: C’est Bon Kultur – en vital 10-åring

Konstnärskollektivet och kulturföreningen C’est Bon Kultur har funnits i tio år och berikat den svenska seriekulturen med såväl utmanande utställningar som avantgarde-tidskriften C’est Bon Anthology.

Bakom den gamla Mazettifabrikens imposanta tegelfasad på Möllevången i Malmö döljer sig Nordens kanske mest intressanta serieförlag och kollektiv. I tio års tid har C’est Bon Kulturs kreativa framgångar och experimentlusta varit enastående. C’est Bon Kultur och dess främsta verktyg, tidningen C’est Bon Anthology (som i skrivande stund är uppe i volym 16), har aldrig tvekat att utmana konventioner kring vad som går att publicera i Sverige.

C’est Bon Kulturs ateljé och redaktionslokal, en del av Seriecenter på Kulturhuset Mazetti i Malmö.

C’est Bon Kulturs ateljé och redaktionslokal, en del av Seriecenter på Kulturhuset Mazetti i Malmö.

Men C’est Bon Kultur har inte begränsat sig till förlagsverksamhet. Deras senaste projekt, utställningen »Astoria«, som hade premiär under festivalen I Seriernas Värld 2011, är ett bra exempel. Här vill C’est Bon-kollektivet utmana oss som besökare genom att ställa frågan: Var går gränsen mellan tecknade serier och musik? Det är, som C’est Bon Kultur själva uttrycker det, »en symfoni med penna och papper i en utställning om serier«.

Affisch och foto från »Astoria« på Spegeln i Malmö, 2011. Utställningen presenterades som »en ljudlös konsert för ögat« och utforskade gränsen mellan tecknade serier och musik. Foto: Jamil Mani.

Affisch och foto från »Astoria« på Spegeln i Malmö, 2011. Utställningen presenterades som »en ljudlös konsert för ögat« och utforskade gränsen mellan tecknade serier och musik. Foto: Jamil Mani.

Utställningar

När jag träffar Jamil Mani, C’est Bon Kulturs nuvarande frontfigur, i Kulturhusets kafé under SPX-festivalen i Stockholm 2011, slås jag av hans entusiasm och kunnande. Jamil är inte bara en begåvad och framsynt redaktör för C’est Bon Anthology utan också en professionell och kunnig yrkesman som utställningskurator.

– För mig är utställningsarbetet mycket stimulerande, säger Jamil ganska omgående. Ända sedan jag började arbeta med C’est Bon Kultur 2006 har jag producerat utställningar med de andra ledamöterna i föreningen.

Tre affischer för evenemang: utställningen »Halogen« från 2003, releasefest för »C’est Bon Artalogue 1» från 2003 samt seriefestivalen »AltCom» från 2004. Det senare är nu en festival som arrangeras av Seriefrämjandet med Mattias Elftorp som projektledare. Nästa upplaga är hösten 2012.

Tre affischer för evenemang: utställningen »Halogen« från 2003, releasefest för »C’est Bon Artalogue 1» från 2003 samt seriefestivalen »AltCom» från 2004. Det senare är nu en festival som arrangeras av Seriefrämjandet med Mattias Elftorp som projektledare. Nästa upplaga är hösten 2012.

– Ett par år senare började jag planera ett eget utställningsprojekt vid sidan om C’est Bon Kultur. Det projektet var först tänkt att fokusera på samtida serieskapare verksamma i seriestaden Malmö. Men den idén utvecklades senare till utställningen »Mus Mouse Maus«, som genomfördes som ett projekt inom Seriefrämjandet och hade premiär på Göteborgs stadsbibliotek i anslutning till Bokmässan 2010. Temat kom att bli nytolkningar av Art Spiegelmans klassiska serieroman »Maus«.

Utställningen blev en stor framgång och visades på flera platser i Sverige. Som ett bevis på utställningens sällsynt goda kvaliteter har även en fransk version av utställningen visats i Paris på Mémorial de la Shoah från september 2011 till mars 2012. Jamil Mani fick även äran att föreläsa om »Förintelsen i serier« i samband med utställningens vernissage.

– »Mus Mouse Maus« kom ganska tidigt i planeringen att inkludera serieskapare från både Sverige och Danmark, säger Jamil. Det blev ett fint sätt att samla alla tecknarna under ett och samma tak, och samtidigt lyfta fram ett betydande verk som lästs av många världen över. Det blev också ett tillhörande temanummer av Bild & Bubbla, säger Jamil med viss tillfredsställelse.

Niklas Asker, Mattias Elftorp, Jacob Kindstedt  samt Oskar Aspman – fyra tidiga medlemmar i C’est Bon Kultur.

Niklas Asker, Mattias Elftorp, Jacob Kindstedt samt Oskar Aspman – fyra tidiga medlemmar i C’est Bon Kultur.

Serier som konst

C’est Bon-kollektivet grundades dock redan 2001, och en av de tongivande redaktörerna från början var Mattias Elftorp, Seriesveriges »enfant terrible«. Mattias har under det senaste året bland annat startat debatten kring Migrationsverkets användande av figuren Bamse (se B&B 188 för en sammanfattning av den debatt som följde).

Nummer 3–6 av Mattias Elftorps albumserie »Piracy is Liberation« som hittills utkommit i tio nummer.

Nummer 3–6 av Mattias Elftorps albumserie »Piracy is Liberation« som hittills utkommit i tio nummer.

C’est Bon var ett projekt som startade när jag gick första året på Serieskolan i Malmö 2001, säger Mattias. Första numret gjordes medan vi var kvar i skolan. Den självbiografiska socialrealism som dominerade i Sverige på den tiden intresserade oss inte särskilt mycket. Vi ville göra konstserier och var inspirerade av serieskapare som Dave McKean, Ted McKeever och Al Columbia, och beslutet togs ganska omgående att ge ut C’est Bon på engelska, då den svenska marknaden inte var redo för oss.

– Det var jag, Oskar Aspman, Daniel Novakovic och Jacob Kindstedt som startade allt. Eftersom vi var lika intresserade av att jobba med konstutställningar som med att ge ut serier föll det sig ganska naturligt att vi gjorde en utställning i samband med varje nytt nummer av C’est Bon som kom ut. De första utställningarna var bara enkla grupputställningar, men i och med nummer 5/6 gjorde vi vår första konceptutställning »Aceton (CH3COCH3)« i november 2002.

– Niklas Asker hade anslutit sig till C’est Bon Kultur precis innan »Aceton (CH3COCH3)«, fortsätter Mattias, och under hösten kom även Suss [Susanne Johansson] med.

Wormgod

På frågan varför han och Susanne kom att lämna C’est Bons redaktion 2009 är båda noggranna med att framhålla att det inte låg någon schism bakom, utan att de hellre ville lägga sin tid och sitt engagemang på det kreativa skapandet av serier och konst istället för det redaktionella »råddandet«, som Susanne uttrycker det.

– Jag ville helt enkelt gå vidare i mitt skapande och utvecklas, och det alltmer tilltagande redaktionella arbetet stod i vägen för det, säger Susanne. I Wormgod fick jag mer utrymme för mitt skapande.

– Så klart följer jag fortfarande tidningens utveckling, säger Mattias. Det är kul att se vad den nuvarande redaktionen sysslar med. Jag var den sista av grundarna som hängde kvar och var aktiv, så det känns rätt mycket som mitt barn. Men jag ångrar inte att jag hoppade av. Åtta år var rätt lagom och jag fick ett stort internationellt nätverk som jag fortfarande samarbetar med på olika sätt.

Polaroidbilder tagna av besökarna på utställningen »Polaroid« på Litterära Loftet i Malmö, 2003.

Polaroidbilder tagna av besökarna på utställningen »Polaroid« på Litterära Loftet i Malmö, 2003.

Experimentlusta

Så långt föreningens förflutna. Vid mitt möte med Jamil Mani på SPX vill jag dock få veta vad som ligger bakom C’est Bon Kulturs framgångar. Vi sitter vid ett av fönsterborden i kaféet och bruset från festivalen som pågår på andra sidan glasväggen på samma våning sipprar in till oss medan vi tittar ut över plattan och folket som kämpar mot blåsten därnere. Medan jag dricker mitt kaffe undrar jag över Jamils planer inför framtiden.

Utställningen »Vortex – Martin tom Dieck« på Panora i Malmö, 2007. Foto: Jamil Mani.

Utställningen »Vortex – Martin tom Dieck« på Panora i Malmö, 2007. Foto: Jamil Mani.

– C’est Bon Kultur startades av en grupp människor som ville lyfta fram en sorts serier som över huvud taget inte existerade i Sverige vid den här tiden, påpekar Jamil. Serier som vågade vara experimentella utan att ge upp ambitionen att berätta bra historier. Själv gick jag med för cirka fem år sedan och idag är jag den ledamot som varit med längst i styrelsen. Det är så klart viktigt att det ständigt kommer nya personer som vill arbeta med serier för att man tror på värdet att arbeta med kultur och för att man brinner för seriekonsten, och det råder ingen brist på unga talangfulla serieskapare i CBK:s redaktion heller. Sofia Falkenhem, Sarah Kläpp och Allan Haverholm, för att bara nämna några.

På vägen in till SPX:s mässhallar glider vårt samtal in på CBK:s Black Box-utställning, och var idén till detta experiment kom ifrån.

– Vi försöker alltid presentera serie- och bildkonst på ett spännande sätt som tar hänsyn till utställningsrummet, säger Jamil. Utställningen »Vortex« år 2007 med verk av tyske seriekonstnären Martin tom Dieck är ett bra exempel. Där experimenterade vi med den linjära läsningen av en serie och placerade seriebilder på ett sätt som gjorde att läsaren kunde påverka i vilken ordning bilderna skulle läsas, istället för att det var bestämt i förväg. Dessutom spelades det upp ett suggestivt ljud av stenbumlingar som kraschade ner i havet, för att knyta an till temat i boken om en stad omgiven av vatten.

I originalutgåvan från 1997 från förlaget Arrache Coeur var titeln på Martin tom Diecks bok »Hundert Ansichten der Speicherstadt«. När boken gavs ut av fransk/belgiska Frémok 2006 blev titeln »Vortex«.

I originalutgåvan från 1997 från förlaget Arrache Coeur var titeln på Martin tom Diecks bok »Hundert Ansichten der Speicherstadt«. När boken gavs ut av fransk/belgiska Frémok 2006 blev titeln »Vortex«.

Black Box

Affischen för »Black Box«. Utställningen hade fyra vernissager och ingen ordinarie visningstid. Till varje vernissage inbjöds en grupp att sätta temat för aftonen: C’est Bon Kultur, fyra graffitikonstnärer (Hillboy, Magen, Kiddo, Falsk), Dotterbolaget samt Wormgod.

Affischen för »Black Box«. Utställningen hade fyra vernissager och ingen ordinarie visningstid. Till varje vernissage inbjöds en grupp att sätta temat för aftonen: C’est Bon Kultur, fyra graffitikonstnärer (Hillboy, Magen, Kiddo, Falsk), Dotterbolaget samt Wormgod.

– Samma intentioner låg bakom projektet »C’est Bon Black Box«, fortsätter Jamil. Vi ville bryta ner gränserna mellan konstnär och publik och mellan tillfälligt och permanent. Istället för att ställa ut färdiga verk av en konstnär gjorde vi om galleriet till ett slags målarduk. Vi målade väggarna med en specialfärg som i princip förvandlade väggarna till svarta tavlor som det gick att teckna med kritor på. Istället för att ha en vernissage hade vi fyra stycken, en i veckan under en månad. Varje vernissage hade ett tema och vi bjöd in serietecknare, konstnärer, graffitimålare, poeter och DJ:er för att lägga grunden. Sedan fick publiken delta och teckna och så fort en vägg var fulltecknad suddades det ut, och den tecknades sedan på nytt! På så sätt var alla konstnärer och inget permanent skapades, utan det blev en otroligt kreativ och fullkomligt euforisk stämning under de timmar då alltsammans skapades. På så sätt blev inte resultatet utställningen, utan skaparkraften!

Av Jamils reaktioner förstår jag att Black Box-vernissagerna var en riktig utmaning för CBK. Att låta en utställning förändras under själva evenemangets gång och samtidigt släppa kontrollen över den kräver både ett stort mod och en tilltro till hela evenemanget.

Utställningen »Black Box« handlade om att lösa upp gränserna mellan konstnär och publik, samt mellan tillfälligt och permanent. Så fort något tecknats på väggarna suddades det ut och ersattes med nya teckningar.

Utställningen »Black Box« handlade om att lösa upp gränserna mellan konstnär och publik, samt mellan tillfälligt och permanent. Så fort något tecknats på väggarna suddades det ut och ersattes med nya teckningar.

C’est Bon Anthology

Väl inne i SPX:s mässhall pågår kommersen febrilt och flera internationella handlare är närvarande. Jag frågar Jamil om det är och var en medveten strategi för C’est Bon Anthology att röra sig mer och mer mot en internationell marknad.

C’est Bon Anthology har alltid haft en internationell prägel, menar Jamil. Egentligen har tidningen existerat i tre inkarnationer. Den första var som en trycktekniskt enklare publikation med titeln C’est Bon som startade på Serieskolan i Malmö år 2001 och som blev allt bättre för varje nummer. Serierna var på engelska för att kunna nå en publik även utanför Sverige. Till nummer 11 hade tidningen C’est Bon blivit en högst professionell antologi.

Under hösten 2003 beslutades det att C’est Bon på allvar skulle bli en internationell antologi, och serieskapare som Anke Feuchtenberger och Danijel Zezelj (känd från DC/Vertigo) bjöds in att medverka. Tidningen fick namnet C’est Bon Anthology och i den här andra formen utkom den med utgivningstakten fyra nummer om året – från nummer 1 till nummer 5 – tills ett nytt genombrott kom. Tidningen fick amerikansk distribution via katalogen Previews.

Allra första numret av C’est Bon från 2001. Det började som en trycktekniskt enklare publikation och utvecklades till en professionell antologi med allt fler medverkande serieskapare även utanför kärntruppen. Nummer 11 utkom 2004 och var sista numret under titeln C’est Bon. Tidningen blev en framförallt europeisk antologi under titeln C’est Bon Anthology. Utgivningstakten var fyra nummer per år och utkom med fem nummer 2004–2005. Medverkade gjorde bland andra Martin tom Dieck och Anke Feuchtenberger. När tidningen fick amerikansk distribution genom Previews blev den internationell i ännu högre grad. Numreringen startades om från 1, fast med volymer istället för nummer. Första volymen från 2006 och senaste (vol. 16) från 2011.

Allra första numret av C’est Bon från 2001. Det började som en trycktekniskt enklare publikation och utvecklades till en professionell antologi med allt fler medverkande serieskapare även utanför kärntruppen. Nummer 11 utkom 2004 och var sista numret under titeln C’est Bon. Tidningen blev en framförallt europeisk antologi under titeln C’est Bon Anthology. Utgivningstakten var fyra nummer per år och utkom med fem nummer 2004–2005. Medverkade gjorde bland andra Martin tom Dieck och Anke Feuchtenberger. När tidningen fick amerikansk distribution genom Previews blev den internationell i ännu högre grad. Numreringen startades om från 1, fast med volymer istället för nummer. Första volymen från 2006 och senaste (vol. 16) från 2011.

– Den internationella inriktningen blev ett uttalat mål både i fråga om val av serieskapare och publik, minns Mattias Elftorp när han ser tillbaka på den perioden. Det fanns ingen anledning att begränsa oss till nationella gränser. Vi såg inte heller som viktigt att ta hänsyn till gängse föreställningar om vad som är möjligt att göra i serier. Vad vi sysslar med är sekventiell konst, om du så vill, där vi förlitar oss på konstnärliga ambitioner och en vilja att experimentera snarare än att se tillbaka på vad som gjorts tidigare. Vi ville expandera gränserna för vad som är möjligt inom seriemediet.

Illustration till affisch för utställningen »Panorama II: Frankenstein« på Spegeln i Malmö, 2009.

Illustration till affisch för utställningen »Panorama II: Frankenstein« på Spegeln i Malmö, 2009.

Internationell antologi

– Väl värt att nämna i dagens kulturklimat, när alla talar om internationella samarbeten, är att när C’est Bon Kultur startades existerade knappt begreppet inom seriekulturen. C’est Bon Anthology var helt klart ledande på det internationella området, och är det fortfarande, påpekar Mattias och Jamil med viss stolthet.

Man kan bara hålla med, C’est Bon Anthology har under de tio år och i de olika skepnader den funnits lyckats mer än någon annan svensk seriepublikation vitalisera den svenska seriefloran. Bredden på innehållet är imponerande och man har lyckats producera en tilltalande produkt samtidigt som man inte kompromissat om innehållets kvalitet.

C’est Bon Anthology vol. 14 med temat Square One är ett samarbete med den amerikanska gruppen Rabid Rabbit. Det är en »flip book« med omslag på varsin sida av tidningen.

C’est Bon Anthology vol. 14 med temat Square One är ett samarbete med den amerikanska gruppen Rabid Rabbit. Det är en »flip book« med omslag på varsin sida av tidningen.

C’est Bon Anthology kan gott och väl jämföras med internationellt stora antologier som Drawn and Quarterly utan att behöva skämmas. C’est Bon Anthology är också ett av de få svenskpublicerade seriemagasin som lyckats få en internationell distribution. C’est Bon Anthology kan hittas i så skilda hörn av Europa som Estland och Portugal. När jag frågade inköpsansvarige på bokvaruhuset Fnac Expo i Lissabon varför han just valt att köpa in C’est Bon Anthology svarade han snabbt:

C’est Bon är det enda svenska seriemagasin som jag sett som är riktigt grafiskt intressant. I övrigt är den svenska serieutgivningen i stort sett helt okänd här. Dels är väldigt få svenska serier översatta till engelska eller franska, och dels är förläggarna mycket tveksamma till innehållet, som är väldigt främmande för oss.

Ett mycket gott betyg för C’est Bon Anthology i den stenhårda konkurrens som råder i de sydeuropeiska länderna.

Vykort och foto från utställningen »Spår av djur« med serier och teckningar av Jamil Mani på Makeriet i Malmö 2011.

Vykort och foto från utställningen »Spår av djur« med serier och teckningar av Jamil Mani på Makeriet i Malmö 2011.

Idogt arbete

Innan vi skiljs åt vid C’est Bon Kulturs bord på SPX-festivalen frågar jag Jamil vad han tycker är hemligheten bakom ett framgångsrikt redaktörskap.

– Det finns ingen hemlighet eller genväg till lyckat redaktionellt arbete, svarar Jamil med viss eftertanke. Man måste tro på det man gör och jobba stenhårt för det. Vi arbetar ständigt med att hitta nya spännande serieskapare att publicera i C’est Bon Anthology. Just nu har jag tappat räkningen, men för ett år sedan räknade vi ut att det genom åren publicerats fler än 70 serieskapare i tidningen.

C’est Bon Kultur har deltagit i seriefestivalen MoCCA i New York i flera år. Här, en bild från mässlokalen 2010, som är ett gammalt vapenförråd. Foto: Jamil Mani.

C’est Bon Kultur har deltagit i seriefestivalen MoCCA i New York i flera år. Här, en bild från mässlokalen 2010, som är ett gammalt vapenförråd. Foto: Jamil Mani.

– Det är ett idogt arbete att åka på seriefestivaler runt om i världen och få kontakt med både nya serieskapare och nya läsare. Man ska också komma ihåg att C’est Bon Kultur är en ideell kulturförening och alla arbetsinsatser görs utan betalning. Vi kämpar helt enkelt hårt på ideell basis för att utveckla seriekonsten och berika kulturlivet, säger Jamil, ett monumentalt åtagande.

Sarah Kläpp bakom C’est Bon Kulturs bord på seriefestivalen »Thought Bubble« i Leeds, Storbritannien, 2010. Foto: Jamil Mani.

Sarah Kläpp bakom C’est Bon Kulturs bord på seriefestivalen »Thought Bubble« i Leeds, Storbritannien, 2010. Foto: Jamil Mani.

Jamils genuina tilltro till C’est Bon Kulturs möjligheter kombinerad med en ödmjukhet inför det de lyckas skapa gör att man tror honom förbehållslöst. Man kan inte låta bli att förundras över den kreativa energin som kan skapas när de rätta förutsättningarna finns.

Alla de som varit involverade i C’est Bon Kulturs verksamhet under de tio åren som gått har all anledning att vara stolta. De har lyckats med något få andra lyckats med i Sverige: att kontinuerligt förnya sig och utvidga den svenska seriehorisonten, allt med en fingertoppskänsla för kvalitet, och att de dessutom fått de största nordiska serieskaparna att medverka i antologierna är en bedrift. C’est Bon-kollektivet har om och om igen lyckats skapa högkvalitativ seriekonst som står sig väl på internationell nivå.

På väg tillbaka till hotellet inser jag plötsligt att jag fyllts av förhoppningar, inte bara inför C’est Bon Kulturs framtid, utan för att en ny guldålder för svenska serier faktiskt redan är här. Vi går en ljus serieframtid till mötes i Sverige, mycket tack vare C’est Bon Kultur!

Ledamöter i C’est Bon Kultur 2001–2011

  • Niklas Asker, serieskapare
  • Oskar Aspman, serieskapare
  • Maria Borgelöv, serieskapare
  • Mattias Elftorp, serieskapare
  • Sofia Falkenhem, serieskapare
  • Martin Flink, serieskapare
  • Allan Haverholm, serieskapare
  • Catharina Iwarsson, dataingenjör
  • Jenny Iwarsson, lärare
  • Johan Jergner-Ekervik, serieskapare
  • Anders Johansson, serieskapare
  • Susanne Johansson, serieskapare
  • Katarina Karlström, journalist
  • Jacob Kindstedt, serieskapare
  • Sarah Kläpp, serieskapare
  • Jamil Mani, serieskapare
  • Elisabeth Nielsen, konstnär
  • Mats Nordström, bibliotekarie
  • Daniel Novakovic, serieskapare
  • Patrick Stigzelius, serieförfattare

C’est Bon Kultur – utställningar och evenemang

  • »Astoria – en grafisk konsertupplevelse«, 2011
  • »C’est Bon Loves Dr Sketchy’s – Burlesk! Sci-Fi! Kroki!«, 2011
  • »Spår av djur – seriekonst och teckningar av Jamil Mani«, 2011
  • »C’est Bon Square One«, 2011
  • »C’est Bon Panorama III: Super Mario«, 2010
  • »C’est Bon Black Box«, 2010
  • »C’est Bon Kultur presenterar: Anke Feuchtenberger«, 2009
  • »C’est Bon Panorama II: Frankenstein«, 2009
  • »C’est Bon Flashback«, 2009
  • »Seriernas värld«, 2009
  • »C’est Bon Kultur on Crack!«, 2009
  • »C’est Bon Panorama: Rödluvan«, 2008
  • »Piracy is Liberation: Violence exhibition«, 2008
  • »C’est Bon Prioritaire«, 2007
  • »C’est Bon Kultur presenterar: Vortex – Martin tom Dieck«, 2007
  • »Comics as Art«, 2007
  • »C’est Bon Kultur presenterar: Seriecenter 06«, 2006
  • »C’est Bon Kultur at Komiks.dk«, 2006
  • »C’est Bon Kultur at the Aralis Design Library Center«, 2005
  • »C’est Bon Kultur at Glassfabriken«, 2005
  • »C’est Bon AltCom Exhibition v1.2«, 2004
  • »Must be art«, 2004
  • »C’est Bon AltCom Exhibition«, 2004
  • »Halogen«, 2003
  • »Polaroid«, 2003
  • »Aceton (CH3COCH3)«, 2002
  • »C’est Bon 4 release exhibition«, 2002
  • »C’est Bon 3 release exhibition«, 2002
[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 190 (1/2012) och återges med skribentens tillstånd.]
This entry was posted in Artiklar, Förstasidan, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera