: Seriearkeologi: Serieagenter: Nick Fury vs S.H.I.E.L.D.

Vi fortsätter agenttemat med att titta närmare på miniserien Nick Fury vs. S.H.I.E.L.D. Det är en serie som vållat mig en del huvudbry och som gav upphov till ett lite annorlunda inlägg …

Den här bloggen heter ju Seriearkeologi och namnet valde jag eftersom fokus ligger på lite äldre serier. Dels klassiker, dels lite mer bortglömda serier som jag vill lyfta fram. Urvalet sker helt subjektivt, men är mer av en läsblogg än en recensionsblogg. Huvudsyftet är dock att lyfta fram bra serier. Så vad gör jag när den serie jag läst inte är speciellt bra, ja faktiskt riktigt dålig? För att fortsätta arkeologiliknelsen: vad gör man om den där kniven man trott vara från järnåldern visar sig vara köpt på Clas Ohlson? Tja, man får helt enkelt bita i det sura äpplet.

Filmen Captain America: The Winter Soldier hämtade inspiration från miniserien. Copyright: Marvel Comics

Filmen Captain America: The Winter Soldier hämtade inspiration från miniserien. Copyright: Marvel Comics

Jag hade ganska stora förväntningar på Nick Fury vs. S.H.I.E.L.D. Det var den första serien på nästan två decennier med Nick Fury i huvudrollen och den sålde så bra att Fury och S.H.I.E.L.D. fick en reguljär titel. Den var också en av inspirationskällorna till filmen Captain America:The Winter Soldier, den kanske mest hyllade av alla Marvel-filmerna. Möjligen borde jag ha anat oråd när jag såg kreatörerna bakom serien: Bob Harras och Paul Neary.

Bob Harras är visserligen den ende som varit chefredaktör för både Marvel och DC, men hans chefredaktörskap på Marvel präglas av två saker: dels var han den som var ytterst ansvarig för ”klonsagan”, den kanske mest utskällda Spider-Man-historien någonsin, dels gick Marvel nästan i konkurs och räddades bara av att man lyckades sälja filmrättigheterna till bland annat X-Men till Fox. Nu ska man kanske inte skylla konkurshotet på Harras eftersom hela serieindustrin genomgick en kris, men faktum kvarstår att Harras kunde blivit Marvels siste chefredaktör. Numera är han chefredaktör på DC Comics och hans tid på den posten är ännu präglad av den misslyckade DC-rebooten The New 52. Tecknaren, britten Paul Neary, är mest känd som redaktör på Marvel UK och har förutom några jobb som tuschare inte gjort några serier med särskilt hög profil. Efter att ha läst Nick Fury vs. S.H.I.E.L.D. har jag en aning om varför …

Bill Sienkiewicz tecknade omslaget till Nick Fury vs. S.H.I.E.L.D. nummer 2. Copyright: Marvel Comics

Bill Sienkiewicz tecknade omslaget till Nick Fury vs. S.H.I.E.L.D. nummer 2. Copyright: Marvel Comics

Nick Fury vs. S.H.I.E.L.D. var en miniserie i sex nummer som utkom mellan juni och november 1988, i så kallat ”prestige format”, vilket betydde tjockare papper och 48 sidor. Premissen är lovande: en mystisk organisation har infiltrerat S.H.I.E.L.D., och när Nick Fury kommer dem på spåren så vänder de hela S.H.I.E.L.D. emot honom med följden att Nick Fury jagas av den organisation han själv byggt upp. Jag hade förväntat mig en spännande och actionfylld historia av typen ”ensam hjälte ställs inför omöjliga odds och får kämpa mot sina gamla vänner”, och omslaget till nummer ett, gjort av Fury-bekantingen Jim Steranko spär på de förväntningarna då det ser ut som en affisch för en tidstypisk actionrulle. Men det var inte alls vad som serverades.

Bob Harras har som sagt ett ganska skamfilat rykte som redaktör (vilket skulle kunna förklara varför han inte lät en mer meriterad författare utveckla den ganska lovande grundidén) och han är inte bättre som författare. Istället för en rak actionhistoria med konspirationsinslag så är det ett hopkok av konspirationsthriller, science fiction, mysticism och religion. Den mystiska organisationen leds av en LMD (”Life Model Decoy” ett slags androider som ofta förekommer i S.H.I.E.L.D.-historier) som vill komma åt den formel som gör att Nick Fury inte åldras lika snabbt som andra människor, och bildar därför en religiös kult som ser Nick Fury som sin frälsare. Det är exakt så förvirrande som det låter, och Harras är inte direkt subtil; nummer 6 inleds till exempel med Nick Fury på ett krucifix. Harras har uppenbara problem med tempot i historien och det tar åtminstone fem nummer innan man som läsare har ens en aning om konspiratörernas målsättning. Då varje nummer är 48 sidor långt innebär det att man efter tvåhundra sidor fortfarande inte fått grepp om historien, vilket gör det svårt att som läsare hålla intresset uppe. Lägg därtill att karaktärerna i serien, både det vanliga S.H.I.E.L.D-galleriet och de nya som Harras själv hittat på, är så pass endimensionella att organisationen bakom konspirationen lika gärna hade kunnat heta ”Tuffa Tuffingars Förening”, så förstår ni att jag tycker att manuset misslyckas på alla plan.

Miniserien blev en försäljningsframgång och resulterade i att Nick Fury och det nya S.H.I.E.L.D fick en reguljär titel, för första gången på nästan tjugo år. Copyright: Marvel Comics

Miniserien blev en försäljningsframgång och resulterade i att Nick Fury och det nya S.H.I.E.L.D fick en reguljär titel, för första gången på nästan tjugo år. Copyright: Marvel Comics

Ett dåligt manus kan ibland räddas av en bra tecknare, men inte ens det halmstrået finns att greppa. Paul Nearys teckningar är oinspirerade, och de nya karaktärerna som dyker upp i serien ser i princip likadana ut allihop. Färgläggaren Bernadette Jaye verkar dessutom ha tagit lite för många långluncher, så en del sidor ser halvfärdiga ut. Det enda positiva som går att säga är att de målade omslagen, gjorda av bland annat Steranko och Bill Sienkiewicz, är välgjorda.

Nick Fury vs. S.H.I.E.L.D. innebar en stor förändring i Marvel-universumet. Miniserien slutade med att organisationen S.H.I.E.L.D., som dittills varit en institution, lades ned. Likt en fågel Fenix så skulle dock ett nytt, strömlinjeformat S.H.I.E.L.D (som nu stod för Strategic Hazard Intervention Espionage Logistics Directorate) uppstå ur spillrorna av den gamla spionorganisationen. Detta inträffade dock i volym 2 av Nick Fury, Agent of S.H.I.E.L.D. som började komma ut i september 1989 och som skulle ges ut i 47 nummer, fram till maj 1993. Innan jag läste miniserien så funderade jag på att skaffa de album som samlar denna titel, men detta har jag nu slagit ur hågen. De första numren skrevs nämligen av Bob Harras, och jag vill inte läsa fler serier skrivna av honom. Någonsin.

Det kan bara bli bättre, och nästa gång ska det handla om Queen & Country av Greg Rucka!

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera