:
avatar
Manara skapar debatt om jämställdhet i USA

Milo Manaras kritiserade omslag till serietidningen Spider-Woman är bara en av flera händelser på senare tid som satt ljuset på den amerikanska serievärldens problem med sexuella trakasserier och bristande jämställdhet. Samtidigt visar förlagens undersökningar att kvinnor är den snabbast växande gruppen nya läsare. Bild & Bubbla har tittat närmare på den debatt som rasat i USA under året.

I Sverige har kvinnor en självklar plats i serievärlden, både som skapare och läsare. Serier med feministisk anstrykning rosas på tidningarnas kultursidor och köps även av läsare som annars inte är intresserade av serier. Men så ser det inte ut överallt i världen.

Antologin »Kvinnor ritar bara serier om mens« (2014) tog sitt avstamp ur en förklenande kommentar om kvinnliga serieskapare. Även om vi i Sverige har kommit längre än i USA finns det självklart fördomar att ta itu med även i Sverige.

Antologin »Kvinnor ritar bara serier om mens« (2014) tog sitt avstamp ur en förklenande kommentar om kvinnliga serieskapare. Även om vi i Sverige har kommit längre än i USA finns det självklart fördomar att ta itu med även i Sverige.

Mainstream-fåran i den amerikanska serievärlden har länge varit mansdominerad på många sätt: män har gjort serier om män för män (eller pojkar). Men även där håller det på att svänga, om man får dra några snabba slutsatser av de senaste årens utveckling. Andelen kvinnliga läsare växer stadigt och man har därför börjat tala högt om sexism i superhjälteserier och det stundtals dåliga bemötande som kvinnor får i seriekretsar.

Förlaget Marvel Comics har under de senaste åren fått rykte om sig att vara ett av de mer progressiva förlagen med en klar mångfaldsambition. De har öppet homosexuella superhjältar (gifta sådana till och med), en muslimsk superhjältinna (Miss Marvel), de låter färgade ta större plats och lanserar starka kvinnor (som nya kvinnliga Thor). Därför var besvikelsen stor när skandalen med Milo Manaras Spider-Woman-omslag briserade under hösten 2014.

På San Diego Comic Con i juli presenterade Marvel sina nya satsningar på kvinnliga superhjältar. En av de nya titlarna var Spider-Woman (en kvinnlig motsvarighet till Spider-Man som vi i Sverige även känner under namnet Tarantella). Det första numret släpptes med ett alternativt omslag tecknat av den italienska tecknaren Milo Manara och föreställde superhjältinnan sedd något ovanifrån, med en extremt kroppsnära dräkt och rumpan putandes uppåt.

Manara har under åren tecknat ett tjugotal liknande omslag åt Marvel, men inget av dem har fått lika starka reaktioner som detta. Rich Johnston på den populära skvallersajten »Bleeding Cool« var först med att uppmärksamma att bilden i princip var en kopia av en bild ur Manaras erotiska serie »Click«. Därefter plockades storyn upp av populärkulturportalen »The Mary Sue«, som har vissa feministiska förtecken. Så här skrev Jill Pantozzi:

»Ärligt talat så fattar jag inte vad de inblandade tänkte på. [D]et verkar som om Marvel vill locka till sig fler kvinnliga läsare med en hel drös av nya tidningar med kvinnliga huvudpersoner, men det här är inte särskilt förtroendeingivande. Inget indikerar att det här är en titel som kvinnor borde lägga sina pengar på. Snarare säger den här omslagsvarianten: ›Spring! Spring iväg och kom aldrig mer tillbaka!‹«

Därefter utlöstes en smärre lavin av artiklar, blogginlägg och forumdiskussioner för och emot omslaget. »Det där liknar mer en koloskopi än en dräkt«, skrev till exempel Amanda Marcotte på Slate Magazine. Rob Ricken på IO9.com instämde också i kritiken och motiverade varför:

»Självklart har sexserier också sin plats och Manara är bra på det. Men det var en dålig idé att be en erotisk tecknare att rita ett massdistribuerat omslag med en av förlagets mest populära superhjältinnor. En annan dålig idé var att acceptera omslaget och låtsas som att de inte ser att Spider-Woman sticker upp sin röda nakna rumpa en meter upp i vädret. En enkel tumregel: om det ser opassande ut för en manlig seriefigur så är det lika olämpligt för en kvinnlig figur.«

Även mainstream-media plockade upp historien: så vitt skilda tidningar som Elle, The Guardian, Time Magazine och norska Dagbladet skrev om saken. Elles Megan Freidman tyckte exempelvis att Spider-Woman såg ut som »en porrstjärna«. Dagbladets mycket initierade artikel skrevs av Ingrid Brubaker, annars skribent för den norska webbaserade serietidskriften Empirix, som lakoniskt konstaterade att »Manaras omslag är en påminnelse om hur långt vi har kvar innan man med rätta kan säga att kvinnor blir helt tagna på allvar i serievärlden och värdesatta som både seriefigurer som läsare.«

Men likväl som Manara har sina belackare så har han också sina beundrare. Marvels chefredaktör Axel Alonso gjorde visserligen offentlig avbön på »ComicBookResources«, men förklarade ändå att han hade fortsatt förtroende för Milo Manara:

»Vi vill att alla (…) ska känna sig välkomna som läsare av Spider-Woman. Vi ber om ursäkt – jag ber om ursäkt – för de blandade budskap som denna omslagsvariant kan ha sänt ut. (…) [Manara] är en världsberömd tecknare med en stor skara beundrare och omslagsvarianterna är riktade till personer som gillar hans teckningar och stil. Men vi är självklart medvetna om att det finns en växande känslighet när det gäller den här typen av omslag och vi ska vara extra vaksamma när det gäller vad som avbildas på omslagen i framtiden och hur vi använder dem i vår marknadsföring.«

Mike Richardson, chefredaktör för förlaget Dark Horse, som har gett ut en rad samlingsvolymer med Manaras serier på amerikanska marknaden, hävdar att Marvel mycket väl visste vad de gjorde när de anlitade Manara. Han ger inte mycket för kritiken mot Manara, som han kallar »en legend och en av seriehistoriens största tecknare«. Vidare menar Richardson att det är hyckleri att föra debatten i superhjältesammanhang, en genre där kroppsnära dräkter och stora bröst närmast blivit en stapelvara: »Det man borde fråga sig är snarare varför serievärlden fortsätter att stötta tidningar som oavbrutet objektifierar kvinnor.«

Manaras försvarare har påpekat att Spider-Man intar en liknande position, om än något mer hotfull, på omslaget till The Amazing Spider-Man nummer 30 (juni 2001). Bild av J. Scott Campbell och Tim Townsend. Här ser vi den svenska utgåvan, Spider-Man nummer 4/2002.

Manaras försvarare har påpekat att Spider-Man intar en liknande position, om än något mer hotfull, på omslaget till The Amazing Spider-Man nummer 30 (juni 2001). Bild av J. Scott Campbell och Tim Townsend. Här ser vi den svenska utgåvan, Spider-Man nummer 4/2002.

Även YouTube-personligheten Maddox gjorde ett något raljant inslag om händelsen där han avfärdade många av kritikernas argument. Han menade att modemagasinet Elle kastade sten i glashus när det gäller snedvridna kvinnoideal, framhöll Manaras storhet, talade om kroppsnära trikåer som ett klassiskt superhjältemanér, betonade att det är frivilligt att köpa en omslagsvariant, hävdade att det var heteronormativt att tro att Manaras verk bara är till för män och att det inte finns något skamligt med sex och naket. Hans verkliga trumfkort var dock omslaget till The Amazing Spider-Man nummer 30 från 2001, där Spider-Man intar en liknande position som Spider-Woman.

Manara själv har tagits på sängen av hela uppståndelsen. I en intervju med den italienska webbtidningen Fumetto Logica avfärdar han kritiken med att det finns betydligt värre saker att oroa sig för i världen, som till exempel ebola. Han har viss förståelse för att alla inte delar hans uppfattning om vackra bilder, men är ändå förvånad eftersom han menar att han har många kvinnliga fans: »En överkänslighet för erotiska bilder verkar sprida sig, kanske har debatten med mötet med islam att göra. Men att censurera kvinnokroppen borde inte vara något man gör i västerlandet.« Manara prisade Marvel för modet att publicera bilden och avslutade intervjun med: »Det är ju bara en bild, för Guds skull«.

Någon månad senare avbeställde Marvel två omslag som sedan tidigare aviserats från Manara, så Marvel tog uppenbarligen åt sig mer av kritiken än vad förlaget velat ge sken av.

Men varför var kritiken så stark och varför kommer den just nu? Troligen för att det finns fler kvinnor i serievärlden än någonsin tidigare, både i egenskap av serieskapare och serieläsare. Enligt officiell Facebook-statistik från i år är 46,67 % av de 24 miljoner amerikaner som angett att de gillar serier i sin profil just kvinnor.

Axel Alonso från Marvel sade i en intervju med The Washington Post (2014-02-04) att man med blotta ögat kan se att det kommer allt fler kvinnor till serieevenemangen och att de är svältfödda på serier riktade till dem. Därav Marvels stora satsning i höstas. Bilden bekräftas av Image Comics ansvarige utgivare Eric Stephenson, som under ett möte med branschorganisationen ComicsPRO menade att den snabbast växande gruppen nya läsare för Image varit just kvinnor.

Branschtidningen Publisher’s Weekly har backat upp dessa påståenden med hårda data (2014-03-21). Enligt en undersökning gjord bland seriebutiker över hela USA uppgavs den snabbast växande gruppen nya läsare vara kvinnor, 17–33 år. Detta bekräftas även av serieappen Comixology, som rapporterar att 20 % av alla nya kunder hösten 2013 var kvinnor, 17–26 år. Enligt undersökningen kom många av de nya läsarna in efter att ha läst om serierna i mainstream-media, inte i fackpress.

Vad läser då den här målgruppen? Enligt undersökningen till exempel The Walking Dead, Ms. Marvel och Young Avengers, titlar som med stor sannolikhet klarar det kontroversiella Bechdeltestet. Idén till testet myntades 1985 i serien »Dykes To Watch Out For« av Alison Bechdel och värderar framställningen av kvinnor på film, men har därefter kommit att appliceras även på annan populärkultur. För att klara testet måste filmen innehålla (1) två kvinnor (2) som pratar med varandra (3) om något annat än en man.

I serien »Dykes to Watch Out For« lanserade den amerikanska serieskaparen Alison Bechdel det omtalade Bechdeltestet, som blivit en omtalad måttstock som spridits långt utanför seriens läsekrets.

I serien »Dykes to Watch Out For« lanserade den amerikanska serieskaparen Alison Bechdel det omtalade Bechdeltestet, som blivit en omtalad måttstock som spridits långt utanför seriens läsekrets.

Testet har fått kritik: på den ena änden av den politiska skalan för att inte säga något om kvaliteten och på den andra änden för att upphöja »smala« eller feministiska filmer. Journalisten Walt Hickey granskade därför 1 615 filmer mellan 1990 och 2013 och kom fram till att filmer som klarade Bechdeltestet faktiskt spelade in mer pengar än de som inte gjorde det (»The Dollar-And-Cents Case Against Hollywood’s Exclusion of Women«, FiveThirtyEight.com 2013-04-01).

Dock fann Hickey att det fanns en vida spridd föreställning bland filmbolagen om att män inte vill se filmer med kvinnor, trots att en film som »Frost« är den mest framgångsrika Disney-filmen någonsin. Samma påståenden kan utan större svårighet appliceras även på serievärlden. Är det en tillräckligt bra historia spelar det ingen roll vilket kön seriefigurerna har, det vill säga vana läsare läser troligen serien ändå. Däremot kan serier med kvinnliga huvudpersoner attrahera kvinnliga läsare.

Med tanke på den tynande tillvaro som serierna länge fört borde det monetära tillskottet vara efterlängtat, men detta har även gett upphov till diskussioner om »fake girl geeks« (ungefär »kvinnliga låtsasnördar«). I korthet går kritiken ut på att kvinnor som »inte kan något om serier«, klampar in på mansdominerade domäner och söker uppmärksamhet. Sedan 2010 har det till exempel cirkulerat memes på Internet med en bild på en »Idiot Nerd Girl« och olika korkade kommentarer som en sådan kan förväntas fälla. I våras såldes också en uppmärksammad t-shirt på en seriemässa med texten »I like fangirls how I like my coffe – I hate coffee« (ungefär »Jag gillar fangirls lika mycket som kaffe, och jag avskyr kaffe«).

Sedan 2010 har det cirkulerat så kallade memes på Internet med en bild på en »Idiot Nerd Girl« och olika korkade kommentarer som en sådan förväntas fälla, som på bilden till vänster. På senare tid har feminister reclaimat detta meme med nya texter, som den till höger.

Sedan 2010 har det cirkulerat så kallade memes på Internet med en bild på en »Idiot Nerd Girl« och olika korkade kommentarer som en sådan förväntas fälla, som på bilden till vänster. På senare tid har feminister reclaimat detta meme med nya texter, som den till höger.

Neil Gaiman gjorde för övrigt ett av de bättre inläggen i hela den »debatten« i sin blogg i oktober i år:

»Alla har inte läst/sett/gjort lika mycket som vissa andra. Alla har inte varit med i svängen lika länge. (…) Men de är ändå på riktigt, och (nu kommer det viktiga), alla måste börja någonstans. Ibland på mina signeringar ber folk mig om ursäkt för att de inte är riktiga fans, de har bara läst en av mina böcker eller serier och tillhör inte dem som förstår alla obskyra referenser jag lägger in eller vinner frågesporter om mina verk och mitt liv som inte ens jag skulle klara av. Då brukar jag säga att jag är glad för att de läste boken. Och det är jag verkligen.«

Naturligtvis finns det positiva motkrafter sedan tidigare. Bland de tidigaste exemplen finns föreningen Friends of Lulu som grundades 1994, Gail Simones webbsida »Women in Refrigerators« från 1999 (se Malin Reimerthis artikel i B&B nummer 199), populärkulturportalen »The Mary Sue«, bloggen »DC Women Kicking Ass« och bloggen »Escher Girls« som lyfter fram särskilt orealistiska avbildningar av kvinnor.

Och självklart också »The Hawkeye Initiative«, där fans uppmärksammar absurda kvinnliga poser i superhjälteserier genom att göra bilder där man bytt ut kvinnorna mot män (oftast då bågskytten Hawkeye från »Avengers«).

Rachel Edidin, före detta redaktör på Dark Horse, har skrivit flera intressanta texter om sexuella trakasserier på amerikanska seriemässor och hävdar att förövarna finns bland såväl fans som branschfolk. Ett problem är att seriemässorna själva inte tar itu med problemen genom att till exempel porta förövare. Även om förövarna är mycket få så är det nästan ingen som ingriper eller säger ifrån, menar hon. Lättklädda cosplayers lär vara en särskilt utsatt grupp. Edidin tecknar en rätt dyster bild av seriemässorna i USA:

»Alla kvinnor jag känner som går på seriemässor – comic cons – har en egen berättelse. Vi utbyter berättelser som om de vore samlarkort medan vi diskuterar vilka fester man ska undvika och vilka redaktörer som brukar tafsa när de tagit ett glas. Det är sånt vi berättar för varandra och för nykomlingar: vilka konvent som stöttar dig om du anmäler någon för trakasserier, vilka kollegor som du utan risk kan promenera tillbaka till hotellet med. Vi gör upp scheman, håller koll på varandra, vaktar varandras drinkar på förlagsfester, stöttar och hjälper varandra på mässgolvet.«

Det finns liknande trista historier även på andra populärkulturella områden – för många ligger dödshoten och våldtäktshoten mot Anita Sarkeesian som kritiserade framställningen av kvinnor i dataspel färskt i minnet– men den amerikanska serievärlden verkar ha varit ovetande eller ovillig att erkänna att trakasserier mot kvinnor förekommer även där. En händelse i våras fick dock många att tänka till och ta ställning.

Ett kvinnligt seriefan blev hotad med våldtäkt efter att ha kritiserat hur DC Comics framställde en tonårig superhjältinnas fysiska företräden. Omslaget till Teen Titans nummer 1 (2014), bild av Kenneth Rocafort.

Ett kvinnligt seriefan blev hotad med våldtäkt efter att ha kritiserat hur DC Comics framställde en tonårig superhjältinnas fysiska företräden. Omslaget till Teen Titans nummer 1 (2014), bild av Kenneth Rocafort.

Janelle Asselin, som tidigare arbetat i Batmanredaktionen, skrev i april en debattartikel på ComicBookResources.com där hon kritiserade omslaget till Teen Titans nummer 2, eller rättare sagt anatomin på den tonåriga superhjältinnan Wonder Girl. Som väntat fick hon givetvis mothugg, men debatten urartade snabbt till förminskande kommentarer och våldtäktshot. Det gjordes också försök att hacka och länsa hennes bankkonto.

Efter detta har det skrivits många bekymrade spaltmetrar på amerikanska bloggar och webbplatser som behandlar serier. Många rannsakade sig själva och hur de skrev om och behandlade kvinnor. Välkända webbplatsen »Comic Book Resources« raderade till exempel hela sitt gamla forum eftersom det »alldeles för länge varit en grogrund för negativitet och otrevligheter« och började om med ett nytt forum.

Det är i ljuset av allt som hänt under året som man ska se uppståndelsen kring Spider-Woman-omslaget, och det ska bli intressant att se om all uppståndelse leder till någon varaktig attitydförändring.

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 201 (nr 4/2014) och återges med skribentens medgivande.]

 

avatar

About David Haglund

Översättare, Uppsala. Född 1974. Skribent och recensent för Bild & Bubbla sedan 1998. Skribent för webbplatsen sedan 2005, ansvarig sedan 2009. Före detta redaktör för Seriewikin. Före detta ordförande i Seriefrämjandet Stockholm.
This entry was posted in Artiklar, Förstasidan, Senaste and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera