: Serienörd: Jag och Will Eisner – del 1

Joel Lunden fortsätter dela med sig av sina personliga upplevelser av seriesamlandet. Här följer den första delen av två om hans relation till Will Eisner, från den tidiga fascinationen för Eisners stadsmiljöer till drömmarna vid bläddringen i annonstidningen Comicaze, de första inköpen från en samlare och resan till den legendariska seriebutiken Fantask i Köpenhamn.

När jag var 13 år fanns det inget som slog Will Eisners The Spirit. Fortfarande tycker jag det är en av världens bäst tecknade serier. En historia av Will Eisner förflyttade mig till en miljö bestående av regniga, dunkla bakgator med en och annan lamppost, till avsides magasin i hamnområden. På ett filmiskt vis vandrade olika karaktärer längs de öde gatorna i ett evigt regn. Man kunde föreställa sig hur asfalten luktade efter en regnvåt dag i en amerikansk storstad under 1940-talet.

Staden spelade den största rollen i Eisners serier, främst slummen avbildades på ett sätt som kännetecknar hans stil. Han hade förmågan att kunna teckna en sliten soptunna på en smutsig bakgata och få det att se vackert ut på ett ruggigt sätt. När serien var som bäst fanns känslan att man var som en fluga på väggen, eller en kackerlacka som förtvivlat försökte komma undan de snabba fotgängarna på trottoaren. Will Eisner visade oss sin bild av staden genom serierutorna, där New York stod modell för seriens Central City.

Will Eisner var en mästare på att skapa stämningar av skitiga stadsmiljöer och förstärkte jävligheten med väderleken. Han hade en passion för att skildra regn ("Eisenspritz" som det även kallas).

Will Eisner var en mästare på att skapa stämningar av skitiga stadsmiljöer och förstärkte jävligheten med väderleken. Han hade en passion för att skildra regn (”Eisenspritz” som det även kallas).

Jag hade aldrig varit i en amerikansk storstad, och 1940-talet var sedan länge förbi, men The Spirit lockade mig dit, serien hade förmågan att på ett underligt sätt förflytta mig till dessa miljöer. En märklig grej jag sysselsatte mig med, var att jag letade efter platser i min hemstad som kunde ha ett uns av känslan jag fick när jag läste The Spirit.

Ett område som toppade platserna var hamnen. Flera stora kranar stod placerade på räls utmed hamnen. Ett lagerhus i orange tegel tog emot importerad frukt från exotiska länder och vi stannade ofta för att kolla in lastfartygen som låg förtöjda vid kajen. Längre bort i hamnen fanns en stor byggnation med gråa höga silor fyllda med spannmål. Byggnaderna bildade på kvällen en egen värld. Det mesta stod stilla och öde efter att arbetarna gått hem efter sina pass. En och annan bil passerade till och från lagerområdena. På höst- och vinterkvällarna skapade de få strålkastarna kring byggnaderna ett spöklikt sken, och om vi hade tur vällde dimmorna in från sundet. Cyklandes på håll mot detta kunde jag med lite ansträngning och fantasi förflytta mig till Central Citys hamnområden.

Många Spirit-historier utspelades i slumområden, i stadens undre värld, i avloppssystemen och i hamnen. Will Eisner var en mästare på att skapa stämningar av skitiga stadsmiljöer och förstärkte jävligheten med väderleken. Han fick mig att se fram emot hösten och vintern när det regnade och blåste. När det var som mest kallt och ruggigt kunde jag känna mig som i en av hans berättelser och trivas.

Will Eisners studio producerade en Spirit-historia i veckan under 12 år. Serierna hade en separat sektion i dagstidningarnas söndagsbilaga och varje Spirit-historia var på sju sidor. På dessa sju sidor skulle han hinna med att introducera karaktärer, berätta en intressant historia och få till en slutkläm.

Berättelserna började alltid med en ”splash-page” istället för ett omslag, för att fånga uppmärksamheten hos läsaren. På denna ”splash-page” visades logotypen som ofta var invävd i den övriga bilden i olika varianter där Eisner gång på gång försökte överträffa sig själv. En enda inledande bild kunde sätta stämningen och få mig att vilja läsa vidare.

Ett exempel på en "splash-page" av Will Eisner. Märk väl hur man jobbar in Spirit-loggan i själva bilden.

Ett exempel på en ”splash-page” av Will Eisner från 1940. Märk väl hur han jobbar in Spirit-loggan i själva bilden.

Tekniskt sett hade han förmågan att genom bildsekvenserna placera läsaren som en betraktare framför en filmduk. Eisner använde sig av perspektiv och skuggor som var överlägset de flesta i branschen, men främst var det karaktärerna han gestaltade och berättelserna om dem som imponerade, spänningen, väntan och känslan av att vara där när man läste historierna.

Historierna var våldsamma, men trots att jag sögs in i historierna och hur mycket stryk The Spirit än fick så fanns det ett slags ”filter” i hans teckningsstil som förhindrade grotesk realism. Han blödde, men det var inte mer med det, han kravlade därifrån och reste sig, och var på det sättet ändå en figur med övermänskliga krafter. Känslan av att kliva in i The Spirits värld: regnet som fyller rännstenen, de snirkliga gatlyktornas sken, brandtrapporna som leder ner till gränderna där ärkefienden The Octopus står redo och inväntar slaktlammet – The Spirit.

Jag föreställde mig att jag var 10 år äldre och gick en omgång mot den där Octopus själv. Slag efter slag plockade ner honom. Jag höll honom i mina nävar. Med knogar som ömmade och blodet som dunkade i tinningarna på mig drog jag av honom maskering efter maskering (han hade alltid en rad ansiktsmasker som dolde hans identitet).

– Nej, du får inte …, flämtade han.
– Käften, Octopus. Nu ska vi se hur du verkligen ser ut.
– Svin …
– Seså, lugn och fin …

Jag lyckades aldrig i fantasin få av honom den där sista masken och kunde aldrig föreställa mig hans ansikte. Han behöll sin hemlighet, precis som i serien.

Ju mer jag läste, desto mer ville jag äga en amerikansk Spirit-tidning, det var det som stod högst upp på min lista. Jag hade ännu inte sett en amerikansk serietidning, bara läst om dem i samlarfanzin. Comicaze var ett fanzin som skapade kontakter mellan seriesamlarna i Sverige i mitten av 1980-talet och det var min enda länk till att komma över amerikanska tidningar. I ett nummer av Comicaze hittade jag en annons där en samlare sålde amerikanska The Spirit Sections från 1940-talet för 200–250 kronor. Det fanns inte en chans att jag skulle betala så mycket pengar för en enda serietidning, men det var då jag började fantisera om att jag en dag kanske skulle få råd att köpa en amerikansk The Spirit.

Här är ett exempel på en Sprit Section. Serien publicerades ursprungligen i en separat sektion i dagstidningarnas söndagsbilaga.

Här är ett exempel på en Sprit Section. Serien publicerades ursprungligen i en separat sektion i dagstidningarnas söndagsbilaga.

Jag hade fått min far att köra mig till en privat seriesamlare som vad jag kommer ihåg hette Claes A. på Bantorget i Lund. Ett stort vackert sekelskifteshus snett mitt emot Grand hotell. Claes hälsade på min far och sedan på mig med ett bestämt handslag som jag inte kunde besvara. De utbytte lite artighetsfraser innan han visade oss in i en kammare. Längs ena väggen stod ett tungt allmogeskåp. Känslan av att komma in i en annans privata värld och veta att den vuxne man som stod framför mig hade varit samlare länge var häftig och jag kände mig som en riktig nybörjare. Han påminde om en naturkunskapslärare som jag haft, bestämd, faderlig och pedant.

– Det var The Spirit du ville titta på, sade han, och tittade ner på mig.
– Ja, sade jag, utan att kunna prata om något annat. Det enda jag hade i huvudet var hur dessa The Spirit skulle se ut i verkligheten. Han öppnade allmogeskåpet och jag fick en glimt av hans samling som prydligt låg staplad på hyllplanen. Hans hand sträckte sig in i skåpet och lyfte fram en mindre bunt.
– Här är de jag har kvar, sa han och la ut tidningarna på bordet framför mig. Den här är en Spirit som Warrens förlag gav ut i mitten av 1970-talet, den är i lite sämre skick men du kan få den till ett bra pris.

Ett nummer från Warrens utgivning av The Spirit.

Ett nummer från Warrens utgivning av The Spirit.

Den är ju otroligt snygg, tänkte jag, skit samma om den är sliten. Det ger den bara mer känsla av att ha en historia, några ungar i 1970-talets New York har varit lika galna i tidningarna som jag.

– Nästa är första numret av Kitchen Sinks nya satsning, de planerar att trycka allt post-war i kronologisk ordning. Fyra berättelser i vart nummer, alla med ett nytt omslag av Eisner.

Jag tittade på tidningen som var i nyskick. Färgerna glänste i orange, rött och blått och figurerna tycktes upplysta som av en spotlight.

Post-war? Jag glodde som en idiot på honom.
– Ja, sade Claes, de som tecknades under efterkrigstiden. Andra världskriget alltså.
– Den sista här har ett wrap-around-omslag, fortsatte han och öppnade tidningen.

Ett wrap-around-omslag stäckte sig över både fram -och baksida på tidningen. Bilden föreställde en köttig boxare som slog näven rakt genom en vägg för att komma åt sin motståndare. En logga där det stod Kitchen Sink Enterprises på, omslaget tecknat 1981 med Will Eisners signatur. Claes såg mitt stora intresse och hade hjärta att ge mig ett bra pris för alla tre tidningarna.

Ett nummer från Kitchen Sinks utgivning av The Spirit.

Ett nummer från Kitchen Sinks utgivning av The Spirit.

När vi gick därifrån var jag inne i ett rus av endorfiner som bara känslan av att äga ett par amerikanska The Spirit kunde ge. Claes introducerade nästa steg i planen för att komma över mer amerikanska tidningar. Han hade berättat om en serietidningsaffär inne i centrala Köpenhamn som hade det mesta av amerikansk serieimport. Affären hette Fantask.

När vi började köra mot Köpenhamn den där februarimorgonen 1986 var det fortfarande mörkt ute. Min far satt bakom ratten. Snön föll mot vindrutan och bilen jobbade sig fram över stora sjok av snö på smågatorna i Landskrona. Han hade satt på ett svajigt kassettband med jazzmusik. Jag visste att något speciellt väntade och hade svårt att tygla min otålighet, jag ville bara att vi skulle vara framme så att jag blev avsläppt i ensamhet, rakt ner i käftarna på Fantask, seriemeckat på andra sidan sundet. Det kändes som en oändlig tid innan vi kommit av båten i Tuborg och äntligen körde på dansk mark mot Köpenhamn.

– Det var väl själva fan, muttrade min far där han körde gata upp och gata ner inne i centrum, ofta samma gata ett par gånger, innan han till slut hittade en lucka och parkerade vår orange Volvo 240.

Vi irrade omkring i det grå snöslasket men hittade efter ett tag en av parallellgatorna till Ströget, där affären låg.

– Okej, du får en timma här, sedan kommer jag och hämtar dig. Du får bara hålla dig här och inte gå någon annanstans.

Vart trodde han jag skulle gå? Jag var ju precis där jag ville vara.

En ung Joel Lundén på väg in i den legendariska danska seriebutiken Fantask 1987. Foto: privat.

En ung Joel Lundén på väg in i den legendariska danska seriebutiken Fantask 1987. Foto: privat.

Fantask hade legat i samma hus på S:t Peders Straede 18 sedan 1971, och de flesta som jobbade där hade varit med sedan starten. Kvarteren var charmigt ruffiga och fasaden på huset gul-orange, rundade masonitskivor med målade seriemotiv satt längs fasaden, Galactus ansikte mötte mig bredvid källartrappan ner till ingången.

Jag glömmer aldrig doften som slog emot mig när jag öppnade ytterdörren och tog de första stegen in i butiken, en doft av lagrat tidningspapper, det knarrande trägolvet och det där artiga undvikandet bland samlarna som inneslutna i sina egna bubblor varsamt passerade varandra. Från golv till tak trängdes alla amerikanska nyheter i serietidningsställ och i ett sidorum fanns trähyllor med begagnade äldre tidningar. Mer spännande än så här kunde det inte bli.

Det var här jag bläddrade genom hög efter hög och fann två eller tre The Spirit utgivna på Warrens förlag. Det stötte till i mitt bröst av upphetsning, hur kunde detta vara möjligt? Vilka vägar hade de här tidningarna vandrat sedan 1970-talet för att hamna här vid denna tidpunkt, så att jag skulle ta över ägandet av dem? Jag fantiserade ofta om miljöerna som tidningarna kunde kommit från, hur många som ägt dem och hur de ändå kunde vara bevarade i så fint skick. Någon hade vårdat dem ömt. Jag slog upp tidningen och drog in doften från pappret. Jag drog fingret över de svartvita sidorna för att se om trycksvärtan fanns kvar. Snacka om nörderi.

Joel tillbaka vid Fantask 2015. Foto: privat.

Joel tillbaka vid Fantask 2015. Foto: privat.

Berättelsen om Joel Lundéns passion för Will Eisner fortsätter i nästa del, där han även får personlig kontakt med mästaren själv.

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera