: Ny blogg! Serienörd: Metropolis Comics – en seriehandlare utöver det vanliga

Idag är det premiär för en helt ny blogg här i Bild & Bubblas nätversion. Under rubriken ”Serienörd” kommer Joel Lundén att dela med sig av sina personliga erfarenheter och reflektioner kring seriesamlandet. I det första avsnittet berättar Joel om ett besök på Metropolis Comics, en seriehandlare utöver det vanliga, och när han (nästan) fick hålla i Action Comics nummer 1.

Artikelförfattaren på Washington Street, New York. Foto: Privat.

Artikelförfattaren på Washington Street, New York. Foto: Privat.

En vinterdag i slutet av 2012 går jag längs med Broadway i New York, eller snarare, jag glider fram halva turen på den isiga trottoaren. När jag glider visslar jag för att få det att verka mer gemytligt. Mitt mål är Metropolis Comics, den största seriehandlaren i världen. Jag har sedan ett par månader bokat en tid till något som de kallar ”the showroom” – och jag hoppas det är serier de tänker visa mig.

Min fru och jag har bestämt att vi ska ses utanför Flat Iron building en och en halv timma senare. Varför sa jag en och en halv timme? Hur ska jag hinna det? Jag ville ge intryck av att jag gör detta utan alltför mycket nördighet, snabbt in och snabbt ut. Som ett uppdrag. Men det är lögn. Det kommer inte vara en 40-årig man som handlar förnuftigt utan en uppspelt unge som vill prova alla karusellerna på tivolit. I ren beslutsångest kommer jag de sista minuterna låta all noggrann planering upplösas och bara handla impulsivt.

Efter ett ständigt sick-sackande mellan de andra fotgängarna når jag adressen Broadway 852. Där ligger ett stort vitt hörnhus och jag ställer mig och läser på porttelefonen. I diskret liten stil står det skrivet ”Metropolis Comics”. Diskret var ordet. Jag ringer på och väntar.

– Yes, Metropolis Comics, svarar en röst.
– My name is Joel Lundén, I’ve got an appointment in the showroom.
– Please, come on up. It’s on the second floor.

På andra våningen möts jag av en röd bepansrad dörr med ett kikhål. Jag ringer på. Det rasslar till av låsen som öppnas. En kille i 30-årsåldern kikar ut igenom dörröppningen.

– Mr. Lundén?
– Yes.
– Welcome.

Jag hade väntat mig mer av en traditionell affärslokal, istället är det ett mindre kontorsutrymme, till vänster ett avlångt rum där de anställda arbetar i sina små bås. Killen som släppt in mig visar var jag kan hänga av ytterkläderna och ber mig vänta. Efter en liten stund kommer han tillbaka med ett klaffbord som han fäller upp framför mig.

– Please wait here. Frank will soon bring the comics.

Interiör från Metropolis Comics. Vid skrivbordet Brandon Pierce Peck. Foto: Joel Lundén.

Interiör från Metropolis Comics. Vid skrivbordet Brandon Pierce Peck. Foto: Joel Lundén.

Den man som sitter närmst ingången, Brandon Pierce Peck, tittar upp från sitt skrivbord. Han har mörkt hår kammat i sidbena och glasögon med stora mörka bågar. Han erbjuder mig en kopp kaffe. I mitt inre ser jag kaffekoppen som bärs in till mig under högtidliga former, sedan hur kaffet rinner ut, direkt efter detta hur kaffet absorberas av tidningarna. Jag bugar, och säger tack, men nejtack, jag har precis varit på Starbucks.

På den avlånga väggen bakom båsen hänger originalomslag och originalsidor från serier inramade bakom glas. Det är deras privata galleri, med oersättliga dyrgripar. Kommer jag för nära skulle Brandon utan att blinka dra upp en revolver och med pipig röst säga: ”You’ve got to ask yourself, do I feel lucky today? Well, do you, punk? Huh? Huh?!” Men istället gör han det oförutsägbara: Brandon reser sig upp och säger att jag gärna får titta närmare på dem. Det närmaste jag kan likna min upphetsning vid, är hur jag föreställer mig att det gick till när arkelogen Carter mosade den där uppmurade väggen som ledde honom in i Tutankhamons gravkammare, och han blickade in på skatten.

Omslaget från House of Secrets nr 92, det första framträdandet för Swamp Thing. Bild: Bernie Wrightson.

Omslaget från House of Secrets nr 92, det första framträdandet för Swamp Thing. Bild: Bernie Wrightson.

På väggarna här hänger bland andra första Swamp Thing av Berni Wrightson, Detective Comics från 1930-talet, Fantastic Four av Jack Kirby, Spider-Man av Steve Ditko och många fler. På väggen mittemot hänger originalen av klassiska filmaffischer, bland annat en Dracula med Bela Lugosi från 1931. Den mäter kanske 2 x 2 meter. Brandon berättar att den låg skuren i fyra lika stora delar och därför inte har de utnötta märken som vikta affischer vanligtvis har (för man misstänker att det faktiskt skulle finnas behov av att vika en affisch av den storleken om den nu inte sitter uppe på väggen, fast å andra sidan, varför rullade man inte bara ihop den?).

Det är fantastiskt att vara här, tänker jag, min pilgrimsfärd har nått sitt mål. Jag får gärna fotografera, säger Brandon och jag närmar mig objekten som om jag närmade mig sällsynta exotiska fjärilar när de intar sin föda, minsta felsteg och de flyger sin kos. Det jag är med om går inte att jämföra med fjärilar; fjärilar är vackra men detta är vackrare på så många sätt. Fjärilsvingar är tunna och spröda, precis som arken dessa serietecknare en gång tecknat och fyllt i med bläck, men en fjäril har två vingar, här pratar vi åtskilliga sidor av fantastiska former och figurer. Tiden flyger iväg när jag står nära verken, hur länge har jag varit här? Jag har ingen aning. Ovanför mig hör jag att något är i görningen. Brandon tittar upp och säger att tidningarna verkar vara på väg.

Från en ynkligt pinnsmal trappa som leder upp i taket till våningen ovanför, kommer en av de längsta människor jag sett – förstår jag i efterhand – nedklampande. Jag höjer blicken och ser först hans skor som följs av de långa benen, fastän han går neråt i ett snabbt tempo tar det ett bra tag innan själva överkroppen uppenbarar sig i rummet. Jag väntar med rastlöshet innan halsen och hans huvud gör entré. Men till slut, när han efter ett för mig obegripligt Houdini-liknande trick lyckats åla sig ur från den där trånga passagen, står han och tittar ner på mig. Han presenterar sig som Frank Cwiklik – Director of Sales – och med sig har han den första bunten serietidningar som jag bett om att få se.

– Here you are! Han lägger ner en stor hög med serier på klaffbordet.
– I will get the rest soon. But it might take a while, you know it’s not easy to be like Reed!

Jag är inte säker på att jag hört rätt och svarar:
– I see! But I’ve got time.

Fantastic Four-original av Jack Kirby på Metropolis Comics. Foto: Joel Lundén.

Fantastic Four-original av Jack Kirby på Metropolis Comics. Foto: Joel Lundén.

Men det har jag ju inte alls, tänker jag och tittar på klockan på min mobil. Jag konstaterar att jag kommer bli sen. Dags att skrida till verket. Jag dras in i seriernas värld och bort från tiden. Framför mig ligger ett par hundra serietidningar: Daredevil av Frank Miller, Miracle Man och Fantastic Four av Jack Kirby. Amazing Spider-Man av John Romita och Gil Kane från början av 70-talet. Klassiska EC Comics från 1950-talet, Tales of Suspense med de första Iron Man-avsnitten.

På några av tidningarna står det ”Investment grade”, och dessa är graderade till 9,4 och 9,6 på en skala från 0,1 till 10,0. När jag mejlade Metropolis min lista över serietidningar gjorde jag misstaget att inte nämna vilka skick jag ville se tidningarna i, utan bara vilka nummer. De har därför tagit med samtliga exemplar av samma nummer. Jag står och väger för och emot på de tidningar jag valt ut, men det är inga lätta val.

Det är ur denna drömvärld jag plötsligt dras upp abrupt. Jag hör klampandet igen, Franks fötter, hans ben, överkroppen, klockan som börjar ticka när jag tar tiden tills han äntligen är nere och står bredvid mig. Det är en minst sagt lika stor hög igen, men nu är det tidningarna som jag kommit hit för när allt kommer kring: Will Eisners The Spirit Section och The Spirit som utkom kvartalsvis under 40-talet från Quality Comics. Adrenalin, eller om det är endorfiner, börjar pumpa ut i kroppen och plötsligt vet jag inte hur jag ska kunna välja bland allt detta. Det är nu bara 20 minuter tills jag ska vara tillbaka och jag försöker fokusera.

Original med Namor the Sub-Mariner av Bill Everett.

Original med Namor the Sub-Mariner av Bill Everett.

Jag bläddrar igenom högarna, omslagen bakom plastfickorna ser otroliga ut! Jag har aldrig tidigare fått möjligheten att vara på en sådan här plats och haft nöjet att kunna välja och vraka bland så många amerikanska vintage-serier, vilket gör att jag istället blir handlingsförlamad. Jag vill plötsligt ha allt! Min budget är småpotatis, men jag kanske kan sträcka mig lite grann utöver den?

Nästa gång jag tittar på klockan är jag tjugo minuter sen och börjar våndas. Efter att ha kört uteslutningsmetoden som bara är uppbyggd på känslan inför ett specifikt nummer har jag slutligen valt ut 11 tidningar och jag ber Brandon om att få betala. Han kan inte ta betalningen, detta måste göras av Frank! Tiden är förbrukad, skriker mitt inre. Måste jag vänta på Frank? Ja, det måste jag.

När allt detta med Franks nedgång är avklarat frågar Frank om jag är nöjd med allt eller om jag vill se något mer? Jag säger att jag är nöjd och tänker på vilken service de har gett mig. Jag behandlas som om jag vore en Picasso-kännare. Metropolis Comics vet hur en slipsten ska dras. Efter att betalningen är avklarad och tidningarna ligger väl förpackade i min väska lämnar jag byggnaden.

Omslagsoriginal till Detective Comics nr 30 av Fred Guardineer. Foto: Joel Lundén.

Omslagsoriginal till Detective Comics nr 30 av Fred Guardineer. Foto: Joel Lundén.

På mötesplatsen utanför the Flat Iron Building sitter min fru i eftermiddagssolen och väntar med ett tålmodigt leende. Vi går in på ett café. Snart upptäcker jag att det skett ett misstag med korttransaktionen på Metropolis Comics, så vi går tillbaka och blir insläppta igen. De berättar att de redan upptäckt samma sak och under tiden som de rättar till transaktionen berättar jag för Sofie att ett exemplar av Action Comics nummer 1 året innan såldes för över två miljoner dollar och att ryktena säger att det var Nicolas Cages exemplar. Personalen vi pratar med säger att de inte får kommentera vem tidningen tillhörde men att de för tillfället har ett annat exemplar av samma tidning, graderat till 3,5, och frågar om vi vill se det under tiden som vi väntar.

En kille öppnar dörren till det innersta där mängder av lådor är placerade längs raderna av hyllplan, upp till taket i rummet. Han ber oss att inte titta in i rummet, då han ska slå in en kod till ett kassaskåp, som ändå är placerat utom synhåll för oss. Jag hör hur den tunga dörren till kassaskåpet öppnas och sedan stängs. Han kommer ut med två tidningar i händerna, eller han snarare bär dem som om de vore de sista exemplaren av en utdöende art. Tidningarna ligger förvarade i ett fodral av hårdplast och han håller dem hårt mot kroppen under tiden som vi andaktsfullt inspekterar Action Comics nummer 1 och Detective Comics nummer 27 på nära håll, men inte för nära. Så fort vi kommer lite för nära backar mannen ett steg tillbaka men ler ett underfundigt leende.

När vi står där kommer Vincent Zurzolo (grundaren till Metropolis Comics) gåendes barfota på den mörka heltäckningsmattan. Han tassar ljudlöst förbi. Jag har sett honom i TV-inslag på CBS och Fox Business när han iförd kostym berättar om rekordpriser som betalas för samlarobjekten och att oljeshejkerna i Saudiarabien nu fått upp ögonen för att investera i dyrgriparna. Samtidigt som oljan sprutar upp ur källorna bryr de sig inte om att samla upp det svarta guldet, istället landar det i den ökenheta sanden och försvinner ner i ett pysande hål, alltmedan de står i sina vita munderingar och jämför exemplar av Action Comics, givetvis av förstanumret, och kastar ur sig svordomar och smädelser mot varandra. Nu står Vincent i vitt linne och jeans och ögonen på honom lyser av samlarmani när han bläddrar igenom boxar med tidningar. Han utropar ”I just love these old Spider-Man books”.

Jag tänker att jag sett allt på Metropolis Comics för den här gången, Sofie tittar på mig och nickar och vi går åter ut till den kalla New York-dagen.

***

Lite fakta om Metropolis Comics och Action Comics 1

Stålmannens debut i Action Comics nr 1 (juni 1938). Bild: Joe Shuster. Copyright DC Comics, hämtad från Grand Comics Database.

Stålmannens debut i Action Comics nr 1 (juni 1938). Bild: Joe Shuster. Copyright DC Comics, hämtad från Grand Comics Database.

Metropolis Comics är idag den största seriehandlaren i världen och ägs av Vincent Zurzolu tillsammans med Stephen Fishler. Affären har flest antal rariteter och original och deras auktioner på nätet via Comic Connect avlöser varandra en gång i månaden. Metropolis Comics vänder sig både till mångmiljonärer som investerar och till den dödlige lille samlaren som högst kan spendera ett par tusen kronor per år.

I augusti 2014 såldes det högst graderade exemplaret (9,0) av Action Comics nummer 1 för 3,2 miljoner dollar. Detta exemplar hade förvarats i ett hus på landet i West Virginia, hemma hos en man som själv köpt serietidningen i ett tidningsstånd 1938, tills dess att han dog i slutet av 1970-talet. Tidningen såldes vidare och hann byta ägare två gånger innan auktionen på E-bay. De nya ägarna till tidningen var Metropolis Comics.

2011 såldes ett annat exemplar av Action Comics nummer 1 för 2 161 000 dollar. Tidningen tillhörde Nicolas Cage och hade tidigare stulits från hans hem år 2000. 10 år senare hittades tidningen i ett förråd och polisen i Los Angeles tipsades. Tidningen var fortfarande i samma skick när den återfanns. Nicolas Cage kunde andas ut.

I skrivande stund – juni 2016 – har enstaka sidor av Action Comics precis sålts på Comic Connects auktion, och det visar desperationen/intresset hos investerare som hakat på trenden.

2012 höll entreprenören David Gonzalez på att totalrenovera ett hus i Minnesota, USA. Under det att han höll på att slita ner isoleringen i väggarna, fick han plötsligt syn på något mer färggrant än det övriga materialet i isoleringen. Övriga i familjen tillkallades. I sin iver att få ut tidningen ur den övriga isoleringen rev man sönder baksidan av omslaget. Ett stort misstag som sänkte värdet med 75 000 dollar. Man plockade fram serietidningen och snart gick det upp för David Gonzalez vad det var för tidning han hade hittat, ett exemplar av den sällsynta, mest åtråvärda och världens nu mest kända serietidning: Action Comics nummer 1 från 1938. Med omslaget där Superman lyfter en bil som han är på väg att kasta, och i förgrunden en flyende panikslagen man. I dagsläget tror man att det endast finns 50–100 exemplar kvar av de 200 000 som ursprungligen trycktes.

Tack vare ett inslag på Fox News ett par år tidigare kände David Gonzalez igen tidningen. Det som hade etsat sig fast i hans minne var den oerhörda summan 1,5 miljoner dollar som hade betalats för tidningen på en av Comic Connects aktioner, och han förstod att det fanns en chans att tjäna en hacka. Fyndet som tjänat som väggisolering inbringade 175 000 dollar i juni 2013, trots tidningens skick som graderades till 1,5.

This entry was posted in Förstasidan, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera