktigt säga att Tove Jansson är en förebild, jag tror inte att jag har några sådana. Men hon är otroligt bra och det vore nästan konstigt om jag inte blivit påverkad av henne, eftersom jag läst hennes böcker under hela livet. Jag har flera gånger hört och läst att anledningen till att Tove Jansson är så bra är att hon egentligen skriver för vuxna, även i barnböckerna. Det tror jag är helt fel. Jag tror tvärtom att hon verkligen skrev för barn, på riktigt och med en stor respekt. Till skillnad från många andra barnboksförfattare som inte tar barn på allvar.

En tidig serie av Hemmingsson.

En tidig serie av Hemmingsson.

Något som tydligt skiljer dig från Tove Jansson är dina pupill-lösa figurer, som ger en mycket speciell känsla. Varför har du designat dem så?

– Jag tyckte att det var roligt att teckna ögonen så, och så har jag bara fortsatt. Det känns bra. Jag har aldrig haft någon medveten tanke med det. Däremot har jag funderat på varför jag gör så, eftersom jag ofta får frågan. Det jag kan säga är att ju mer jag identifierar mig med figuren, desto omöjligare blir det att sätta dit pupiller. Jag har försökt och det känns bara fruktansvärt vulgärt och konstigt. Kanske är det ett sätt för mig att skydda mig själv på något sätt, att inte lämna ut allt.

Ja, i avsaknad av pupiller och därmed en av de tydligaste indikationerna på känslor upplever jag det som om jag som läsare måste fylla i deras känslor när jag läser. Är det något du kan relatera till?

– Ja, jag gillar glapp och skevheter generellt. Musik till exempel eller bilder eller nästan vad som helst. Det är skönt när inte allt är färdigt och jag tror att det är bra när betraktaren får fylla i lite själv.

Serie av Nina Hemmingsson.

Serie av Nina Hemmingsson.

Självbiografiskt?

Du har en återkommande figur, en liten tjej, som verkar vara lite av ett alter ego i serierna. Är det så, eller är det bara jag som övertolkar? Tror folk att det är du?

– De flesta fattar nog att det är jag, för det är det även om jag förnekar det och inte gör några anspråk på att vara rent självbiografisk.

Men jag som har träffat dig ett antal gånger har inte upplevt att det finns så speciellt mycket likheter mellan dig och figuren. Lever du ut andra sidor av dig själv i serierna?

Hemmingssons distinkta stil dyker upp lite varstans. Här i en informationsfolder från Uppsala universitet.

Hemmingssons distinkta stil dyker upp lite varstans. Här i en informationsfolder från Uppsala universitet.

– När jag tittar mig i spegeln tycker jag inte att det är mig själv jag ser. Jag tycker nog att jag är mer lik mina figurer än min spegelbild. Det jag skriver och tecknar fyller olika funktioner för mig, men en viktig funktion är att det blir ett sorts samvete. Jag tycker att man sviker sig själv ofta i verkliga livet. Man har ett stort behov av att anpassa sig till gruppen och uppfylla andras förväntningar på en. Det behöver inte vara något negativt, men ofta kan det bli en ganska obehaglig krock mellan den man är och den man förväntas vara. Det där glappet är otroligt frustrerande och gör att jag måste ge mig själv upprättelse, till exempel genom mina serier eller någon annan form av skrivande eller tecknande. Det låter kanske tungt men det är också lustfullt. Ibland har jag varit rädd för att jag lever ut för mycket i mina serier, så att jag i mitt verkliga liv nöjer mig med att vara tyst. Men jag har insett att det är tvärtom, när jag väl har fått ut något på papper så kan jag inte förneka det sedan, hur gärna jag än vill.

Det låter sunt. Men vad vill du säga med dina serier? Har du ett underliggande budskap och/eller tema som du tycker du återkommer till?

– Jag har ingen plan med mina serier och jag vill inte tänka så mycket på underliggande budskap. Jag vet att jag delvis återkommer till samma saker, men det är så hämmande för mig att reda ut det där i vanligt tal. Mitt sätt att reda ut vad jag håller på med är att hålla på mer.

Enruting av NJina Hemmingsson.

Enruting av NJina Hemmingsson.

Feminism?

Okej. Det jag känner när jag läser dina serier är att det finns en tydlig könsrollskritik som återkommer. Skulle du vilja säga att dina serier är feministiska?

– Jo, ibland är de tydligt feministiska, men ibland verkar det räcka med att det är kvinnliga huvudpersoner för att det ska räknas som feministiskt. Vilket är ett skäl i sig till att jag är feminist. Men jag tänker aldrig att »nu ska jag göra en feministisk serie«. Däremot är det en stor källa till ångest och frustration för mig att tvingas in i en roll som begränsar mig som person. Och de tydligaste gränserna för mig är kopplade till mitt kön. Så det är klart att mitt skapande handlar mycket om att försöka komma förbi det där.

Alla gillar Nina. Här pryder hennes bilder omslagen till både Galago och Hjälp.

Alla gillar Nina. Här pryder hennes bilder omslagen till både Galago och Hjälp.

Jo, det förstår jag. Berätta lite om hur du gör när du skapar. Har du en fast arbetsprocess?

– Om jag jobbar med serier börjar jag alltid med texten. Det tar enormt lång tid. Jag skulle aldrig kunna göra en stripp eller enruting om dagen, jag är alldeles för långsam. Sen skissar jag väldigt, väldigt enkelt, det blir mer som markeringar, »i den rutan händer det, i den rutan det där«. Jag vill inte skissa för mycket, för då känner jag mig låst sen när jag ska teckna. Skrivandet är oftast svårare och mer frustrerande än tecknandet. Att teckna är oftast bara roligt.

Vilka tekniker använder du när det kommer till själva tecknandet?

– Mina serier är nästan alltid rent svartvita och då använder jag en sån där stålpenna som man doppar i flytande tusch, och pensel. Det gör jag också med enrutingarna, men då skuggar jag också med blyerts och sen färglägger jag dem digitalt. Även när jag använder datorn är det viktigt för mig med fina original. Med fina menar jag inte att de inte får vara skrapiga och tippexiga, utan att de håller som bilder i sig.

Du gör ofta det du själv kallar »enrutingar«. Vad är det i det formatet som tilltalar dig?

– Jag tror att det är för att de, när de är bra, blir så täta. Ofta är det rätt mycket text och tankar som ligger bakom som man får korta ner och göra ett slags essens av. Det ger en bra tyngd. Sen är det ett enkelt och ofarligt format som folk kan ta till sig trots att innehållet kan vara allvarligt eller svårt.

En av Hemmingssons många träffsäkra "enrutingar". Denna tagen från tidningen Hjälp nummer 1/2008.

En av Hemmingssons många träffsäkra ”enrutingar”. Denna tagen från tidningen Hjälp nummer 1/2008.

Frilansliv

Du verkar bli publicerad överallt. Jag har sett dig på omslaget till både Galago och Hjälp, både i Aftonbladet och Bang osv. Hur går frilanskarriären? Känns det tryggt eller är det fortfarande osäkert hur nästa hyra skall betalas?

Till boken "Teaterlexikon" gjorde Hemmingsson såväl omslag som ett antal illustrationer i sin klassiska "enrutesform".

Till boken ”Teaterlexikon” gjorde Hemmingsson såväl omslag som ett antal illustrationer i sin klassiska ”enrutesform”.

– Det börjar väl kännas rätt så bra, jag säger nej till det mesta och det är ju skönare än att behöva leta uppdrag. Fast man är ju aldrig säker, jag känner mig fortfarande pressad och mår dåligt av att tacka nej till jobb.

Jo, det är alltid jobbigt, hur bra det än går. Den senaste tiden har du dessutom fått en hel del utmärkelser för dina serier. Hur känns det? Är det något du bryr dig om, eller är det mest jobbigt?

– Jag har blivit väldigt glad för de utmärkelser och stipendier jag har fått, men man kan ju få ångest över allt, även att få priser. Man får ju alltid pris för något man redan gjort, så då kan jag tänka: »Jaha, det var det sista jag kunde göra som blev bra.« Att tänka sådär är extremt kontraproduktivt, eftersom man fokuserar på helt fel saker. Det viktiga är ju att ens kreativa arbete ska vara lustfyllt. Att göra det man vill, nu, och inte titta bakåt; eller framåt, eller någon annanstans. Personligen vill jag bara titta inåt.

He3mmingsson mottar det prestigefyllda Urhundenpriset 2007. Foto: Fredrik Strömberg.

He3mmingsson mottar det prestigefyllda Urhundenpriset 2007. Foto: Fredrik Strömberg.

Du har flera barn, och arbetar som konstnär och illustratör. Hur fungerar det egentligen? Själv försöker jag bolla frilanslivet och föräldraskap, och tycker det är ganska svårt.

– Egentligen så vet jag inte, för jag har inte frilansat utan barn. Men det har förstås både för- och nackdelar. Jag kan ju lägga upp min tid lite som jag vill. Om jag måste hämta tidigare från skolan en dag går det oftast bra, till exempel. Men det kan också vara splittrande. Som förälder har man ju i perioder extremt lite tid. Fast jag gillar det också, att ha kniven på strupen. Jag är tvungen att skärpa mig och jag undrar aldrig om jag har valt rätt. Har man massor av tid så kan man börja flyta omkring och undra om man verkligen är så kreativ egentligen. Så känner aldrig jag. Min kreativitet är hårt pressad av tidsbrist, vilket gör att jag ständigt blir påmind om att min lust att skapa verkligen finns där. Barn gör också att man tvingas bestämma sig och kämpa för det som är viktigt för en. Jag började teckna serier när min äldsta son hade fötts, och om inte han hade kommit tror jag inte att det hade blivit så mycket av min tecknarkarriär faktiskt.

Så jävla normal

Vad håller du på med just nu?

Boken "Jag är din flickvän nu" är den mest omfattande samlingen med Hemmingssons serier och teckningar.

Boken ”Jag är din flickvän nu” är den mest omfattande samlingen med Hemmingssons serier och teckningar.

– Förutom en del illustrationsuppdrag håller jag på med min nya bok. Den heter »Så jävla normal« och kommer ut på Kartago Förlag i slutet av mars 2009. Det är ingen vanlig seriebok, utan en bok med teckningar och text i lite lösare former.

Blir det flera samlingsvolymer med serierna?

– Jag kommer absolut att ge ut mina »vanliga« serier igen, men det känns otroligt bra att få bryta av med något helt annat. Men jag gör ju serier och enrutingar hela tiden (om än långsamt …), så om ett år kanske jag har fått ihop tillräckligt till en samlingsvolym.

Vad är ditt framtida drömprojekt? När jag intervjuade dig 2005 talade du om ett längre serieprojekt. Är det fortfarande aktuellt?

– Fan, man ska aldrig prata om sina planer sådär! Det där med längre serieprojekt hade jag glömt bort … Det är fortfarande en dröm, men det är så jäkla svårt, jag vet inte om jag kan. Jag har börjat teckna efter ett långt manus, men jag började tänka för mycket och fick kramp. Just nu har jag inga drömprojekt mer än att bara få tid att sitta och pyssla utan mål, att få tappa bort mig själv totalt och inte veta vad jag håller på med. Det önskar jag mig.

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 177 (4/1008) och återges med skribentens tillåtelse.]

 

avatar

About Fredrik Strömberg

Fredrik Strömberg är författare, journalist, pedagog och curator. Han är ordförande i Seriefrämjandet, en av redaktörerna för tidskriften Bild & Bubbla och lärare på Serieskolan i Malmö. Han är författare till böcker som Black Images in the Comcis, The Comics Go to Hell, Comic Art Propaganda och Swedish Comics History.
This entry was posted in Artiklar, Förstasidan, Intervjuer, Senaste and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera