»Allt beror på hur man blandar leken« – Jokern fyller 70

Han är Batmans ärkefiende nummer ett. Hans ursprung är dolt i mystik, såväl i fiktionen som i verkliga livet. Bild & Bubbla tar en titt på Jokerns olika skepnader under de senaste femtio åren.

Våren 2009 dök det plötsligt upp mystiska posters i Los Angeles med den liberale president Barack Obama i Joker-makeup. Under bilden fanns texten »Socialism«. Bakom det manipulerade fotot låg en amerikansk student som tyckte att Obama var överskattad (dock var det någon annan som snott bilden, lagt till texten och spritt den vida omkring).

Jokersminkningen är lätt igenkännbar för de flesta, inte bara amerikaner. Jokern är idag en av världens mest kända seriefigurer, en riktigt klassisk ärkeskurk som behållit sin fräschör.

Medan den officiella historieskrivningen gör gällande att Bob Kane och Bill Finger, männen bakom figuren Batman, även skapade Jokern, hävdar tecknarassistenten Jerry Robinson att det var han och ingen annan som skapade figuren. Robinson menar att han designade figurens utseende på ett spelkort, som han sedan visade för Finger och Kane. Finger ska då ha sett teckningen och utbrustit: »Det ser precis ut som [den tyske skådespelaren] Conrad Veidt.«

Ord står mot ord

Enligt en annan version ska Bill Finger ha gett Kane ett foto föreställande Conrad Veidt i stumfilmen »The Man Who Laughs« från 1928 att använda som referens, och Robinson ska ha bara ha föreslagit att spelkortet skulle bli Jokerns gimmick. Ord står mot ord.

Hur det än förhåller sig med den saken så är likheten med Veidt närmast kuslig. »The Man Who Laughs« bygger på Victor Hugos roman »Skrattmenniskan« [sic!] från 1869, en tragisk berättelse om en pojke som vanställts med ett permanent grin då hans far satt sig upp mot kungen.

Motivet ligger inte långt ifrån det ursprung som Tim Burton gav Jokern i sin Batman-film från 1989, där Jack Nicholson spelar en gangster som får ansiktsnerverna söndertrasade och frusna i ett makabert grin. Heath Ledgers gestaltning i »The Dark Knight« verkar följa i samma vanställdhetens tradition, men bakgrunden hålls avsiktligt öppen för att göra Jokern oförutsägbar. Och eftersom det alltid förekommit en hälsosam korsbefruktning mellan medierna har nu även seriens Joker fått ett permanent flin.

Men tillbaka till seriernas värld!

Från början rätt otäck

Jokern var från början en rätt otäck typ som använde sitt jokergift som mordvapen – offren skrattade ihjäl sig och stelnade i makabra flin. Jokern drunknade faktiskt i slutet på den första berättelsen han medverkade i (Batman nummer 1, 1940), men han undkom snart döden gång på gång då redaktionen förstått att han var en alldeles för bra figur för att ta kål på. Denne hatets harlekin blev sedan en återkommande nemesis i Batman-serien. Mer än någon annan skurk har han kommit att betraktas som Batmans »ärkefiende«, och tidningen Wizard gick så långt som att 2006 utnämna Jokern till alla tiders bästa serieskurk.

Under 1950- och 60-talen förändrades Jokerns karaktär och han blev mer av en skojare än en otäck mördare. Allehanda gimmickar, fantasifulla fällor och knasiga utklädnader – det är ingen slump att epitetet »The Clown Prince of Crime« såg dagens ljus under den här tiden. TV-serien på 1960-talet gjorde inte saken bättre, utan cementerade bilden av en skojig och flamsig prick. Dock fanns det hela tiden något genuint olustigt och groteskt över honom som påminde om att han nog var en fiende att räkna med.

Tillbaka till rötterna 1973

Styvmoderligt behandlad förblev han fram tills Dennis O’Neil och Neal Adams tog över »Batman« under tidigt 1970-tal och gick tillbaka till rötterna med både hjälten och hans skurkgalleri. Något av en vändpunkt är det klassiska äventyret »The Joker’s Five Way Revenge« från Batman nummer 251 (1973), som bland annat finns på svenska i »Batman – Klassiska serier av Neal Adams 1971–1996«.

En annan klassisk historia från den här eran är »The Laughing Fish« från Detective Comics nummer 475–476 (1978), där Jokern försöker få patent på fiskar som han muterat med sitt jokergift. Den gången var det Steve Englehart, Marshall Rogers och Terry Austin som gjorde en klassisk räcka äventyr.

Få är de skurkar som får egna serietidningar, men det fick faktiskt Jokern på 1970-talet, då han i nio nummer fick slå sig lös med diverse attiraljer som inte stod Batman efter: Jokermobil och ett eget hemligt högkvarter – givetvis en »ha-hacienda«.

Även om Jokern skildrades på ett lättsamt sätt i dessa berättelser fanns det inget tvivel om att han var fullt kapabel att döda vem som helst utan anledning. Denna oförutsägbarhet gjorde honom åter till en mordisk galning som injagade olustkänslor i såväl fiender som kompanjoner.

Mörkare skildringar

Under 1980-talet togs de mörkare skildringarna av Jokern till nya höjder – eller djup.

Frank Millers banbrytande »The Dark Knight Returns« (1986) är en dyster framtidssaga där Batman bryter förtidspensionen för att återvända som brottsbekämpare. Jokern är sedan länge förpassad till mentalsjukhus, mer eller mindre apatisk. Men med Batman får hans liv åter mening och det slutar i en våldsam uppgörelse.

Nästan lika hyllad är Alan Moores och Brian Bollands »The Killing Joke« (1988). Tim Burton har pekat ut »The Killing Joke« och »The Dark Knight Returns« som stora inspirationskällor när han gjorde sin Batman-film. Än idag är det ofta som serieskapare refererar till »The Killing Joke«, som bildexemplen intill denna artikel tydligt visar.

Vad var det då som var så speciellt med det här äventyret? Förutom att superstjärnorna Alan Moore och Brian Bolland samarbetade för första gången på »Batman«, så var historien både komplex och kontroversiell för sin tid.

Jokern skjuter här polischef Gordons dotter och plågar Gordon med bilder av dådet för att bevisa att en dålig dag kan driva vem som helst till vansinne. I bakgrunden gnager givetvis Jokerns eget förflutna, då han själv var en helt vanlig man tills en räcka tragedier och motgångar drev honom till vansinne. Gordon blir emellertid inte galen, men läsaren kan däremot dra paralleller med självaste Batman, vars öde speglar Jokerns. För Batmans del var det traumat av hans föräldrars död som utlöste det hämndbegär som driver honom att varje natt bekämpa kriminella och skydda oskyldiga.

Allt eftersom serierna blev mer vuxna började man psykologisera Jokern – förövaren blev också ett offer, precis som i verkligheten. Men i takt med att man förmänskligade Jokern blev hans brott paradoxalt nog allt mer diaboliska till sin natur.

På senare tid

1989 lät förlaget DC Comics Jokern mörda Batmans medhjälpare Robin i historien »A Death in the Family« (Batman nr 426–429 (1988–89), av Jim Starlin, Jim Aparo och Mike DeCarlo. (På svenska i Batman nummer 3/1989–2/1990.) Den förste Robin hade slutat och ersatts av Jason Todd, och det var denne som fick stryka på foten när förlaget lät läsarna rösta om Robins öde. En pikant detalj i historien är att Jokern får diplomatisk immunitet efter att självaste ayatollah Khomeini utsett Jokern till Irans FN-ambassadör.

Under 1990-talet begåvades Jokern med en lika tokig, om än inte lika mordisk flickvän vid namn Harley Quinn. Figuren dök först upp i den tecknade TV-serien »Batman: The Animated Series«, men tog snart klivet över till seriernas värld. Harley är en psykiater som blivit kär i Jokern och hänger efter honom, vilket inte alltid uppskattas.

Andra historier värda att nämna på senare år är »Batman: The Man Who Laughs« (2005) – en ny version av Jokerns första framträdande – och »Last Laugh« (2001) – en crossover där Jokern får obotlig cancer och startar en sista brottsvåg. En lättsam bagatell är »World’s Finest«, en miniserie i tre delar av Dave Gibbons och Steve Rude från 1990. Betydligt dystrare är serieromanen »Joker« av Brian Azzarello och Lee Bermejo från 2008.

Kännetecknande för de senaste årens skildringar av Jokern är att han framställs som besatt av Batman. Slutmålet är inte Batmans död; nej, det är själva kampen med Batman som ger hans liv mening. Både Jokern och Batman vet att de är låsta i en dödsdans som en dag kommer att sluta med den enes undergång. Och så går det mycket riktigt i Frank Millers »The Dark Knight Returns«, där Jokern begår självmord för att sätta dit sin ärkefiende.

Vem är han?

Men vem är han då, denne Joker?

Hans ursprung avslöjades först ett årtionde efter hans tillkomst. I Detective Comics nummer 168 (1951) avslöjades att Jokern från början var en småskurk vid namn Red Hood. Efter en kamp med Batman föll han ned i kemiskt avfall, med följden att hans hud blev vit, hans hår grönt och hans läppar röda. Han tog sedan sitt namn efter spelkortet han nu liknade.

Alan Moore behöll grundpremissen när han skrev »The Killing Joke«, men broderade ut historien genom att göra småskurken till en misslyckad ståupp-komiker som begick brott för att hålla sin familj flytande. När han i ett slag miste allt – hans fru och ofödda barn förolyckades och han själv vanställdes av ett kemikaliebad – förlorade han förståndet och blev Jokern.

Efter detta har DC Comics publicerat historier med variationer på temat: Jokern har bland annat varit en gangsterboss som låtsas vara galen för att slippa dödsstraff, han har varit den av Batman besatte småbrottslingen Jack som vanställts med ett permanent grin av en batarang, han har till och med framställts som sadistisk brottsling ända sedan barnsben. Inte lätt att veta vad som gäller! Men det är kanske heller inte så viktigt, som Mark Waid slog fast när han skulle sammanfatta Jokerns historia på två seriesidor. Som Jokern själv kommenterar sitt selektiva minne: »Allt beror på hur man blandar leken.«

Filmfavorit

Som synes är figuren öppen för olika tolkningar och har därför varit ett givet val av motståndare när man har gjort film av »Batman«.

Jokern har förkommit i allt från animerade TV-serier till riktiga spelfilmer och har porträtterats av en rad duktiga skådespelare. (Fylligare artiklar om Batman på film finns i Bild & Bubbla nummer 2/1999 och 1/2000.)

I 1960-talets TV-serie med »riktiga« skådisar målade Cesar Romero över sin mustasch med vit färg för att leverera en Jokern helt i linje med den övergripande kitschiga tonen i filmerna. En ren parentes i filmhistorien.

Minnesvärd var dock Jack Nicholsons Jokern i »Batman« 1989. Nicholson spelar Jack Napier, en gangster som av en skottskada får ett permanent grin och vit hud av ett dopp i kemiskt avfall. I den här rollen får Nicholson använda hela sitt register och spela såväl mordisk som rolig. Nicholsons Jokern är här en klädsnobb som skapar konst tills folk dör och är avundsjuk på den uppmärksamhet som Batman får i media.

Ett sidoprojekt till filmen var Princes soundtrack, ett konceptalbum där sångerna berättades ur de olika figurernas synvinkel. Prince lanserade Gemini, en sammansatt personlighet som speglade den goda och den onda sidan i varje människa. I videorna till »Partyman« och »Batdance« framträdde Prince därför som hälften Batman, hälften Jokern.

Oscarbelönad skildring

Härnäst blev Jokern tecknad på TV igen. I »Batman: The Animated Series« levererade röstskådisen Mark Hamill (»Star Wars«) ett svårslaget jokerskratt och rappa repliker till en kraftigt stiliserad figur. Hamill fick även stå för Jokerrösten i en reklamfilm och i TV-serien »Birds of Prey« (»Gothams änglar« i Sverige), även om en annan skådis stod för själva fysiken. Nästa tecknade Joker var radikalt annorlunda. 2004–2008 gick den animerade TV-serien »The Batman«, med en Jokern i gröna rastaflätor och tvångströja. Rösten gjordes av Kevin Michael Richardson.

Mest uppmärksammad har dock Heath Ledgers insats i »The Dark Knight« (2008) blivit. Det finns inget elegant eller tillnärmelsevis roligt med Ledgers psykopatiska, anarkistiska, skitiga luffare. Hans ärriga kinder är uppskurna till ett stort flin – något som han har olika förklaringar till filmen igenom – och slarvigt påstruket smink. Publiken får egentligen inte veta någonting om Jokern, han förblir ett mysterium, en ren naturkraft vars enda funktion är att skapa kaos.

För mig finns det ekon av såväl »The Killing Joke« som »The Dark Knight Returns« i filmens slutuppgörelse. »I think you and I are destined to do this forever«, säger Jokern. Men så blev det nu tyvärr inte i den serie filmer som görs av Christopher Nolan.

Heath Ledger var en typisk method actor som stannade i rollen som Jokern även utanför tagningarna. Det har därför florerat en del osmakliga spekulationer om huruvida rollen kan ha drivit Ledger till självmord, men det enda som står klart är att Heath Ledger dog den 22 januari 2008 av en överdos lugnande medel, innan filmen ens hade hunnit ha premiär. 2009 tilldelades han en postum Oscar för bästa biroll.

Fanfilmer att rekommendera

Utöver ovan nämnda insatser finns det en rad så kallade fanfilmer gjorda av glada amatörer. Det betyder dock inte alltid att de är amatörmässigt gjorda! »Batman: Dead End« regisserad av Sandy Collora bjuder på Batman i kamp med inte bara Jokern (Andrew Koenig) utan även rymdmonstren Predator och Alien.

En annan mycket sevärd fanfilm är »Patient J« från 2005 där Jokerns hela historia spelas upp genom en rad tillbakablickar. Här återfinns Paul Molnar i titelrollen.

Bilda dig en egen uppfattning genom att söka upp dem på exempelvis Youtube! Döm själv! Och kom ihåg: Allt beror på hur man blandar leken.

Ännu en »swipe«: De ursprungliga sidorna från »The Killing Joke« där Jokern brutalt förpassar Barbara Gordon (Batgirl) till ett liv i rullstol. Bild: Brian Bolland.

Bild: Brian Bolland.

Bild: Brian Bolland.

I Booster Gold nummer 5 (2008) reser hjälten tillbaka i tiden för att hindra Jokern, men finner att han inte kan ändra det förflutna. Bild: Dan Jurgens och Norm Rapmund.

I The Brave and the Bold nummer 33 (2010) får Barbara (Batgirl) en sista natt med tjejgänget innan tragedin inträffar. Cliff Chiang har valt att vända på vinklarna, men många av detaljerna från Bolland finns kvar.