: Den lilla Smurfan – om kvinnor i tecknade serier

Vad är det egentligen för värderingar om kvinnor och män som sprids i de gamla album- och dagspresserierna? Mattias Kvick har tittat närmare på kvinnliga stereotyper i några klassiska humorserier och gör en särskild djupdykning i ”Den lilla smurfan”, som han kallar ”en historia om hämnd och manschauvinistisk krigsföring”.

Hösten 2011 hade en dataanimerad film om de små blå ”Smurfarna” premiär och hösten 2013 kom sedan uppföljaren ”Smurfarna 2″. Dessa figurers popularitet har ökat och dalat genom åren, men första gången de dök upp var år 1958 i serietidningen Le Journal de Spirou. Då endast som bifigurer i serien ”Den förtrollade flöjten” med Johan och Pellevin tecknad av Peyo (Pierre Culliford). I de nya dataanimerade filmerna finner vi, bland de andra smurfarna, en smurf av kvinnligt kön – Smurfan. Hon introduceras i smurfarnas värld år 1978 i seriealbumet ”Den lilla Smurfan”. På omslaget av albumet ser vi en smurf blygt räcka över en enorm blomsterbukett till den söta, blonda Smurfan. Man skulle kunna förledas att tro att detta rör sig om en kärlekshistoria, men så är långt ifrån fallet. Detta är istället en historia om hämnd och manschauvinistisk krigsföring.

Johan och Pellevins första möte med Smurfbyn. Ur "Den förtrollade flöjten". Copyright J Dupius/Peyo/Coeckelberghs bokförlag.

Johan och Pellevins första möte med Smurfbyn. Ur ”Den förtrollade flöjten”. Copyright J Dupius/Peyo/Coeckelberghs bokförlag.

Serienegern

År 2005 gavs boken ”Serienegern” ut, skriven av Fredrik Strömberg. En översiktlig genomgång av hur människor från i första hand afrikanska kontinenten blivit gestaltade i tecknade serier under snart hundra år. Det är ingen rolig läsning, även om boken i sig är mycket bra. Nästan genomgående uppvisas dumma, naiva, kolsvarta människor med gigantiska läppar. Ibland med dragning åt kannibalism.

Omslaget till Fredrik Strömbergs bok "Serienegern".

Omslaget till Fredrik Strömbergs bok ”Serienegern”.

Jag tror att man skulle kunna skriva samma typ av bok med titeln ”Seriekvinnan” istället. ”Den lilla Smurfan” är nämligen bara ett av otaliga exempel på serier där kvinnor framställts som naiva, fåfänga, tjatiga, dumma, beräknande, etc.

I inledningen till boken ”Serienegern” skriver Fredrik Strömberg att: ”[…] serier inte befinner sig i ett vakuum. De lever och verkar mitt i sin kultur och naturligtvis speglar deras alster det samhälle som omger dem.” Och vidare: ”Populärkultur, och då inte minst serier, ger ofta en tydligare bild av den rådande tidsandan för de som vill undersöka den än vad seriösa verk gör.”

Man skulle också kunna tillägga att det som går oss obemärkt förbi kanske säger mer om den kultur vi lever i än det som orsakar debatt. Att människor idag reagerar på till exempel rasism i serier tyder på en medvetenhet och att något håller på att förändras. Serierna som Fredrik Strömberg tar upp som exempel i sin bok orsakade inga upprörda debatter om rasism på sin tid, men vissa av dem har uppmärksammats senare. Seriealbumet ”Tintin i Kongo” av Hergé blev till exempel för en tid sedan anmäld av den kongolesiske studenten Bienvenu Mbutu Mondondo för just rasistisk syn på människor i Kongo.[1]

Jag är övertygad om att om seriealbumet ”Den lilla Smurfan” istället hade hetat ”Den lille Invandraren” och om huvudkaraktären (invandraren) framställts lika tillyxat och fördomsfullt som den kvinnliga Smurfan framställs av Peyo, hade den varit fälld hos granskningsnämnden för länge sedan. Den hade troligtvis aldrig blivit utgiven, ty vilket förlag skulle medvetet vilja medverka till att sprida rasistisk propaganda? Men nu handlar det istället om en kvinna i en mansvärld och då är det ingen som reagerar. Återigen; det som går obemärkt förbi säger mest om den kultur vi lever i. Det är våra blinda fläckar vi måste upptäcka.

Mig veterligt är det ingen som hittills anmält ”Den lilla Smurfan” för sexistisk framställning.

Sexistiska smurfar?

Är seriealbumet ”Den lilla Smurfan” då verkligen sexistiskt, eller är det bara jag som överdriver? Låt oss titta på hur kvinnan, representerad av den lilla Smurfan, framställs i seriealbumet. För att förtydliga byter jag ut ”Den lilla Smurfan” mot ”kvinnan” och ”smurfer” mot ”män”.

Till en början är det anmärkningsvärt att kvinnan i historien är ett av Gargamel tillverkat vapen för att helt förgöra en manlig värld, det vill säga Smurfbyn. Det är givet från början att hon kommer att ställa till oreda bland männen och kanske framför allt att hon är ett oönskat inslag i den perfekta manliga världen. Varför finns det annars inga kvinnor i byn?

Kvinnan uppvisar omedelbart alla de egenskaper som kvinnor fördomsfullt sägs ha. Hon börjar med att spegla sig innan hon kan visa sig i byn. På männens arbetsplats stör hon arbetet genom att vara överdrivet nyfiken, pratig och okunnig. Hon driver igenom sin vilja med hjälp av känslomässig utpressning – då ingen vill följa med på utflykt vänder hon det genast till att de inte tycker om henne.

Hon uppvisar också ett slags egocentrisk nonchalans då hon låter hela byn vänta i två timmar på henne för att hon ska sminka sig och fixa håret inför en fest – utseendet går före hänsyn.

Männen hittar till slut på ett sätt att få bort den störande kvinnan från arbetsplatsen – de inbillar henne att hon gått upp i vikt. Ett trick hon genast går på och blir mycket upprörd och ledsen. Hon visar sig sedan inte ute överhuvudtaget.

  Ett enkelt spegeltrick får Smurfan att tro att hon är tjock. Ur "Den lilla smurfan" av Peyo (1978). Copyright S.E.P.P./Peyo/Carlsen Comics.


Ett enkelt spegeltrick får Smurfan att tro att hon är tjock. Ur ”Den lilla smurfan” av Peyo (1978). Copyright S.E.P.P./Peyo/Carlsen Comics.

När åldermannen sedan ska ställa allt tillrätta, håller han med om att hon inte ser bra ut (!) och förvandlar henne till en kvinna med alla de yttre attribut som skönhetsindustrin pålägger kvinnan – ”kvinnliga” former, blont, långt hår, kort kjol, pumps, etc. Efter ”skönhetsförvandlingen” blir kvinnan plötsligt, till skillnad från tidigare, mycket populär bland männen. Och detta utan att hon på något vis uppvisat någon annan förändring av sig själv än den rent yttre. Alla män vill plötsligt ha hennes uppmärksamhet.

Hämnden på Gargamel blir slutligen att lägga ytterligare en kvinna till historien. En kvinna med tydligt ”fula” drag, allt för att göra hämnden så gruvlig som möjligt.

Detta är bara ett axplock, men jag stoppar här. Exemplen är nog för att belysa att det finns gott om sexistisk framställning av kvinnan i albumet ”Den lilla Smurfan”.

Lilla Smurfan efter Gammelsmurfs total makeover. Alla är nöjda i Smurfbyn. Ur "Den lilla smurfan" (1978) av Peyo. Copyright S.E.P.P./Peyo/Carlsen Comics.

Lilla Smurfan efter Gammelsmurfs total makeover. Alla är nöjda i Smurfbyn. Ur ”Den lilla smurfan” (1978) av Peyo. Copyright S.E.P.P./Peyo/Carlsen Comics.

Seriefiguren är en man

Smurfarna utgör (undantaget albumet ”Den lilla Smurfan”) ett bra exempel på till synes könlösa seriefigurer, som ändå visar sig vara män allihop. Endast Gammelsmurf kan kanske sägas vara uttalat man då han har helskägg. Något som är betecknande för klassiska seriefigurer är nämligen att de underförstått är av manligt kön, så länge inte kvinnliga attribut talar om något annat. Dessa attribut brukar i allmänhet vara långt hår, stora ögon, synliga ögonlock, kjol, pumps, etc. Om figurerna varken har hår eller kläder brukar kvinnliga figurer särskiljas från manliga genom att de har synliga ögonfransar. Detta är fallet i serien om ”Den lilla Smurfan”. Mig veterligen har dock alla människor ögonfransar oavsett kön. Dessa könsmarkörer kan med fördel studeras i Walt Disneys serie- och filmvärld, i serien ”Bamse” med flera. En annan vanlig könsmarkering är naturligtvis färger. Blått och grönt för manliga och rosa och gula för kvinnliga figurer, om man ska hårdra det hela något.

Kvinnliga seriefigurer har ögonfransar. Manliga är utan. Ur Bamse nr 9/2010. Copyright Rune Andréasson/Egmont Kärnan.

Kvinnliga seriefigurer har ögonfransar. Manliga är utan.
Ur Bamse nr 9/2010. Copyright Rune Andréasson/Egmont Kärnan.

Namnet lilla Smurfan utgör i sig en könsmarkör då hon faktiskt inte är vare sig mindre eller större än de andra smurfarna. Lilla verkar här istället beteckna just kvinnligt kön, som så ofta i serievärlden. Om en manlig seriefigur ska tecknas bredvid en kvinnlig finns det nämligen en oskriven regel som säger att den kvinnliga figuren tecknas något mindre än den manliga,[2] såvida det inte finns en komisk poäng med att hon är storväxt vilket i sammanhanget då oftast är att betrakta som ”okvinnligt”. Serien om Lilla Fridolf och Selma är ett bra exempel på en liten man och en stor (okvinnlig?) kvinna. Temat i den serien (och filmerna) är att kortväxte Fridolf är förtryckt av sin auktoritära hustru. Sympatin ligger definitivt hos Fridolf i framställningen, medan Selma framstår som en hård tyrann. Man kan säga att grundkomiken i den serien ligger just i att ingen av dem är så som det förväntas av en man och en kvinna. Han låter sig förtryckas istället för att själv ta makten.

Auktoritära Selma och "toffelhjälten" Fridolf. Omslaget till Lilla Fridolf nr 9/1983, Semic Press.

Auktoritära Selma och ”toffelhjälten” Fridolf. Omslaget till Lilla Fridolf nr 9/1983, Semic Press.

Man skulle kunna hävda att Smurfan genom sin existens gör de till synes könlösa smurfarna till män. Smurfarnas by görs i samma stund till en strikt manlig homosocial livsmiljö. Intressant är då den närmast totala harmoni i vilken smurfarna tycks leva – ett manligt idealsamhälle? Alla är olika individer med egna enkla hus, men alla tar samtidigt ett kollektivt ansvar då något behöver göras. Alla ser likadana ut, med några få undantag. Alla hjälps åt (utom Latsmurf) och alla är mer eller mindre händiga. Deras hallonsaft-fester är alltid lika lyckade och de tvekar inte att ge sig in i faror om så krävs. Något förenklat är det så smurfarna normalt framlever sina liv i ”Det glömda landet”. Så länge ingen kvinna är närvarande vill säga.

Det tråkiga är dock att Smurfarna ger en ganska bra bild av hur dels könsfördelningen ser ut och dels hur män och kvinnor ofta har framställts i tecknade serier. I alla fall om vi tittar på hur serierna sett ut fram tills för ganska nyligen.[3]

Pratbubblan

I boken ”Pratbubblan” (Bra Böcker 1978) ger Sture Hegerfors en överskådlig bild över seriernas värld från de första publicerade amerikanska serierna runt år 1890 och framåt till modernare serier under 1970- och 80-talet. I boken presenteras 56 stycken serier sammanlagt och endast fem (!) av dessa har kvinnliga huvudkaraktärer. Dessa fem är – ”Kvast-Hilda”, ”Lisa & Sluggo” (Lisa är huvudfigur), ”Little Orphan Annie”, ”Blondie” samt ”Modesty Blaise”.[4]

Övriga femtiotvå har manliga huvudkaraktärer och handlar i huvudsak om män, även om kvinnor finns med i persongalleriet. I de flesta serier får dock kvinnorna, till skillnad från männen, gestalta just kvinnor och då med avseende på den klassiska kvinnorollen. Män får vara hjältar, alkoholister, busar, klantar, tjuvar, äventyrare, trollkarlar, busfrön etc. Detta medan flickor och kvinnor får välja på att vara snygga, fula, mammor eller fruar.

Kvinnor utan namn i serien "B.C." av Johnny Hart. Copyright News America Syndicate/EUROPA PRESS.

Kvinnor utan namn i serien ”B.C.” av Johnny Hart. Copyright News America Syndicate/EUROPA PRESS.

Kvinnor i några populära serier

Låt oss titta på några av västvärldens mest populära serier och hur framställningen av män och kvinnor sett ut i dessa.

Serien ”B.C”. av John Hart handlar om människor på stenåldern. Serien kretsar kring B.C. själv, Thor, Peter, Krullis, Karp, Wiley, Grog, samt två kvinnor; Feta bruden och Snygga bruden. Mer behöver kanske inte sägas – det är ganska givet vad kvinnorna representerar här. En är fet, det vill säga underförstått ful och oattraktiv och den andra är snygg, det vill säga åtråvärd, vilket många skämt också kretsar kring. Kvinnorna har inga egennamn, vilket samtliga män i serien har. Serien ”B.C.” publicerades första gången 17/2 1958 och gjorde omedelbart succé. Det är en av världens mest populära serier.

Officeren Lisa. Ur Knasen nr 26/1994. Bild: Mort Walker. Copyright King Features Syndicate inc.

Officeren Lisa. Ur Knasen nr 26/1994. Bild: Mort Walker. Copyright King Features Syndicate inc.

”Knasen” av Mort Walker utspelar sig i militärmiljö och följaktligen är också de flesta figurerna även här av manligt kön. Undantagen utgörs av generalens två kvinnliga sekreterare, officeren Lisa samt generalens fru. Det finns stora likheter mellan Fröken Fröjd och officeren Lisa samt de två ”stenåldersbrudarna” i serien ”B.C.”. En är kurvig, blond, långhårig och attraktiv och den andra är överviktig med kortare hår. Feta bruden och Lisa uppvisar också flera traditionellt ”okvinnliga” egenskaper – Feta bruden är våldsam, aggressiv och högljudd och Lisa är auktoritär och lika galen i mat som sin manlige kollega Schassen.

Jägaren spanar in Fröken Fröjd. Ur 31:a Knasen-albumet. Bild: Mort Walker. Copyright King Features Syndicate inc.

Jägaren spanar in Fröken Fröjd.
Ur 31:a Knasen-albumet. Bild: Mort Walker. Copyright King Features Syndicate inc.

Mort Walker har tecknat serien ”Knasen” sedan 1950 och serien är liksom ”B.C.” en av världens mest populära serier.

Walt Disneys serievärld är som bekant mycket omfattande och rymmer så många seriefigurer att jag tvingas koncentrera mig på den mest kända trion, det vill säga Kalle Anka, Musse Pigg och Långben samt deras partner. Vad gäller Musse Pigg och hans flickvän Mimmi Pigg känns könsrollerna väl igen. Musse är äventyraren, detektiven, fixaren med mera, medan Mimmi mest håller sig hemma och pysslar. Mimmi är som så många andra seriekvinnor en ganska slät figur utan tydliga karaktärsdrag – en kontrast till den finurlige Musse som verkar kunna och veta allting. Musse är klipsk, Kalle Anka är aggressiv och hetsig, Långben är trög, klantig och lite knasig. Mimmi framstår som en riktigt blek figur då man jämför med de övriga. Men Kajsa Anka, i motsats till Mimmi, är tydligt tecknad i sin starka personlighet. Hon har inte alltid överseende med Kalle Ankas dåliga humör, utan väljer ofta att lämna honom. Hon har själv lätt till vrede, hon bor själv, ibland med sina systerdöttrar, och hon är ibland också huvudfigur i serierna. Hon utgör faktiskt ett tydligt undantag från serienormen då hon trots sin självständighet och sitt humör ändå är starkt åtråvärd i Kalle Ankas, Alexander Lukas och andra mäns ögon.

Serien "Dagobert"? Från tidningen Trixie nr 1/1990. Copyright KFS/distr. BULLS

Serien ”Dagobert”?
Från tidningen Trixie nr 1/1990. Copyright KFS/distr. BULLS

En mycket intressant serie i sammanhanget är den amerikanska serien ”Blondie” tecknad av Chic Young.[5] Huvudkaraktären är en kvinna – Blondie själv. Men trots namnet domineras serien ändå helt av hennes man Dagobert. I boken ”Comics – Serierna 100 år” (Semic Press 1996) av S. Hegerfors och L. Åberg återfinns tre helsidor med serien. Alla tre handlar om Dagobert. Faktum är att när jag var liten och läste serien trodde jag att det var Dagobert som hette Blondie (!). Tre av mig slumpvis valda omslag av tidningen Blondie pryds alla av Dagobert. Jag kan inte låta bli att undra om det motsatta hade accepterats; en serie med namnet ”Bengt” som handlar om Maggan?

Blondie själv beskrivs av Hegerfors och Åberg som ett yrväder i de tidigaste serierna och så var det säkert, men sedan blev hon en klok, förståndig och ganska tystlåten fru med ett oändligt tålamod med sin koleriske man.

Blondie själv lyser med sin frånvaro. Omslaget til Blondie nr 3/1982. Copyright Bulls.

Blondie själv lyser med sin frånvaro. Omslaget til Blondie nr 3/1982. Copyright Bulls.

Den svenska serien Bamse kretsar kring en kärna bestående av Bamse själv, Lille Skutt och Skalman. Ursprungligen var de kvinnliga figurerna i serien få. Förutom räven Mickelina och gamla Farmor var de flesta figurerna av manligt kön. Idag har det manliga överskottet jämnats ut i och med att både Bamse och Lille Skutt har gift sig. Följaktligen har Brummelisa och Nina Kanin tagit stor plats i serien samt Bamses döttrar Nalle-Maja och Brumma. Trots detta kan man fortfarande konstatera att kvinnorna i serien till största del innehar roller som, ibland förvärvsarbetande, mammor och fruar. Detta medan männen alltjämt fortsätter att vara äventyrare. Undantaget utgörs dock av Nalle-Maja, vilken är den i barnaskaran som är mest lik Bamse. Nalle-Maja är pigg på äventyr och hon vågar ta plats och säga ifrån. Ett positivt inslag, således.

Nalle-Maja tillåts röra sig utanför normen om hur flickor "ska" vara. Ur Bamse nr 11/2011. Copyright Rune Andréasson.

Nalle-Maja tillåts röra sig utanför normen om hur flickor ”ska” vara.
Ur Bamse nr 11/2011. Copyright Rune Andréasson.

Kvinnor är kloka men besvärliga?

Ett tydligt mönster man kan urskilja bland serierna ovan är att manliga karaktärer ofta är färgstarka, roliga, galna, klantiga, dumma med mera, medan de kvinnliga karaktärerna, med få undantag, får spela just kvinnorollen, det vill säga en personlighet med relativt låg profil. Till och med då hon egentligen är huvudkaraktären, som i serien ”Blondie”. Inte sällan får seriekvinnan representera det förnuftiga inslaget i serien. Dessutom är hon många gånger fåfäng och överkänslig, helt i överensstämmelse med den klassiska kvinnorollen. Gemensamt för många seriekvinnor är dessutom att de ofta är slösaktiga och verkar sakna all ekonomisk medvetenhet.

Frun uppfostrar sin man, i det här fallet Ferd'nand. Ur "Ferd'nand" av D Mikkelsen.

Frun uppfostrar sin man, i det här fallet Ferd’nand.
Ur ”Ferd’nand” av D Mikkelsen.

En sak som i sammanhanget dock är viktig att belysa är att gestaltningen av kvinnor i serier inte alltid varit så förklenande som fallet är i albumet ”Den lilla Smurfan”. Kvinnor i serier är ofta mentalt starka och kloka som till exempel karaktären Blondie. Den här typen av kvinnor i serier utgör ofta, som jag redan nämnt, den förnuftige karaktären. Den manlige huvudkaraktären hade inte klarat sig utan henne. Frun fungerar i själva verket som en mamma till sin make. Hon ser till att han kommer till jobbet i tid, att han har med sig allt då han ska åka någonstans, att han inte dricker, att han kommer hem i tid på kvällarna, etc. Relationen har stora likheter med förhållandet mellan en mamma och en bångstyrig tonårspojke. Här återfinns både tålmodiga kvinnan och den övervakande, straffande kvinnan. Blondie tillhör den första kategorin, medan till exempel Lilla Fridolfs fru Selma tillhör den andra. Selma tillhör den kategorin seriekvinnor/fruar som i själva verket bara verkar göra livet surt för männen.

Generalens fru håller koll på sin man. Ur Knasen nr 26/1994. Bild: Mort Walker. Copyright King Features Syndicate inc.

Generalens fru håller koll på sin man. Ur Knasen nr 26/1994. Bild: Mort Walker. Copyright King Features Syndicate inc.

Och detta finns många fler exempel på i serievärlden. Generalens fru i ”Knasen” är ett exempel, ”Gyllenboms” fru[6] ett annat, indianen ”Rödögas” fru[7] ett tredje etc. Männen i dessa serier verkar vara beroende av sina fruar, men gör ändå allt för att smita ifrån deras stenhårda övervakning. Vad detta eventuellt säger om serieskaparna själva vill jag låta vara osagt.

Det är inte helt givet om kvinnan är maka eller mamma till mannen. Här "Alfredo" Av C Cornelius/ J Mogensen.

Det är inte helt givet om kvinnan är maka eller mamma till mannen. Här ”Alfredo” Av C Cornelius/ J Mogensen.

Manliga homosociala världar

I vissa serier förekommer faktiskt inte kvinnor överhuvudtaget bland karaktärerna, och om de förekommer är det endast som bifigurer. Smurfarna utgör som synes ett bra exempel på detta. Detsamma gäller även de övriga äventyrsserierna om ”Johan och Pellevin”. Framför allt i denna lite speciella genre som brukar betecknas som ”komisk äventyrsserie”, varav ”Smurfarna” och ”Johan och Pellevin” kan sägas ingå, är frånvaron av kvinnor markant. Till genren räknas också serier som ”Lucky Luke”, ”Asterix”, ”Tintin”, ”Spirou” med mera. Detta är serier, företrädelsevis från Belgien, som

Tintin och hans gäng – en värld enbart bestående av män på äventyr. Bild: Hergé. Copyright Moulinsart.

Tintin och hans gäng – en värld enbart bestående av män på äventyr. Bild: Hergé. Copyright Moulinsart.

handlar om män på äventyr i olika miljöer och tider, och dessa män är allt från briljant intelligenta (till exempel Tintin, Johan med flera) till klantiga och lite galna (till exempel Obelix, Pellevin med flera). Liknande äventyrsserier med endast kvinnliga karaktärer existerar mig veterligen inte. Och detta trots att serier generellt under de senaste tjugo-trettio åren har utvecklats långt, och det idag finns gott om kvinnliga huvudkaraktärer.

Något som förundrar mig är att jag själv läst dessa äventyrsserier under så många år och ändå inte, förrän på senare tid, reagerat på könsfördelningen i dem. Varför har jag aldrig undrat var kvinnorna är? Ty de måste väl finnas där, dock inte i bild. Då jag läser ”Tintin” eller ”Lucky Luke”, ser jag tydligen bara ”seriefigurer” och tänker inte på att alla, nästan helt utan undantag, är av manligt kön. Liksom smurfarna blir figurerna könlösa, det vill säga så länge ingen kvinna dyker upp och så att säga gör dem till män. Jag är helt övertygad om att en äventyrsserie med enbart kvinnliga karaktärer i inte hade kunnat passera lika könlöst.

Ett undantag från normen

Ett undantag från den normen utgör dock ”Snobben” (eng. ”Peanuts”) av Charles M. Schulz. Serien kretsar visserligen kring Carl och hans hund Snobben, men hela kompisgänget består av både flickor och pojkar. Och vad som är speciellt med just Snobben är att även flickorna tillåts vara färgstarka karaktärer på samma villkor som pojkarna. Figurerna i Snobben är starka personligheter, medan könet tycks spela en underordnad roll.

"Snobben" ("Peanuts") av C M Schulz, en serie där könet är underordnat personligheten.

”Snobben” (”Peanuts”) av C M Schulz, en serie där könet är underordnat personligheten.

Faktum är att även Fredrik Strömberg i boken ”Serienegern” (se ovan) tar upp just Snobben som ett undantag även från den etniska normen då Schulz 1968 introducerade en ny figur i serien och denne person hade mörk hudfärg. Men även här valde Schulz att låta Franklin, som killen heter, vara en person och inte en representant för gruppen mörkhyade personer. I detta var serien ”Snobben” unik på sin tid, vilket ju i sig är skrämmande.

Hur ser det ut nu?

Trots de senaste trettio årens utveckling av seriemediet är det intressant att läsa i dagspressen och se att dagsstripparna ändå i stort sett tycka följa den givna mallen. I till exempel Göteborgs-Posten publiceras dagligen serierna ”Nemi”, ”Zits”, ”Pondus”, ”Medelålders plus”, ”Kalle & Hobbe” och fram tills ganska nyligen, ”Ernie”. Det enda undantaget från normen här är serien ”Nemi”, tecknad av norskan Lise Myhre. Nemi är en tjej som bryter med de flesta normer kring kvinnlighet. Hon är svartklädd, aggressiv, barnslig, ologisk, klok, smart, etc. Nemi som figur är helt enkelt svårplacerad, vilket är ovanligt bland seriekvinnorna. Hon representerar bara sig själv.

Kalle och hans mamma. Ur "Kalle & Hobbe". Copyright Bill Watterson.

Kalle och hans mamma.
Ur ”Kalle & Hobbe”. Copyright Bill Watterson.

Om man tittar bortom seriestripparna i dagspressen, som verkar lyda under mer konservativa lagar, finner man dock att en av de största förändringarna i Sverige just nu är att fler och fler kvinnor kommer fram som serietecknare och med det fler kvinnliga huvudkaraktärer. Exempel på kvinnliga serietecknare som kommit de senaste åren är:

Arja Kajerno (”Tuula & Seppo” m.fl.), Åsa Grennvall (”Svinet” m.fl.), Sara Granér (”Med vänlig hälsning” m.fl.), Maja Lindén (”Namnet är Vajlet – men kalla mig Gud” m.fl.), Anna Höglund, (”Syborgs förbannelse” m.fl.), Nina Hemmingsson (”Mina vackra ögon” m.fl.), Carins Kågström (”Noll tolerans” m.fl.), Johanna Rubin Dranger, (”Fröken Livrädd & Kärleken” m.fl.).

Genomgående kan sägas att ingen av dessa serieskapare gör serier i klassiskt strippformat, förutom Arja Kajerno vars serier om Tuula & Seppo ligger nära. I övrigt rör det sig om allt från enskilda bilder med text till korta eller längre serienoveller. I stort sett alla experimenterar mer eller mindre med själva serieformen. Och, vilket i sammanhanget är angeläget, alla åtta tecknare gör serier med kvinnor som huvudkaraktärer och där kvinnor tillåts att befinna sig långt ifrån den angivna normen för hur en kvinna ”ska” vara.

Någonting håller alltså på att hända. I böckerna ”Pratbubblan” och ”Comics – serierna 100 år” finns inte en enda kvinnlig serietecknare representerad av 56 serieskapare (!). Och det är nog inte Sture Hegerfors fel att det ser ut så. Fram till nittonhundrasjuttio- eller åttiotalet finns det helt enkelt väldigt få kvinnliga serietecknare att skriva om. I alla fall om vi pratar om de stora internationellt kända serierna.

"Nemi", en normbrytare bland dagsstripparna. Från omslaget till Nemi nr 6/2012. Copyright Lise Myhre/Egmont Kärnan.

”Nemi”, en normbrytare bland dagsstripparna. Från omslaget till Nemi nr 6/2012. Copyright Lise Myhre/Egmont Kärnan.

Sammanfattning

Jag har svårt att tro att ”Den lilla Smurfan” skulle kunna ges ut idag som nyproducerad serie. Lika otänkbart som att ”Tintin i Kongo” skulle tecknas och ges ut idag. Eller är det bara som jag hoppas? Rasismen är hårt bevakad idag och få vill befatta sig med trycksaker som kan uppfattas som rasistiska, men hur är det med sexismen? Jag är helt övertygad om att aktiva feminister och genusvetare skulle ha reagerat starkt över ett album som ”Den lilla Smurfan” om den gjordes idag. Men hade någon annan reagerat? Det kan vi inte veta.

Fredrik Strömberg skriver, vilket jag redan en gång citerat, att ”Populärkultur, och då inte minst serier, ger ofta en tydligare bild av den rådande tidsandan för de som vill undersöka den än vad seriösa verk gör.” Jag tror att han har rätt. På samma sätt tror jag dessvärre också att populärkultur som till exempel seriestrippar i dagspressen har långt mer inflytande över våra tankar än vad till exempel lyrik och teater har. En feministisk roman kan så klart ge någon en tankeställare, men dagsstripparna i pressen läses slentrianmässigt av tusentals människor varje dag. Det är bara att öppna tidningen, eller nätupplagan, och bli påverkad. Just därför är frågan om hur framställningen av kvinnor i serier sett ut intressant och viktig att ställa. Lika viktigt som att lyfta frågan om rasism i serier.

Män emellan på kontoret. Ur Knasen nr 26/1994. Bild: Mort Walker. Copyright King Features Syndicate inc.

Män emellan på kontoret. Ur Knasen nr 26/1994. Bild: Mort Walker. Copyright King Features Syndicate inc.

Fotnoter

1. Den belgiske riksåklagaren Valéry de Theux de Meylandt anser dock inte att albumet är rasistiskt då Hergé inte hade någon rasistisk avsikt med serien utan endast speglade dåtidens framställningssätt. DN 2012-03-08. Debatten om Tintin i Kongo fortsatte dock under 2012 då Behrang Miri av samma skäl ville flytta seriealbumet från ungdomsbiblioteket på Stockholms kulturhus. Aftonbladet 2012-09-25.
2. Under en föreläsning om heteronormen tog jag med en teckning av tre stenar i olika storlekar med antydan till munnar och ögon. Jag frågade vad åhörarna såg och flera såg direkt en (sten)familj med man, kvinna och barn. Den största stenen ansågs då vara den manliga och kvinnan den något mindre stenen. Ett tydligt exempel på hur vi läser in kön i bilder och figurer.
3. Se vidare Hur ser det ut nu? nedan.
4. Förutom ”Blondie” har jag, av utrymmesskäl, valt att inte ta med dessa serier. Men de utgör som sagt undantag från en tråkig norm.
5. Serien skapades år 1930.
6. George McManus 1913
7. Gordon Bess 1967

This entry was posted in Artiklar, Förstasidan and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Den lilla Smurfan – om kvinnor i tecknade serier

  1. Pingback: Dagens länktips | Linda Åkerström

Kommentera