Arabiska barnserier – uppfostran, politik och annat skoj

Den arabiska serietraditionen är i praktiken okänd i västvärlden. Trots detta är det en levande och aktiv kultur, som når stora mängder läsare. Serietecknaren och språkstudenten Andreas Qassim gör ett nedslag i den arabiska seriemyllan.

Har ni hört talas om duktiga Zakiyya, flickan som läxar upp barn och vuxna om stort och smått? Krigarpoeten Antara, matvraket Ash’ab och skojaren Juha? De strandsatta tjejerna Shamsa & Dana och deras vänner geten Habuba, örnen Mansur och jättesköldpaddan Salma? Inte? Då har ni nog inte läst arabiska barnserier. Tack vare ett gemensamt läs- och skrivspråk kan serierna läsas av arabiska barn över hela världen, från Marocko till Irak, i Jemen såväl som i Sverige.

Ett importerat medium

Tecknade serier är ett relativt ungt, men numera väletablerat medium i arabvärlden. Den största expansionen av serier i arabvärlden tog fart under sent 70-tal, efter att oljeboomen pumpat in pengar i regionen. Till en början bestod utgivningen till största delen av översättningar av framför allt amerikanska och franska serier, som »Musse Pigg«, »Tintin«, »Asterix« med flera. Numera är även de inhemskt producerade serierna en naturlig del av arabisk massmedia.

Standardformen för serieutgivning är de illustrerade veckomagasinen. Dessa innehåller ett flertal kortare serier på två till sex sidor, vilka får samsas med fotoreportage, medlemssidor, illustrerade sagor etc. Lite som svenska Kamratposten, fast med större betoning på serier. Arabiska tidningar med enbart serier är ovanliga. Jag känner faktiskt inte till några, förutom nya »The 99« [se Bild & Bubbla 179] och översatta direktimporter som Spindelmannen och Musse Pigg.

Standardspråk och dialekt

Omkring 250 000 000 människor världen över har arabiska som modersmål. Klassisk arabiska, eller standardarabiska, är det gemensamma läs- och skrivspråket. Det används i tidningar, böcker, TV-nyheter, offentliga tal med mera, och har sin grund i Koranens heliga text, förislamisk poesi och beduinspråk. Även i sin moderna tappning är standardarabiskan ett ganska formellt och högtidligt språk. Den dialektala arabiskan – det egentliga modersmålet, som används i hemmet, mellan vänner och bekanta, för att skälla på sina medtrafikanter och så vidare – kan i somliga fall ligga rätt långt ifrån standardspråket. Som exempel kan nämnas de nordafrikanska dialekterna (Marocko, Algeriet, Tunisien) vilka genom ländernas koloniala förflutna är kraftigt uppblandade med franska, och allmänt ansedda som svåra att förstå i andra delar av arabvärlden. Dialekterna varierar även inom respektive land beroende på geografiskt område, om man bor i staden eller på landet och så vidare.

Språket i arabiska serier utgörs som regel av standardarabiska, och skiljer sig därmed väsentligt från det västerländska seriespråket, vilket brukar ligga betydligt närmre talspråk. Men även standardarabiskan kan användas på mer eller mindre högtravande sätt. Pratbubblornas begränsade utrymme bäddar för korta, förhållandevis enkla meningar, oftast lättförståeliga, om än något formella.

Generellt gäller att ju mer talspråk en arabisk serie använder sig av, desto mindre möjligheter till export. Undantaget är Egypten. Talspråk används flitigt i egyptiska seriemagasin som Samir och Ala’ Ad-Din (Aladdin). Den egyptiska dialekten är välkänd över hela arabvärlden genom film, musik och TV, och egyptiska serier cirkulerar därför mer obehindrat än serier på andra dialekter.

Serier är politiska

Barnserier är av naturliga skäl ständigt mål för moraliskt inspirerad censur, i arabvärlden likaväl som i den europeisk/amerikanska. Vid en första anblick kan det verka som att arabiska barnserier är mer politiskt och ideologiskt orienterade, eftersom de ofta uttrycker detta mer öppet än sina västerländska motsvarigheter. Flera av de mest framgångsrika seriemagasinen är statliga publikationer, direkt finansierade av kulturdepartement eller politiska partier och ungdomsförbund. De flesta arabiska seriemagasin får någon form av statligt stöd.

Vidare har majoriteten av arabländerna sedan de blev självständiga i mitten av 1900-talet med jämna mellanrum legat i krig, med allt vad det innebär av undantagstillstånd och begränsningar av fri- och rättigheter. Auktoritärt styre och censur av öppen politisk debatt förflyttar politik till andra områden som litteratur och poesi. Barnserier är inget undantag. Arabiska serieskapare har ofta en bakgrund inom litteratur, måleri eller politiska skämtteckningar, och har en seriös inställning till barnserien som en politisk och kulturell produkt.

Pan-arabism i serier

Med tanke på den regionala spridningen av arabiska serier är lokal statlig propaganda sällan särskilt effektiv. Den unge läsaren lär sig snart genomskåda hämningslösa hyllningar av den egna staten, inte minst då det finns tillgång till tidningar från andra länder som ger en annan bild. Censur föder skarpögda läsare. Och även tittare. Fenomenet blev uppenbart efter satellit-TV:s intåg i arabvärlden i början av 90-talet, kring tiden för det första Irakkriget. Tittare vana vid statlig television blev snart varse att det fanns mer än en version av sanningen.

Istället för nationell propaganda påverkas serieläsaren mer sannolikt av generella ideologiska positioner som är gemensamma för arabvärlden i stort: arabisk solidaritet, anti-imperialism och antisionism, det stolta arabiska språk- och kulturarvet och respekten för islam som historiskt arv och moralisk bas för det sociala livet, även bland icke-muslimska araber.

De arabiska seriernas regionala karaktär visar sig även i manusförfattares och tecknares tendens att överskrida politiska gränser; serierna är ofta kollaborativa projekt, producerade i olika arabiska länder av serieskapare av olika nationalitet. Arabvärldens politiska konflikter döljer för det västerländska ögat regionens kulturella enighet. Serierna vittnar om denna enighets två grundpelare, ett gemensamt skriftspråk och ett gemensamt kulturellt och historiskt arv.

Miki

Under mitt år som utbytesstudent i Jordanien 2003/04, då jag även passade på att resa runt en del i arabvärlden, botaniserade jag i diverse tidningskiosker för att se vilka seriemagasin som var vanliga. Jag hörde mig även för bland vänner och bekanta. Majid och Miki var ständigt återkommande namn. Särskilt Majid omnämndes med nostalgiska glimtar i ögonen.

I boken »Arab Comic Strips: Politics of an Emerging Mass Culture« – en seriös avhandling om arabiska serier, och så vitt jag vet den hittills enda i sitt slag – skriver Allen Douglas och Fedwa Malti-Douglas om ett egyptiskt seriemagasin vid namn Miki, i vilket importerade Disneyserier blandas med inhemskt producerade serier. Den Miki jag hittade ges ut i Förenade Arabemiraten, dels som seriehäfte, dels i pocketutgåva. Samma förlag ger även ut andra Disneymagasin som »Minni« (Musse- och Kalleserier där Mimmi och Kajsa medverkar) och W.I.T.C.H. Seriematerialet i dessa magasin är uteslutande importerat. Detta varvas med fotoreportage, medlemssidor etc.

Omslaget utgör den vanligaste platsen för arabisering av Disneyfigurerna. I ett par ramadannummer av Miki poserar Kalle, Långben och Musse i arabiska kläder i arabiska miljöer, trots att de varken bär fez eller besöker några arabländer i serierna inne i tidningen. Man ska dock akta sig för att dra för stora växlar på det här. Att Kalle har en fez på huvudet under ramadan är inte mer religiöst betingat än att han klär ut sig till jultomten på ett svenskt julomslag. Eid al-fitr, högtiden som avslutar fastemånaden, och julen är i själva verket ganska lika. De är barnens högtider, och de firas av såväl djupt religiösa människor som sekulariserade. I det samtida Mellanöstern kan klädsel dock vara en laddad symbol för kampen mellan tradition och modernitet.

Basim

Al-Arabi As-Saghir (Den lille araben) var en annan tidskrift med serier som dök upp lite här och var. Den ges ut i Kuwait och är en ungdomsvariant av tidskriften Al-Arabi, en arabisk motsvarighet till National Geographic. Tidningens huvudfigur, Den lille araben (som mer ser ut som tjugo någonting än ett barn), ger sig ut på spännande upptäcktsresor runt om i världen. I en serie som påminner om Spielbergs »Närkontakt av tredje graden« erbjuds vår vän att få leva i hundra år utan att bli sjuk, mot att han på sin hundrade födelsedag följer med rymdvarelserna och delar med sig av sin visdom. Den lille araben tvekar men bestämmer sig till sist för att stanna på jorden och leva som en vanlig människa. Serien är tecknad i en ganska realistisk stil med inslag av fotocollage.

Samma tecknare, Fawaz, tecknade 2004 även huvudfiguren Basim i den saudiarabiska tidningen med samma namn. Det enda som skiljer figurerna åt är klädseln. Den lille araben har jeans och röd skjorta, medan Basim har den typiskt saudiarabiska vita långskjortan thawb. Båda bär huvudduk, fast på olika sätt, vilket tydligt markerar nationalitet.

Basim är det enda arabiska seriemagasin som går att få tag på genom Malmös bibliotek. Jag åkte ut till Rosengårdsbiblioteket och lånade hem en lunta. Fem år efter att jag första gången läste Basim noterar jag att den fått ett rejält grafiskt uppsving. Hela tidningen ser betydligt mer attraktiv ut, och serierna är snyggare, fler och längre. Variationen mellan teckningsstilarna är rik.

Bland serierna avsedda för pojkar tycker jag mig skönja ett slags cartoony crazy-ideal. Khalid Abd Al- Aziz var med redan för fem år sedan och verkar vara en tongivande tecknare i magasinet. En av hans återkommande serier handlar om soldaten Jabali – en figur vars roll påminner mycket om den klassiske Juha (läs om honom längre fram). Andra tecknare i crazy-facket är Muhammad As-Sayyid Tawfiq (stenålderskompisarna Kahf & Mughara) och Hisham Rahma (monstret Salik och isbjörnen Dubi).

Flickserierna i Basim är rosa och lila och gulliga. Hani Salih tecknar serien om flickan Toota. Rasha Munib Al-Hakim tecknar »Nawarah«. Maya Abods »Reem wa Reema« har en utpräglad mangastil. Mangainfluenserna är generellt ganska vanliga i arabiska serier. Det kan ha att göra med den stora mängden importerad anime, dubbad till standardarabiska, som går på de arabiska satellitkanalerna.

En tecknare vars alster inte känns lika könsstereotypa är Ahmad Rada Kamil. Han använder sig av en ganska platt, dekorativ stil och nedtonade färger. Kamil tecknar serier om allt ifrån en magisk gammal cirkus i källaren till en radio som melankoliskt reflekterar över sin egen borttynande tillvaro.

Serier för pojkar och flickor

Serierna i de arabiska magasinen är ofta tydligt anpassade efter sina tilltänkta målgrupper. Lite hårdraget består de typiska pojkserierna till stor del av crazy-historier, spännande äventyr och utforskande resor. Science fiction-berättelser är inte ovanliga. Flickserierna å sin sida är ganska stillsamma och tenderar kretsa kring relationer eller utseende, och utspelas med förkärlek i skolan eller i hemmet. Serierna handlar generellt om antingen flickor eller pojkar. Det är förhållandevis ovanligt att de interagerar i samma serie, förutom inom familjen. Serierna samsas åtminstone i samma seriemagasin, vilket bäddar för stor variation i stil och innehåll.

Alltför många arabiska barnserier är lektioner i vad man får och inte får göra. Många av dessa faller inom ramarna för den typiska flickserien. I seriemagasinet Majid går serien »Fi Madrasat al-Banat« (I flickskolan), i vilken vi får följa de tre vännerna Qamr, Najma och Lulu. I avsnittet »Akhir kadhba« (Den sista lögnen) hävdar Qamr att hon är släkt med en känd sångare som är på besök i staden. Najma tror inte på henne, så hon samlar alla klasskamraterna på hotellet där sångaren ska framträda samma kväll och ställer Qamr mot väggen: »Varför ber du honom inte att åtminstone komma ut och hälsa på oss?« I sista rutan står Qamr med hängande huvud och skäms. Slut. Ingen twist eller skämt. Ljuger du ska du straffas, helst offentligt, verkar vara kontentan.

Serierna om Kramila i samma publikation kretsar kring olika skönhetstips. I avsnittet »Al-Jamal Sihha« (Skönhet är hälsa) får vi lära oss hur man tar hand om sin hy. Man ska inte sola för mycket och man ska använda rikligt med solkräm med hög solskyddsfaktor. Man ska tvätta sitt ansikte åtminstone två gånger om dagen med ljummet vatten och naturell tvål och man ska äta massor av frukt. I »Su’arat harariyya aqall!« (Färre kalorier!) försöker mamma Kramila få sin lilla dotter, som ser ut att vara tre-fyra år, att låta bli att äta skräpmat. Annars kanske hon, ve och fasa, blir tjock som vuxen.

Osama

Paradexemplet på lektioner i korrekt uppförande är nog det jemenitiska magasinet Osama. En serie handlar om vad man inte får göra på sin klassresa, en pojkklass den här gången. Man får inte klottra på sätet i bussen, man får inte kasta skräp genom fönstret, man får inte röra vid museiföremål etc. En annan berättelse utspelas i en rättssal. Vitamin A står anklagad för att vara orsaken till dålig hälsa. I en klaustrofobisk rättegångsscen bevisar Vitamin A successivt att han faktiskt behövs och att det i själva verket är för lite av honom som orsakar problemen. Föräldrarna har en skyldighet att ge sina barn näringsriktig mat.

I en tredje serie håller det vandrande mjölkpaketet Hani (baserat på en verklig mjölksort som säljs i Jemen) ett föredrag för barnen som har sommarlov om hur de bör använda sin tid. Bäst är att memorera Koranen, läsa upplysande litteratur (det är viktigt att den är tryckt på bra papper och att läsplatsen är väl upplyst, så att man inte skadar ögonen), lära sig språk och att använda datorn, utöva sport, kultur, vetenskap … Hani sammanfattar: »Ty den som använder sin tid vist vinner, och den som slösar bort den kommer att bli besviken och ångra sig!«

Att de här serierna finns i ett och samma nummer säger kanske en del om samhällets syn på uppfostran och lärande. Sjöfararen Sindbad är den ende som slipper bli tillrättavisad under sin upptäcktsresa till hamnstaden Al-Mukalla i sydöstra Jemen. Men det är minst lika mycket en geografilektion som en serie.

Juha

Den arabiska kulturen har ett rikt arv (turath) av myter, anekdoter och ordspråk. Juha, den vise narren, är en välkänd figur från den arabiska folkloristiska traditionen. Fråga vilken arab som helst så kommer han eller hon att dra en Juha-historia för dig. Juha dyker även upp på andra håll i Mellanöstern. I Turkiet kallas han Khawaja Nasrildin, och på persiska Mullah Nasrildin. Man kan kanske säga att han i Sverige kallas Bellman, med den skillnaden att Juha är flera hundra år äldre.

En av berättelserna i det libanesiska seriehäftet »Mughamarat al-Jil al-Dhahika« (Eran för komiska äventyr) handlar om när Juha skriver en hyllningsdikt till walin (den lokale härskaren), precis som de stora poeterna gör för att få ihop till brödfödan. Walin och hans rådgivare råkar vara välkända för sin snålhet. Juha utlovas 10 000 dirham. »Är det för lite? Då säger vi 40 000 dirham. Eller förresten, ge honom 80 000 dirham!« Juha blir så glad att han tuppar av. Vakterna slänger ut honom. Walin säger till rådgivaren: »Var han ej en lögnare? Han beskrev mig som vackrare än månen, modigare än lejonet och generösare än havet. Han ljög för mig och jag ljög för honom!«

Legender

I ett och samma nummer av det jordanska seriemagasinet Fikra (Tanke) hittar vi inte mindre än tre korta serier av den irakiske tecknaren Diya’ al-Hijar. Samtliga är inspirerade av turath. I »As-Sariq Al-Majhul« (Den osynliga tjuven) har al-Hijar sammanfört tre legendarer från olika eror och platser. Dessa personligheter har verkliga historiska förebilder men har genom århundraden av mun till mun-berättande antagit ett visst mytologiskt skimmer.

Antara var en krigare och poet från förislamisk tid, med en arabisk far och en afrikansk mor, därav hans mörka hy. Zarqa’ var en vacker kvinna från Jemen som utmärkte sig genom sina blå ögon och sin skarpa blick. Ash’ab var ett slags hovnarr under det tidiga kalifatet, ökänd för sin aptit och sitt frosseri. Vi får följa sällskapet på deras spännande äventyrsresor. Just i det här avsnittet avslöjar de en tjuv som använder sig av sin tama apa för att stjäla pengar från diverse hotellgäster, inklusive våra vänner. Al-Hijar är en driven tecknare och historieberättare. Hans serier är enligt min mening en tilltalande mix av franskbelgiska influenser och genuint arabiska karaktärer och berättelser. Jag skulle gärna se hans serier samlade i längre albumformat.

Latmaskar och snåljåpar

Det finns även typiska karaktärer eller roller som återkommer i de arabiska serierna, som exempelvis snåljåpen och den lata pojken. Snåljåpen dyker upp i allt ifrån gamla Juha-historier till moderna tappningar på samma tema. En snål person bryter mot oskrivna sociala regler om generositet och gästfrihet, centrala företeelser inom den arabiska kulturen. Snåljåpen känns därmed lätt igen, och blir ett tacksamt element att ta med i en humoristisk berättelse.

I den egyptiska tidningen Ala’ ad-Din (Aladdin) får vi i ett och samma nummer stifta bekantskap med två olika lata pojkar. Ba’jur lägger ner massor med energi på att marknadsföra sitt fotbollslag men vägrar att träna. Midu är för lat för att slänga soporna. Hans tama groda Dafdu’ läxar upp honom. Ahmad Hijazi gör serien om de lata pojkarna Tanabilat as-Sibyan. Den mest kände latmasken i arabiska serier är nog »Kaslan Jiddan« (Väldigt Lat), av Ahmad Umar och Mustafa Rahma. Serien går i Förenade Arabemiraten-publikationen Majid.

Majid

Veckomagasinet Majid är med sin upplaga på 150 000–180 000 förmodligen det mest lästa arabiska seriemagasinet. Tidningen har getts ut sedan 1979 och firade nyligen 30 år i år. Majid har en uppsättning återkommande figurer som blivit mycket populära bland läsarna, som ovan nämnda Kaslan Jiddan, detektiverna Khalfan & Fahman, Shamsa & Dana, Zakiya al-Dhakiya. Till de intressantare hör, enligt min mening, serierna med kvinnliga huvudpersoner.

»Shamsa & Dana« skrivs av Samira Shafiq och tecknas av Ihab Shakir. Den handlar om två tjejer som bor för sig själva på en ö tillsammans med geten Habuba, jättesköldpaddan Salma som ger dem skjuts till fastlandet då och då, och Mansur örnen (nationalsymbol för Arabemiraten och flera andra arabländer). Serien är udda både innehållsmässigt och stilmässigt. Den är behagligt fri från moraliserande pekpinnar och politiska manifest. Ur ett genusperspektiv kan man förvisso läsa in förespråkande av kvinnors självständighet. Olika män försöker ibland ta över ön men lyckas aldrig. Shafiq och Shakir gör även andra serier tillsammans. I egyptiska Aladdin går detektivföljetongen »A’ilat Burhan« (Burhans familj). »Burhan« är skriven på egyptisk dialekt, medan »Shamsa & Dana« använder standardarabiska.

Desto mer uttalat politisk är »Zakiyya al-Dhakiyya« (Duktiga Zakiyya), skriven av Majids grundare Ahmad Umar och tecknad av Ahmad Hijazi. Med en blandning av humor och allvar presenterar den lilla glasögonprydda Zakiyya sin syn på världen genom små föreläsningar för familj, vänner, kollegor och sina unga läsare. Ämnena kretsar kring politik, allmänbildning, vetenskap och till och med religion ibland. Ett stilistiskt grepp är att serien ofta innehåller fotomontage i avgörande passager, som för att understryka riktigheten i Zakiyyas påståenden. Och Zakiyya har alltid rätt. Det låter kanske torrt och eventuellt svårt att identifiera sig med en så pass duktig och ofelbar karaktär, men i en läsarundersökning visade sig »Zakiyya al-Dhakiyya« vara den näst populäraste serien i Majid efter »Kaslan Jiddan«. Kanske beror det på att Zakiyya utmanar konventioner och auktoriteter. Barn i allmänhet, och små flickor i synnerhet, får sällan chansen att framföra sina åsikter i det arabiska samhället. I serien är Zakiyya själv en auktoritet som både unga och gamla lyssnar på.

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 182 (1/2010). Texten återges med skribentens tillstånd.]