Omslaget till Green Arrow: The Longbow Hunters nummer 1, Mike Grells kanske mest kända serie. © DC Comics
Jon Sable Freelance må vara en serie som är okänd för de allra flesta, men dess skapare Mike Grell är allt annat än okänd. Hans mest kända serie är otvivelaktigt miniserien Green Arrow: The Longbow Hunters som kom ut hösten 1987 och som enklast kan beskrivas som en Dark Knight Returns-motsvarighet för Green Arrow, där Grell fick ”göra om” Green Arrow till en mörkare, mer realistisk serie. Serien blev så pass populär att Green Arrow fick en egen titel som Grell både skrev och tecknade. Han styrde medvetet bort titelfiguren från DC:s vanliga superhjälteuniversum, och flera av de teman som serien kretsade runt hade Grell tidigare berört i Jon Sable Freelance.
Mike Grell började jobba för DC Comics redan på 1970-talet, men lämnade förlaget 1983 för det oberoende förlaget First Comics, ett av de första försöken att på allvar slå sig in på marknaden med kreatörsägda serier för en mognare publik och som därmed saknade Comics Code-märkning. Förutom Jon Sable Freelance så är nog Howard Chaykins American Flagg! den mest kända titeln. First Comics lades ner 1991.
Jon Sable Freelance kom ut med 56 nummer mellan juni 1983 och februari 1988. Grell både skrev och tecknade seriens 43 första nummer och skrev de återstående. Eftersom serien som sagt är något bortglömd, och First Comics dessutom är nedlagt, så kan serien vara lite svår att få tag på. För några år sedan gav dock IDW Publishing ut två samlingsvolymer som samlar de första 33 numren, och det är dessa jag har läst.
Jon Sable utspelade sig på olika håll i världen, men Jon Sable Freelance nummer 20 utspelade sig på hemmaplan i New York. © First Comics/Mike Grell
Serien kretsar kring titelfiguren Jon Sable, och precis som titeln antyder är han inte någon agent i egentlig mening utan mer av en ”gun for hire” eller legosoldat som utför olika uppdrag mot betalning. Ibland åt CIA, men lika ofta åt privatpersoner. Ganska snabbt, närmare bestämt i nummer 3 till 6 så förser Grell honom med en gedigen bakgrundshistoria. Under OS i München, där Sable deltar som modern femkampare, träffar han den kenyanska gymnasten Elise McKenna och de blir kära, gifter sig, flyttar till Rhodesia (Elise är kenyan med europeiskt ursprung) och bildar familj. Sable försörjer sig till en början som safariguide, men blir värvad som nationalparksvakt. Detta gör att han hamnar i konflikt med en tjuvjägarliga som mördar hans familj, och efter att ha utkrävt hämnd på ligan (utom dess ledare) så tar han värvning i ett legoförband i Rhodesia. Som de flesta vet så blev Rhodesia Zimbabwe 1980 och Sable tvingas lämna landet. Han återvänder till USA och skriver en bok om sina upplevelser (det är denna bok vi, genom en annan karaktär i serien, får ta del av). Ingen litterär agent vill ta sig an honom, förutom Eden Kendell, som dock inte vill ge ut boken utan istället fått upp ögonen för en passage i boken om de godnattsagor Sable berättat för sina barn. Hon tycker att han har en framtid som barnboksförfattare. Efter viss tvekan accepterar Sable, men väljer dock att göra det under pseudonymen B. B. Flemm. Han väljer dock att fortsätta som legosoldat som ”extraknäck”. Parallellt med Jon Sables bakgrundshistoria får vi också ta del av en historia i ”nutid”, där han hittar ligans ledare och utkräver sin slutliga hämnd.
Mike Grell ger hemlig identitet/hjälte-dikotomin en intressant twist. Normalt så är det ju hjälteidentiteten den som ska hållas hemlig, men i Jon Sable Freelance så är det legosoldaten Jon Sable som är den civila identiteten och barnboksförfattaren B. B. Flemm någon som Sable klär ut sig till. Den enda som känner till denna dubbla identitet är från början hans agent Eden Kendell, men i takt med att figurgalleriet kring titelkaraktären växer så får allt fler reda på det. Först är det Myke Blackmon, som illustrerar B. B. Flemms böcker, och senare blir Sables flickvän (det är också genom henne vi får ta del av bakgrundshistorien). När Sonny Pratt, Sables gamle fäktningstränare och gammal stuntman, är med i samma TV-program som B. B. Flemm så räknar han snabbt ut hur det ligger till och får snabbt rollen som något av en medhjälpare och ”comic relief” i serien. Man kan även anta att Mykes homosexuella rumskamrat Grey Adler och poliskommissarien Winters (som är något av en motvillig allierad) också har räknat ut hur det ligger till, även om det aldrig uttryckligen sägs i serien.
Ett tidstypiskt omslag, från Jon Sable Freelance nummer 32, 1986. Jon Sable i Nicaragua för att hitta sovjetiska kärnvapen. © Mike Grell/First Comics
Jon Sable Freelance är en 80-talsserie och det märks ganska väl. Huvudpersonen är en actionhjälte med dödslängtan med ”hjärtat på rätta stället”, humorn kring Sonny Pratt bygger på att han är gubbsjuk och Grey Adler må ha varit en av serievärldens första öppet homosexuella karaktärer, men är något av en kliché. Givetvis är han dansare och givetvis har Sable till en början ett spänt förhållande till honom (även om de lika självklart blir vänner sedan Adler förklarat att ”homosexuella inte stöter på alla män”). Mike Grell ska dock ha en guldstjärna för att han gör både Eden Kendall och Myke Blackmon till starka kvinnliga karaktärer och för att han inte faller för frestelsen att göra någon av dem till kidnappningsoffer eller liknande.
Själva äventyren pendlar mellan bagateller där Sable hyrs av någon privatperson för att förhindra eller lösa ett brott och mer politiska historier där CIA hyr honom för att utföra ett uppdrag. I och med att serien, till skillnad från exempelvis Marvels och DC:s serier, utspelas i ”vår” värld (och för att serien inte granskades av Comics Code Authority) så kan Grell pricka av några av 1980-talets oroshärdar och stora händelser: Nicaragua, Östberlin, Israel och Vietnam (där han letar efter krigsfångar som det på 80-talet gick rykten om fortfarande fanns kvar) är några av de platser Sable besöker och antagonister är bland annat KGB-agenter och libyska terrorister. Den läsare som förväntar sig en nyanserad syn på amerikansk utrikespolitik kommer dock att bli besviken; USA är alltid de goda och antagonisterna är alltid genuint onda. Serien har beskrivits som en av de första ”grim and gritty”-serierna, och även om det kanske inte stämmer helt, så är det långt ifrån technothriller-känslan i Nick Fury, Agent of S.H.I.E.L.D.
Jon Sable Freelance nummer 7 hade ett omslag klart inspirerat av Jim Sterankos stil. © Mike Grell/First Comics
Nu kanske någon får intrycket av att jag tycker denna serie är platt och tråkig, men så är det absolut inte. Även om den inte är något mästerverk, så är det en trevlig serie. Jag kom på mig själv med att flera gånger tänka på TV-serier som The Equalizer eller Airwolf, där huvudkaraktären (eller -karaktärerna) löser uppdrag av mer eller mindre allvarlig art, men som saknar egentliga sidointriger. Inspirationen från Jon Sable Freelance märks i flera efterföljande serier, framför allt hos de Green Arrow-serier Mike Grell senare skulle göra för DC Comics, men också i de tidiga numren av Marvel-serien The Punisher, skrivna av Mike Baron och tecknade av bland annat Klaus Janson och som började komma ut i juli 1987, alltså ett drygt år efter det sista numret av de 33 Jon Sable-nummer jag läst.
Bildmässigt är serien givetvis inspirerad av Jim Steranko, men en tydligare inspiration, framförallt i de Jon Sable-avsnitt som utspelas i stadsmiljö, är Frank Millers och Klaus Jansons Daredevil. Sämre förlagor kan man ha, och serien är helt klart värd en genomläsning.
Nästa gång återvänder vi till Nick Fury och miniserien Nick Fury vs. S.H.I.E.L.D.
