: Seriearkeologi: Tre epoker Fantastic Four: John Byrne

Seriearkeologen Christian Schremser är i sin genomgång av den klassiska superhjälteserien Fantastic Four nu framme vid 1980-talet och en av genrens största författar- och tecknarstjärnor: John Byrne.

Marvel under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet präglades av att unga serieskapare tog över en rad titlar som ansågs vara på dekis och lyckades inte bara med att föra dem tillbaks till fornstora dagar, utan faktiskt i många fall överträffa originalen.

Redan 1975 fick en tjugosexårig Chris Claremont chansen att ta över den nya version av X-Men som Len Wein och Dave Cockrum hade skapat några månader tidigare. X-Men hade aldrig sålt något vidare och faktiskt lagts ner efter 66 nummer, men Wein/Cockrums nystart hade sålt ganska bra och tillsammans med en rad tecknare, bland annat just John Byrne, så stannade Claremont som författare i sexton år och förvandlade X-Men från en B-titel till en franchise med en rad storsäljande titlar.

1979 fick en viss Frank Miller ta över som tecknare på vad som ibland kallats för en dålig kopia av Spider-Man, nämligen serien Daredevil från och med nummer 158. Det dröjde inte länge förrän han tog över manuspennan också och skapade den version av Daredevil som av många fortfarande ses som den definitiva.

John Byrne tog över Fantastic Four fr.o.m. nr 232 (1981). Omslagsbild av John Byrne och Terry Austin. Copyright: Marvel Comics.

John Byrne tog över Fantastic Four fr.o.m. nr 232 (1981). Omslagsbild av John Byrne och Terry Austin. Copyright: Marvel Comics.

Fokus för seriearkeologin denna gång ligger på det som tog sin början 1981, då John Byrne, efter sitt lyckade samarbete med Claremont, fick uppdraget att  försöka göra Fantastic Four till ”The worlds greatest comic magazine” igen.

Sedan Jack Kirby och Stan Lee lämnat Fantastic Four i början av sjuttiotalet hade serien tappat i popularitet. John Byrne hade gjort ett längre inhopp (mellan nummer 209 och 218) som tecknare och även skrivit två nummer (220–221). Efter att samarbetet med parhästen Chris Claremont på Uncanny X-Men börjat hacka och Byrne beslutat sig för att lämna serien (något som, skulle det visa sig, varit ett årerkommande inslag i Byrnes karriär) fick han i princip välja vilken titel han ville jobba på. Han valde Fantastic Four och från och med nummer 232 (juli 1981) så tog han över både tecknar- och manuspennan. Han skulle stanna på titeln i fem år, fram till nummer 293.

Byrne har i intervjuer sagt att hans mål var att ta FF ”tillbaks till grunderna”( första numret har titeln ”Back to the basics”) och fokusera på att de förutom att vara superhjältar också är en familj, något som understryks av att Franklin, Sues och Reeds son, blivit fyra-fem år gammal och växt till en av de viktigaste bifigurerna. Familjedynamiken är något gör Fantastic Four unika i serievärlden, men denna dynamik hade reducerats till att försätta Reeds och Sues äktenskap i ständig gungning då kreatörerna efter Lee/Kirby använt äktenskapliga kriser som ett billigt sätt att skapa spänning. Byrne gjorde istället tvärtom och framställde deras äktenskap som stabilt och kärleksfullt. Faktum är att även om Byrnes tid på Fantastic Four till stor del präglas av förändringar – Sue blir gravid (och förlorar sedan det ofödda barnet), de experimenterar med hemliga identiteter, får nya dräkter, gör ett medlemsbyte och får till och med sitt högkvarter Baxter Building sprängt i bitar – så är makarna Richards äktenskap en av de få konstanterna.

Ambitionen att ta FF tillbaks till grunderna märks också tydligt i de inledande numren. Det första året så möter de såväl Dr. Doom och Galactus som Inhumans, och det märks att Byrne uppfyller en gammal barndomsdröm när han får använda sig av klassiska Lee/Kirby-kreationer i sina egna äventyr. Efter att ha tagit kvartetten på äventyr i den ”negativa zonen”, en annan klassisk Lee/Kirby-uppfinning, så följer två av mina absoluta favoritnummer.

Omslaget till Fantastic Four nr 258, tecknat av John Byrne. Inlagan skildrar Dr. Dooms vardag, om en superskurk nu kan sägas ha någon sådan. Copyright Marvel Comics.

Omslaget till Fantastic Four nr 258, tecknat av John Byrne. Inlagan skildrar Dr. Dooms vardag, om en superskurk nu kan sägas ha någon sådan. Copyright Marvel Comics.

Det första är 258 (”Interlude”) som är ett för den här tiden ganska händelsefattigt nummer, åtminstone i klassisk bemärkelse. FF figurerar inte alls i numret, utan det tillägnas helt Dr. Doom och hans ”vardag”, om nu en megalomanisk superskurk kan sägas ha någon vardag.

Det andra numret är 262 (”The trial of Reed Richards”) där Mr. Fantastic ställs inför en intergalaktisk tribunal, anklagad för att ha räddat livet på planetätaren Galactus tjugotalet nummer tidigare och därmed varit medskyldig till de miljoner liv som gått till spillo då Galactus fortsatt sitt värv. Det är en kosmisk tvist på det gamla gymnasiefilosofiska problemet ”om du kunde resa tillbaka i tiden och döda Hitler, skulle du göra det?” och i princip varenda en av Marvels ”kosmiska” figurer medverkar. Det är möjligt att det är det nostalgiska skimret som gör att jag håller dessa avsnitt så högt; bägge numren publicerades på svenska i Marvels Universum 1/1988 som jag läste som trettonåring, men det kan också vara så att dessa avsnitt faktiskt sticker ut en hel del från de flesta superhjälteserier som gjordes vid den här tiden, eftersom de i princip helt saknar actionscener utan helt drivs framåt av dialogen.

Nästan exakt halvvägs in på John Byrnes sejour på FF inträffar Secret Wars, ett av de allra första ”eventen”. Nummer 265, som utkom i april 1984, är det första numret som utspelar sig efter Secret Wars (även om numret kom ut innan ens det första av de tolv numren i maxiserien kommit ut, något som förklaras både tre och fyra gånger i textrutorna) och Byrne gör här, eller tvingas möjligen göra, den största förändringen under hela sin tid på FF, då läsarfavoriten Thing blivit kvar på Secret Wars-planeten och ersatts av She-Hulk. Att Byrne blev tvingad till denna förändring är ren spekulation från min sida, då jag tycker att den andra halvan av Byrnes tid på Fantastic Four är betydligt svagare än den första.

Under Byrnes sejour ersattes Thing (tillfälligt) av She-Hulk. Omslaget till Fantastic Four nr 282 (1985), tecknat av John Byrne. Copyright: Marvel Comics.

Under Byrnes sejour ersattes Thing (tillfälligt) av She-Hulk. Omslaget till Fantastic Four nr 282 (1985), tecknat av John Byrne. Copyright: Marvel Comics.

Byrne verkar helt enkelt ha tappat gnistan något, men med ett undantag: i Fantastic Four nummer 280–284 så slåss kvartetten mot Psycho-Man, en skurk som manipulerar känslor, och för en kort stund förvandlas Sue till Malice, ”the mistress of hate”. Jag får känslan att historien är ett sätt för Byrne att göra upp med Stan Lees och Jack Kirbys kvinnosyn; inte minst genom de mardrömssekvenser som Psycho-Man utsätter Sue för som ett sätt att få henne att tvivla på sig själv och bygga upp ett hat mot främst Reed. Mardrömsversionen av Reed Richards påminner en hel del om den misogyne Mr. Fantastic som vi stöter på i Lee/Kirbys version. Detta kan vara en övertolkning från min sida, dock så gjorde Byrne en permanent förändring som stöder min tes lite grann: efter att ha besegrat Psycho-Man i princip helt själv så ändrar Sue Storm sitt superhjältenamn. Efter att ha hetat Invisible Girl sedan starten så kallar hon sig från och med nummer 285 för Invisible Woman.

Efter samarbetssvårigheter (känns det igen?) med dåvarande chefredaktören Jim Shooter så hoppar John Byrne av Fantastic Four efter nummer 293. Detta sker mitt i en historia och de två följande numren skrevs av Roger Stern, dock med ”intrig”-credit för Byrne i nummer 294. Byrne lämnar alltså titeln precis innan 25-årsjubiléet och 300-nummersjubiliéet.

Vad tycker jag då om John Byrnes Fantastic Four? För att svara på det kommer jag att använda en fras ni nog många gånger kommer att få läsa när jag skriver om 1980-talets serier: detta är superhjälteserier som jag vill ha dem! Byrnes FF är ”min” FF och den måttstock jag mäter alla andra versioner av FF med. Först när jag återigen läste dessa nummer slog det mig – och jag är medveten om att jag kanske svär i kyrkan nu – hur svårt jag hade för Lee/Kirbys version. Visst var de innovativa och visst var Jack Kirbys teckningar fantastiska emellanåt. Men jag hade verkligen svårt för Stan Lees flåshurtiga stil och de ofta primitiva manusen.

Byrnes teckningar är också fantastiska, manusen genomgående bra och, sist men inte minst, de fyra huvudpersonerna är sympatiska. Borta är skitstöveln Reed, gnällspiken Ben, retstickan John och våpet Sue. Visserligen framstår Ben Grimm/Thing ibland som en grubblare, och visserligen är Reed ibland en väldigt kantig professorstyp, men det är inte deras enda karaktärsdrag. Nej, detta är i mitt tycke den bästa versionen av Fantastic Four någonsin. Huruvida det stämmer när jag läst Jonathan Hickmans modernare version av serien ska jag berätta nästa gång. Vi ses!

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera