: Bland möss och människor – ett besök på Lasse Åbergs museum [utökad version]

Åbergs museum är resultatet av ett livslångt samlande och en livslång passion. Bild & Bubblas utsände har besökt museet och pratat med dess skapare, multikonstnären Lasse Åberg. Häromdagen öppnade en ny utställning med Jan Lööf på museet, men redan ett år tidigare träffade de båda herrarna varandra för att planera utställningen.Här följer en oavkortad version av intervjun i Bild & Bubbla nummer 210.

Tisdagen den femte april 2016 när vårsolen äntligen börjat lysa och ge lite värme åt frusna själar besöker jag Lasse Åbergs Museum. Dels är jag intresserad av den då nyöppnade Fantomenutställningen eftersom jag vid tidpunkten arbetar med en artikel om Jan Håfström och dennes fascination för Fantomen/Mr Walker, dels är jag där för att göra ett reportage om museet åt samma tidning. Redan under min pendeltågsfärd till museet i Bålsta möter jag Lasse Åbergs bilder, eftersom han 2002 formgav tygmönstret till stolarna i kollektivtrafiken.

Mönsterdesign till stolar i kollektivtrafiken av Lasse Åberg. Lägg märke till att handtagen påminner om musöron. Foto: Nisse Lindberg.

Mönsterdesign till stolar i kollektivtrafiken av Lasse Åberg. Lägg märke till att handtagen påminner om musöron. Foto: Nisse Lindberg.

Därefter är promenadvägen till museet, med sin starka tonvikt på Disney, kantad av små Kalle Anka-fötter målade på asfalten. På detta kongeniala sätt leds besökaren i den rätta riktningen. Några officiella gatuskyltar med museets namn hjälper även till på traven. Att Lasse Åberg är utexaminerad från Konstfacks linje Grafisk design & Illustration vittnar det underfundigt designade handtaget till museets port om: en Musse Pigg-handske i metall.

Överst till vänster: Ett museum för både gammal och ung. Överst till höger: Entréskylt till museet. Ovan till vänster: Handtag till museet – en Musse Pigg-handske i metall. Till höger: Åbergs museum, en ombyggd ladugård ursprungligen uppförd under slutet av 1800-talet. Foto: Nisse Lindberg.

Överst till vänster: Ett museum för både gammal och ung. Överst till höger: Entréskylt till museet. Ovan till vänster: Handtag till museet – en Musse Pigg-handske i metall. Till höger: Åbergs Museum, en ombyggd ladugård ursprungligen uppförd under slutet av 1800-talet. Foto: Nisse Lindberg.

En gänglig Lasse Åberg tar emot mig med kort varsel; jag kontaktade honom så sent som på söndagen. Lasse berättar att TV 4 varit på besök för ett tvåminuters inslag om den vandrande vålnaden då denne firar 80 år som figur. Lite senare under dagen ska han även ta emot Jan Lööf, som enligt planerna ska ställa ut på museet drygt ett år senare. Jag känner mig nervös.

Det är inte var dag man träffar en legend inom underhållningsbranschen, men det borde inte råda någon brist på frågor med tanke på ditt händelserika liv; filmregissör, skådespelare, konstnär, designer, illustratör, författare, musiker och inte minst museiskapare.

– Diversearbetare.

När jag pratade med redaktören så sade han att de ännu inte har haft någon längre artikel om Åbergs Museum.

– Det är ju skandal, säger Åberg med ironi. Men nu kan du ju sprida budskapet.

Åbergs museum har en egen officiell vägskylt. Foto av Nisse Lindberg.

Åbergs Museum har en egen officiell vägskylt. Foto av Nisse Lindberg.

Fantomen

Åberg inleder med att prata om den nuvarande Fantomenutställningen.

– Det började med att vi blev kontaktade av en man som heter Martin Thomas Dahlström som är helt insnöad på Wilson McCoy, en av de brutalare Fantomentecknarna, som bland annat inspirerat Jan Håfström. Han fick låna ett utrymme där han fick komponera en hyllningsvägg kring McCoy.

Åberg pekar på en vägg mittemot.

– Här har vi en exposé över olika Fantomentecknare; omslagstecknaren Rolf Gohs, inte minst Wilson McCoy, samt Sy Barry och hela gänget. I vitriner visar vi även första julalbumet med Fantomen från 1944, första Fantomentidningen från 1950, en bunt Fantomentidningar från 1950-talet samt Wilson McCoy-strippar i original. Sen har vi den här mannen som heter Werner Liljeqvist som gjorde en lite spröd Fantomen till Fantomens julalbum 1949, det är ett original. Han tecknade även omslagen till julalbumen mellan 1947 och 1950.

”Werner Liljeqvist gjorde en lite spröd Fantomen till Fantomens julalbum 1949”, säger Åberg.

”Werner Liljeqvist gjorde en lite spröd Fantomen till Fantomens julalbum 1949”, säger Åberg. Foto: Nisse Lindgren.

Åberg visar några andra svenska konstnärer som inspirerats av Fantomen.

– Sedan har vi Håfström naturligtvis och Carl Johan de Geer. Här har jag lattjat lite med hur det skulle ha sett ut om Blåvitt sålt Fantomen och här är en otroligt kul och lite märklig konstnär som heter Ragnar Persson. Vi finner även här Kristina Elander och Leif Erikson, som är mest känd för att han ifrågasatte Max Valter Swanberg och hans massproduktion av bilder. Nisse Johansson, numera känd som designer, har försökt att teckna som ett barn vilket inte är så lätt, men jag tycker han har lyckats.

Åberg visar även en gammal Fantomenslips, så kallad merchandise.

Vem har skapat den då?

– Det måste vara King Features som har gjort det på 1940-talet, vem som har ritat den vet jag inte, det ser ut som Ray Moore eller Wilson McCoy i en brutal stil.

Lasse Åberg berättar om ett av sina första möten med Fantomen.

– Jag köpte den första Fantomentidningen. Jag var tio år då, jag kommer ihåg det första avsnittet: Den kidnappade maharadjan. Jag blev så förvånad över att det var i färg. Annars brukar ju serietidningar vara tryckta i max två färger, nej, fyrfärg.

Delar av utställningen Fantomen 80 år, komplett med dödskallegrotta och Fantomentron. Foto av Nisse Lindberg.

Delar av utställningen Fantomen 80 år, komplett med dödskallegrotta och Fantomentron. Foto av Nisse Lindberg.

Fantomenutställningen är typisk för hur museets utställningar brukar vara upplagda: de är informativa och underhållande. Ingen möda har heller sparats:

– Vi har byggt en Fantomengrotta till ungarna så de kan sitta på Fantomentronen.

Hur lång tid tog det att skapa den här utställningen?

– Konsten hade vi i stort sett, men vi har lånat ihop lite mer Rolf Gohs, tagit kontakt med några samlare och fått låna seriestrippar. Sedan fick Martin Tomas [Dahlström] leka på sitt sätt.

Utställningen finns samlad på två avlånga väggar mittemot varandra.

– Det här kallar vi för vår gallerikorridor, ett utrymme som vi byter två gånger om året. Nästa gång blir det en textil utställning, efter det så blir det förhoppningsvis Janne Lööf, som ska komma hit idag och kolla lite. Vi har haft en del svenska konstnärer av bra kvalitet; vi hade en Håfströmutställning för ett år sedan, Peter Johansson, en Dalakonstnär som är väldigt duktig, vi har också haft en tjej som heter Regina Gebuhr (”Retake”). Vi försöker att variera så mycket som möjligt.

Fantomen 80 år –utställningen 2016. Foto: Nisse Lindberg.

Fantomen 80 år – utställningen 2016. Foto: Nisse Lindberg.

Konst och serier

Vi lämnar Fantomenutställningen och går över till en annan del av museet.

– Den här utställningen är permanent. Vi byter lite då och då men den ser ut som den gör. Det är vår fasta utställning där konsten och serieoriginalen möter varandra. Hela museet bygger på en krock mellan hög- och lågkultur, det vill säga ett möte mellan olika serieskapare och olika konstnärer som har använt de här fabeldjuren och mytiska figurerna i sin konst.

Delar av en av världens bästa samlingar med merchandise från serien The Yellow Kid. Foto av Nisse Lindberg.

Delar av en av världens bästa samlingar med merchandise från serien The Yellow Kid. Foto av Nisse Lindberg.

Framför oss på väggen visas några av de första amerikanska serierna, Richard Outcaults The Yellow Kid (1896) och Buster Brown (1902) samt Rudolph Dirks Knoll och Tott (1897).

Serier är en riktigt gammal konstform; man kan hitta spår av den i Bayeuxtapeten …

– Jo, de riktiga kultursnobbarna brukar dra till med Bayeuxtapeten, det verbovisuella språket; text och bild integrerat.

En del amerikanska serieskapare hävdar ibland att det är de som har hittat på serien, kanske för att den blev en masskultur genom dem.

– Vi brukar berätta för åskådarna om hur till exempel Knoll och Tott uppkom. Randolph Hearst var i Europa och fick syn på den där boken Max und Moritz, tyckte den var skitkul och bad Dirks göra något liknande, som blev Knoll och Tott. The Yellow Kid kom inte till Sverige annat än genom en cigarrlåda, men det gjorde däremot Buster Brown, Outcaults andra figur. Buster Brown upphörde att vara serie och blev så småningom ett skomärke.

Serieoriginalen duggar tätt på väggarna. Foto: Nisse Lindberg.

Serieoriginalen duggar tätt på väggarna. Foto: Nisse Lindberg.

Konst och serier – en intressant kombination.

– Den här samlingen bygger på tre ben: serieoriginal, konst och merchandise (kringprodukter). Att den blev till är som vanligt i livet en rad slumpar. Jag träffade Sture Hegerfors, president i Svenska Serieakademin, när han skulle göra ett jobb på mig, om en av filmerna. Så började vi prata och då visade det sig att han på sin kant hade samlat på serieoriginal, eller fått serieoriginal. Han har delat ut Adamson varje år och fått serieoriginal av de stora flickorna eller pojkarna. Jag på min kant gick på Konstfack när popkonsten kom och blev väldigt bedårad av den. Popkonsten berättar ju att du kan ta vad fan som helst, du kan ta en serieruta och teckna av den, och det där tyckte jag var väldigt bra. Trevligt för mig. Då började jag lite ljummet använda det där helt oselektivt i form av Disneyfigurer som jag tecknade av på 70-talet och började ställa ut.

Oscar Jacobssons Adamson. Sveriges största internationella seriesuccé, tillika Svenska Serieakademins prisstatyett. Foto av Nisse Lindberg.

Oscar Jacobssons Adamson. Sveriges största internationella seriesuccé, tillika Svenska Serieakademins prisstatyett. Foto av Nisse Lindberg.

Lasse Åberg hade ställt ut på några gallerier, bland annat tillsammans med konstnären Jim Dine, men det stora genombrottet hade låtit vänta på sig. Det kom dock 1974 med en offsettlitografi betitlad Hommage á Walt Disney, där en viss mus figurerade som motiv.

– När Hegerfors och jag började prata fick vi den lysande idén att slå ihop våra grejer, konsten och serieoriginalen. Den som först nappade på det var Sune Nordgren på Malmö konsthall 1991. Sen gick den där utställningen runt på över fyrtio olika länsmuseer och konsthallar, från Luleå ner till Ystad. Då omfattade utställningen ungefär en tredjedel av vad den är idag, men den var ju tillräckligt spännande ändå, tyckte vi. Vi tog dit bildlärare och så tog de dit ungarna, som fick lära sig rita serier och titta på hur man gör. Min dröm, och i viss mån Stures, var att samlingen skulle få ett permanent hem, istället för att åka runt och stå lagrad, så att folk kunde få access till den hela tiden. 2002 fick jag tillfälle att köpa den här lagården och så blev det här klart.

Kopplingen till Disney

Genialiskt att visa vägen hit med de där ankfötterna.

– Vi snodde det. Vi var nere i norra Spanien, i en liten by, San Sebastian, där hade de gjort tecken på gatorna som visade vart man kunde gå. I mitten av museet står den här berömda samlingen som är Disney-merchandise från 1928–38, huvudsakligen. Jag kan skryta och säga att det faktiskt är en av världens bättre samlingar. Det kan man påstå om man har sju av åtta av en tio-i-topplista som jag har. Det finns schatteringar även i sådana här ”profana” sammanhang.

Alla vägar leder till Rom. Eller var det Åbergs museum? Målade ankfötter visar vägen hela vägen. Foto: Nisse Lindberg.

Alla vägar leder till Rom. Eller var det Åbergs Museum? Målade ankfötter visar vägen hela vägen. Foto: Nisse Lindberg.

Är det framför allt Musse Pigg som du tycker om?

– Nej, jag läste ju mycket Disney som barn. Jag var ju ett stort fan av Kalle Anka & C:o och av julböckerna som kom väldigt tidigt, den första kom 1941. Första Kalle Anka-tidningen publicerades 1948.

Första Musse-tidningen kom väl 1937?

– Ja, just det, då fanns jag tyvärr inte [Åberg är född 1940, reds anm.]. Sen svalnade intresset när jag bestämde mig för att bli vuxen. Men när popkonsten kom så tänkte jag att jag skulle plocka upp Disney igen. Istället för att måla vackra landskap så skulle det bli något helt annat. Och då började jag leka med musen. Personligen så tycker jag väl att Mickey Mouse var kul i början, sen blev han en tråkmåns. Däremot så är jag mer begeistrad i den koleriske och arbetsskygge ankan. Till och med Disney själv sa att ”fan vad Mickey har blivit tråkig”. I de första Musse-filmerna fick han vara busig och bråkig. Han rövade tillbaka Mimmi från Svarte Petter och härjade. Då var han mycket mer charmerande än han blev senare. Det var en följd av att de startade de här Musse-klubbarna i Amerika – Mouseketeers. Han blev nästan jämförbar med scoutrörelsen, och då skulle han vara ett föredöme för amerikanska ungdomar. Han fick varken rida, röka, dricka sprit eller slåss. Han blev en slags medelsvensson. Det gick inte att använda honom mer, så då tog de ankan istället och lade allt krut på gags.

Att han bär vita handskar – beror det på att animatörerna arbetade med vita handskar?

– Det kan det ha. Animatörerna använde ju handskar för att inte solka ner filmcellerna. Det ser ju ut som Mussehandskar. Det påstås att han bara hade fyra fingrar eftersom det skulle vara lättare att teckna.

Jag läste om Felix the Cat, Disney-konkurrenten som kom före Musse. När Felix satte sina svarta händer framför sin svarta kropp så syntes inte händerna. Det misstaget ville inte Disney göra, så de uppfann vita handskar. Ub Iwerks, han var väl Disneys huvudanimatör i början?

– Den snubben, han var en stor nyckel till Musses framgång.

Sen slutade han hos Disney och skapade Flip the Frog.

– Ja, vi har lite merchandise med Flip. Både Oswald, Flip the Frog och Musse är ju samma andas barn – det syns ju att det är i stort sett samma upphovsmän. Kaninen Oswald uppfanns innan Musse, men distributören i New York, som hette Charles Mintz, påstod sig plötsligt äga Oswald enligt ett mycket finstilt kontrakt. Då blev Disney och Iwerks sura och ändrade öronen på Oswald the Rabbit så att han blev en mus istället. Vi har faktiskt en av Ub Iwerks animationsteckningar från den första filmen.

Donald Duck av Gottfried Helnwein. Foto av Max Åberg

Lasse Åberg visar upp Donald Duck av Gottfried Helnwein. Foto av Max Åberg.

Åberg visar de första svenska julalbumen och Kalle Anka-tidningen.

– Här är första Musse-boken på amerikanska, en spansk variant och första Musse-boken på svenska. Vår käre Donald var inte döpt än. Den svenske översättaren fick gör sig att han skulle slå till med något riktigt roligt namn. Det blev Onkel Magnus. Det tyckte han var vansinnigt kul.

Ja, svenska namnen, Musse Pigg och Kalle Anka, de blir ju ofta väldigt …

– … tråkiga. Alliterationer, varför släppte de det? Han hette ju Mickey Mus i Hemmets Veckotidning, det borde han ju ha hetat, självklart, eller Arne Anka, Anders Anka, vad som helst men inte Kalle Anka. Vansinnigt. Men redaktören hade ju veto och kunde döpa om figurerna när de köpte in dem till olika tidningar. Det är helt otroligt.

Är det någon speciell favorit du har här?

– Det är svårt att jämföra. Hur långt är ett snöre? Jag gillar ju Jim Dine som tecknare och idémakare. Jag tycker det är kul att ha spännvidd på väggarna. Här är Nan Goldin som fick Hasselbladpriset för några år sedan. Wim Delvoye har gjort tatuerade grisar och han har målat strykbrädor som riddarsköldar medan sågklingor har målats som ostindiskt porslin. En crap automat (en bajsmaskin) har han döpt till ”Kloaka”. Han är spännande. Jag går ju igång på idéer – naturligtvis – eftersom jag själv håller på.

Popkonst

Är det några popkonstnärer du har träffat? Några amerikaner?

– Ja, jag har träffat en hel del av dem faktiskt. Roy Lichtenstein har jag morsat på. Jag var i James Rosenquists ateljé. Jag träffade Rauschenberg men tyvärr inte Warhol. Popen var ju en stor aha-grej för mig. Jag gick på Konstfack när Pontus Hultén tog hit de första amerikanerna, den utställning som heter 4 Amerikanare (där Jasper Johns, Alfred Leslie, Robert Rauschenberg och Richard Stankiewicz ingick). Och sen kom hela gänget med Oldenburg, som är en av mina favoriter. Han har jävligt kul idéer och är en duktig tecknare. Om inte popen hade kommit så hade jag sannolikt inte hållit på med fri konst, alltså ställt ut bilder. Då hade jag hamnat i illustratörsfacket, i vilket jag fortfarande är, tycker jag – jag illustrerar mina koncept. Då hade jag nog inte ställt ut på gallerier. Popens mantra är ju att om du inte hittar någonting inom en meter ifrån dig som du kan teckna av eller måla av så är du ingen riktig konstnär. Det var skarpt, tycker jag. Då kan man ta en ölburk eller konservburk eller en serieruta och teckna av den. Eller som Warhol sa: ”Allt är vackert”.

Det var en brytning där mellan abstrakt expressionism och popkonst …

– Ja, precis. Det var Jackson Pollock, de Kooning och gänget som styrde marknaden då.

Konst skulle vara personlig, subjektiv och så kom en brytning. Warhol sa: ”Jag vill vara en maskin”.

– Warhol älskade just det där provokativa.

Lichtenstein då? Hur var han?

– Äh, vi snackade bara … Vi var på en vernissage och jag stod och snackade med honom ett tag. Men han hade ju varit reklamtecknare och försökt att bli ”konstnär” men kroknade på uppgiften. Så började han med det här med att klippa ut serierutor, projicera upp dem och fylla i dem, till och med rasterpunkterna. Han blev otroligt utskälld i början och var inte vatten värd. Det var plagiat och det var plankning, men han härdade ut och det lönade sig ju. Nu är han stor.

Ironi var verkligen hans adelsmärke. I tavlan som du visar, Foot and Hand, har en våldsam situation med en fot som trampar på en hand som försöker greppa en pistol fått det objektiva namnet Foot and Hand, ungefär som om han målat av en blombukett.

– Vi hade ju några riktigt bra Lichtenstein men vi hade ju en stöld här för fem-sex år sedan.

Ja, vad tråkigt …

– De var bara ute efter dyrgriparna. Warhol och tre Lichtenstein rök. Det var en snyting …

Vilken sorts konst föredrar du själv att skapa?

– Jag har tre linjer. Jag gör collage, sen gör jag visuella hyss och det blir ju ofta grafik, för jag vill ju sprida de här skämten, och sen har jag gjort en hel serie där jag försöker att teckna som ett barn. Jag tycker det är lite lattjo att hålla på och komma bort ifrån det här som man kan. Det är väldigt svårt att teckna som ett barn. Min fru och jag har väl en fyra-fem utställningar per år. Nu ska vi ha en utställning i Österskär och sen ska vi ha en i Skåne. Jag har precis haft en i Falköping. Försöker sprida budskapet.

Inte bara möss intresserar Åberg. Här är ett självporträtt som MAD:s Alfred E Neuman. Foto av Nisse Lindberg.

Inte bara möss intresserar Åberg. Här är ett självporträtt som MAD:s Alfred E Neuman. Foto av Nisse Lindberg.

Är det framför allt Musse-motiv?

– Nej, det är inte så mycket Musse. Jag har gjort ett självporträtt med mig själv som Alfred E Neuman, till exempel. Det är en av de senaste bilderna. Det är ju en gammal reklamfigur, Alfred E Neuman, det är till och med så att Jenny Nyström har använt den figuren. Förlagan till Alfred var förmodligen en avknoppning av Yellow Kid, ett komiskt utseende med tandglugg och stora öron. Figuren fanns redan i slutet på 1800-talet och Jenny har med stor sannolikhet stött på pre-Alfred. Synd att han inte fick heta Melvin Kosnowsky, som det var tänkt från början.

Mitt i samtalet anländer Jan Lööf och hans fru, Inka Plengier Lööf.

Jag skakar hand med den två meter långe Jan, som liksom Lasse är en mångsysslare. Förutom att vara serietecknare (Felix) och barnboksförfattare (Sagan om det röda äpplet) är han även känd som animatör (Skrot-Nisse), skådespelare (Tårtan) och musiker. Jan säger med ett skratt till Lasse:

– Vi träffades när vi var 19 år gamla på Konstfack, jag och Lasse. Sen har vi inte umgåtts något vidare på 50 år. Människan har sin stamtillhörighet.

Han fortsätter:

– Vilket fantastiskt ställe. Jag hade ingen aning om att det var så stort.

Jan och Inka tar en tur i museet samtidigt som Lasse och jag intar en smörgås i museets restaurang som givetvis designats efter Musse Pigg. Musöron ger profil åt stolarna och färgerna är de typiska svart/röda som kännetecknar musen.

Museets restaurang är designad efter musen. Foto: Nisse Lindberg.

Museets restaurang är designad efter musen. Foto: Nisse Lindberg.

Serier som inspiration

Förutom Disneys serier, är det några andra serier som gjort starkt intryck?

Lasse Åberg i rollen som Rodins Tänkaren. Foto: Nisse Lindgren.

Lasse Åberg i rollen som Rodins Tänkaren. Foto: Nisse Lindgren.

– Att jag gillar Disney beror nog också på matinéerna, en matinéfilm utan tecknat förspel var en förspilld dag. Man skrek av glädje när den stora sammeten dök upp och Mickey Mouse visade sig. Annars så var jag allätare – allt ifrån Prärieserier och Vilda Västern med Kapten Miki, över till Fantomen och Seriemagasinet. Jag kommer ihåg en serie som gjorde starkt intryck för att den var så vältecknad – det var Burne Hogarts Drago, som inte är Fantomen utan ett slags sydamerikansk cowboy med bolero och en slunga med två klot.

Han har en medhjälpare som är lite kraftig …

– Lite Sancho Panza. Både Hogarth och Hal Foster var väldigt skickliga. Det finns väl knappast någon motsvarighet till dem idag. Det är väl i så fall de där riktiga snitsarna, som Frank Frazetta, men annars var de väldigt bra.

Några nutida serier du följer?

– Jag kan fördjupa mig i Rocky, Lena Ackebo, Janne Lööf och vuxenserier i allmänhet. Kalle & Hobbe gillar jag för den är lite finurlig. Ibland går den in på de stora livsfrågorna.

Gjorde du någon serie när du var liten?

– Jag försökte göra någon serie med ett slags engelsk upptäcktsresande som hette Pinkerton men jag kroknade efter tre avsnitt …

Favoriter

Jan Lööf och Inka möter upp oss i restaurangen efter att ha gått runt på museet. Jan Lööf reflekterar över vad han sett:

– Vi blev helt överväldigade där inne. Det är så jävla snyggt och bra. Jag trodde inte det var den här dimensionen på grejerna …

– Det är faktiskt en ganska vanlig kommentar.

– Det måste det vara, men inte detta, absolut inte.

– Gud, vad det var roligt därinne, säger Inka. Jag älskar gamla grejer. Var hittar du allt? Var har du fått allt ifrån? Har du varit på …?

– Överallt, svarar Lasse.

– Har du varit runt hela världen och kollat? frågar Inka.

– Auktionskataloger och pluggat lite … Jag hade ju inte kunnat göra det här om jag inte hade fått stålar från filmerna. Jag har ju plöjt ner dem i det här. Jag sket i lustyachten.

Ja, det här är ju varaktigt för alla andra också.

I det allra heligaste. Åberg och Lööf i museets lager där 40% av samlingen är arkiverad. Foto: Nisse Lindgren.

I det allra heligaste. Åberg och Lööf i museets lager där 40% av samlingen är arkiverad. Foto: Nisse Lindgren.

Jan Lööf fortsätter:

– Jag kan bara jämföra med Anders Åberg uppe i Härnösandtrakten. [Mannaminne i Nordingrå, reds anm.] Han har gjort en leksaksby i skala 1:1 och har ett eget tåg … Detta är bra, för när det väl är på plats så är det ju bara att gå omkring här. Det är inget som kräver … men någon måste väl städa ibland. Fortsätter du samla?

– Nu samlar inte jag längre. Jag har väl gjort mitt statement. Samlingen samlar sig själv. Folk hör av sig och säger att jag har det och jag har det. I 99 % av fallen så är det saker som är ”för unga”, men ibland kommer det någon pärla. Det var en tjej som hörde av sig och sa: ”Jag var i Los Angeles och satt på samma restaurang som Roy Disney och gick fram och frågade om jag kunde få en teckning till min dotter.” Spännande, tyckte jag. En Kalle som Roy Disney har tecknat.

Åberg fortsätter att prata om museet och om hur det är upplagt.

– Jag guidar ofta. Jag har olika stationer. Jag brukar snacka om Pinocchio och Gustav Tenggren (som gjorde design till filmen) och kopplingen att han var född utanför Borås. Det är en station. Sen är det en station med Peter Blakes Snövit. Han har gjutit av den där gipsfiguren som står på Sgt Peppers-omslaget. [Blake designade omslaget till Beatles berömda skiva, reds anm.] Sen är det den där elefanten som Disney har givit till Mary Pickford. Det är en Dumbo som är gjord av en firma som heter Novelty Toys. Mary Pickford tiggde lite leksaker av Disney för att dela ut på barnsjukhus. En del hade hon hemma sen. Jag fick ett brev för några år sedan där det var en herre som skrev: ”Min svärmor jobbade som hembiträde hos Mary Pickford och när hon slutade hos Mary Pickford fick hon en elefant och i stjärten på den elefanten så står det: ’To Mary. Best wishes, Walt.’ Vill du köpa den?”

Åberg fortsätter:

– Mary Pickford. Det är väl ingen som vet vem det är idag. Hon startade United Artists med Griffith.

Jan Lööf känner igen sig. När han hade sin stora utställning Skrot på Junibacken 2014 ville han skoja lite med publiken, men skämtet gick inte fram:

– Det där lär du få leva med. Jag gör hela tiden samma misstag. Tror att jag är rolig och sen vet de inte vem det är jag pratar om. Jag gjorde en dekor till Junibacken till en teatergrupp som jobbade där. Så jag ville vara rolig. Det var en biografdekor med Batman där jag skrev att det var Sigge Fürst som spelade huvudrollen som Batman. Det var ingen som hade hört talas om honom, Sigge Fürst alltså.

– Det är inte klokt. Efter två generationer så är det borta, säger Inka bekymrat.

Vi pratar om humor och Jan berättar att när han var med i barnprogrammet Tårtan så blev han känd som rolig. Han minns en bekant som var lite förbannad och pressade honom vid ett tillfälle: ”De säger att du är rolig. Bevisa nu hur rolig du är. Gör det nu!”

– Det är det värsta som finns, konstaterar Inka.

Berätta en rolig historia.

Lasse Åberg och Jan Lööf i museets restaurang. Foto: Nisse Lindgren.

Lasse Åberg och Jan Lööf i museets restaurang. Foto: Nisse Lindgren.

Åberg minns en snarlik händelse:

– Det var jag utsatt för här på museet när jag hade ett samtal med Ola Skogäng [illustratör/museiguide, reds anm.]. Då kom det fram en liten kille från kojan och ställde sig mittemellan oss, under oss, så tittade han ett tag och så frågade han: ”Brukar inte du va på teve?” ”Jo”, sa jag och så fortsatte jag prata med Ola Skogäng och så säger han: ”Brukar inte du va’ rolig?”

Jan Lööfs tidiga inspirationskällor

Inka går bort till museets shop och jag ställer några frågor till Jan Lööf.

Du har använt Wilson McCoys version av Fantomen i din serie Felix. Var det så att Wilson McCoy ”drabbade” dig som ung?

– I allra högsta grad. Det fanns så lite saker att titta på – jag är ju gammal, född 1940. Farsan fick tidningen Nyheter från Sovjetunionen. De hade även ett bokförlag, så han skickade efter en bok med den mexikanske konstnären Diego Rivera och det gjorde ett väldigt intryck på mig, just de teckningarna. Även Ingrid Vang Nyman som tecknade Pippi Långstrump och sen var det McCoy, så det var inte så mycket man hade. Det man fick slukade man med hull och hår. Det är så det fungerar.

Och det var Fantomen som var …

– Ja, det var Fantomen och det var bara på grund av att det var en veckotidning som jag fick köpa den någon gång då och då. Det var den och Kalle Anka. I och med det så var jag väldigt fascinerad av sättet hur [McCoy] gestaltade pistolkulor. Man ser tydligt hur de går i en linje så här.

Lööf visar med händerna.

Första Fantomen-tidningen, McCoy-original och till och med en dödskalle – här har ingen möda sparats. Foto: Nisse Lindberg.

Första Fantomen-tidningen, McCoy-original och till och med en dödskalle – här har ingen möda sparats. Foto: Nisse Lindberg.

– Jag fick omslagspapper i speceriaffären och tårtkartonger var ju väldigt fint material. Då kunde man ju bygga också. Maskeringstejpen fanns ju redan på den tiden, så då kunde man bygga. Jag var ju aldrig något vidare bra på färger, utan det var mer formerna som intresserade mig. Jag har ju alltid haft någon slags brun färgskala, men sen plötsligt började jag sätta in knallrött ibland. När jag gick på Konstfack fick jag kompisar som kunde måla, som Lotta Hagerman – då blev jag svartsjuk, för jag kunde inte själv. Så jag gav upp det där, som tur var. Men jag och Lasse Mossberg tecknade modellteckning. Vi var ute efter begrepp som man körde med då – det var rum, kontrapose och begränsning av ytan etcetera. Allt det där är helt borta idag. Det finns ingen som är intresserad av det – men för oss, Lasse Mossberg och mig, var det som en religion. Vi inbillade oss att vi gick i Fernand Légers tecknarskola, men faktum är att man har haft en jädrans nytta av det där. Man har koll på vad som sker på papperet på ett visst sätt. Jag har en polare som var lärare på Valand i Göteborg, och de ville inte teckna. Det gör man däremot på Fotografihögskolan. Lärarna där tvingar sina elever att teckna. Men inte på Valand …

Interiör från Åbergs museum. Foto: Nisse Lindgren.

Interiör från Åbergs Museum. Foto: Nisse Lindgren.

På Anders Zorns och Carl Larssons tid tvingades eleverna att teckna av marmorstatyer i åratal. Carl Larsson var urless på att teckna av de där vita statyerna …

– Det gjorde vi också, säger Lööf och Åberg samtidigt. Jan Lööf fortsätter:

– Ibland går varvet runt. Vi garvade åt Tom of Finland när vi såg honom i porrtidningar förr och sen går varvet runt – nu är han en stor konstnär.

Åberg instämmer:

– Vi har köpt lakan med Tom of Finland. Det kommer frimärken …

Det är ju väldigt snyggt skulpturalt.

Lööf håller inte med:

– Nää … Det är faktiskt sliskigt.

Det är snyggt utfört med gråtonsskalan …

– Nää … det tyckte vi inte. Det fanns ju någonting som man inte fick göra. Det var ju sådan där stoffpenna, stompf. Man fick inte göra det egentligen … Men det gjorde han. Så konsten har ju liksom … Botten har gått ur tunnan och vad som rinner ut, det vet jag inte längre. Men allting är ju relativt, så man får ju inte påstå som Barbro Lindgren gjorde på ett symposium att ”det där med konst är ingen konst, jag känner igen det med en gång när det är det är det.” Men så får man inte säga idag. Det gick ett sus genom publiken. Att man vet vad som är konst …

Anonym tecknare på Felix

Sen kom du in på Felix

Jan Lööfs självporträtt Multimusikant. Med tanke på Lööfs mångsidighet som artist är bilden talande. Copyright tecknaren.

Jan Lööfs självporträtt Multimusikant. Med tanke på Lööfs mångsidighet som artist är bilden talande. Copyright tecknaren.

– Det var ju på grund av förlaget i Köpenhamn, Illustrationsförlaget, en del av agenturen PIB. På den tiden var ju inte serier gjorda av en person, det stod ju aldrig ett namn utan det kom ju senare. [Mina serier] gick ju i Dagens Nyheter med anonym upphovsman …

Ja, Carl Barks var ju den okände bra Disney-tecknaren till slutet av 60-talet. Han fick ju inte sätta ut sitt namn när han höll arbetade med Disney, sen blev han berömd …

– Du vet, skulle jag välja någonting från mitten av 1900-talet, 1950, då blir det Kalle Anka på Grönland. Det är en konstnärlig smash hit. Den skulle ju aldrig få några August-priser eller någonting, men den är någonting oerhört. Samtidigt kom Barna Hedenhös ut. Jag var tio år. Och den är ju inte heller på tapeten för priser …

Du modellerar verkligen upp dina miljöer, det känns som om en arkitekt varit framme.

– Som en slags dockskåp som man går in igenom … Det är ju meningen att jag ska göra en massa saker som jag inte vet om jag orkar göra. Jag har ju färglagt de gamla Felix. De kom ut i fel vev. De sålde ju inte riktigt och nu ska det göras en slags omstart. Många vet inte om att de finns. Jag har gjort så att det är tre strippar på varje sida istället för fyra, för då blir det lite mer barnbokskänsla över det hela. Då blir albumet dubbelt så tjockt. Så jag har uppdrag av Roffe Classon, men Roffe har ju tyvärr råkat ut för en ögonsjukdom, så han får ta det väldigt lugnt och försiktigt. Jag vet inte hur det går med förlaget. Det hänger lite i luften med Kartago.

Sen kom den här nya barnboken med Felix där han är en jätte. Är det någon slags nystart?

– Nej, inte alls. Det var bara en tillfällighet. Den är mer eller mindre framtvingad. Jag är inte så nöjd med den. Det blir så där. De ville att det skulle komma ut en bok till bokmässan, sen sitter man där och tvingar fram … klämmer fram … så är det nog … Men serietecknarna ligger lite dåligt till. Det är svårt med ekonomin. Jag känner ju alla nu. Lena Ackebo exempelvis har slutat för hennes sista bok gick inget vidare. Charlie [Christensen] säljer inte heller. Roffe försöker säga till honom att: ”Det är ingen idé, alla vet att ISIS är onda, du behöver inte skriva och teckna sådant. Var rolig istället. Arne Anka ska supa och hålla igång och vara rolig.”

– Han var ju kusin till Rocky i samtidsanalys, säger Åberg.

– Och han hade ju framgångar. Robert Gustafsson spelade Arne Anka på scenen. Den ende svenske serietecknaren som är en mer internationell konstnär är ju Max Andersson. Han far ju runt världen och är känd i kretsar runt hela jorden. Även om det är en smal publik så blir det mycket ändå. Jag fick hans senaste. Han är ju väldigt stark.

Svenska serier

Vi pratar om museet och hur mycket plats det finns för svenska serieskapare. Åberg skulle vilja visa mer, men utrymmet är begränsat.

Martin Kellerman har gjort Rocky i Stig-Helmer-tappning. Copyright tecknaren.

Martin Kellerman har gjort Rocky i Stig-Helmer-tappning. Copyright tecknaren.

– Jag hade ju en utställning som hette Gamla och nya svenska serier med bland annat Jocke, Nicke och Majken av Lindroth, men sen måste man ju byta. Egentligen borde man köra en permanent med svenska serier. Vi får se …

Lööf berättar också att många av hans original har försvunnit genom åren på utställningar och förlag, ”men det finns en massa så det räcker till en utställning här”.

Samtalet fortsätter och handlar om Hans Alfredson och Lindeman. Åberg reflekterar:

– Han har en replik som jag snott och som jag använder ibland. Jag får ju ofta frågan: ”Var får du alltifrån?” Då svarade Hasse: ”Från en liten firma i Tyskland”.

Åberg: ”Den gubben är en mexikan i Lucky Luke. Olle Nessle skickade den där till mig och skrev med en skadeglad kommentar: ’Vad fan? Du är med i Lucky Luke. Det är ju du på pricken!’ Bröderna Dalton går in på en bank och så ska de råna banken och då står den där snubben där, jättesvettig och säger: ’Vi har tyvärr inga pengar för dem satsade vi på en stridstupp och han förlorade så lukten du känner från köket nu det är den tuppen som vi kokar i vin.’ De gick på en mina där. Så jag tänkte jag måste göra någonting på det där så jag tog och langade in en Baertling i bakgrunden. Sen kommer alla lärarinnor och säger att ’det ska inte vara någon apostrof på makes’, så det gick jag bet på.”

Åberg: ”Den gubben är en mexikan i Lucky Luke. Olle Nessle skickade den där till mig och skrev med en skadeglad kommentar: ’Vad fan? Du är med i Lucky Luke. Det är ju du på pricken!’ Bröderna Dalton går in på en bank och så ska de råna banken och då står den där snubben där, jättesvettig och säger: ’Vi har tyvärr inga pengar för dem satsade vi på en stridstupp och han förlorade så lukten du känner från köket nu det är den tuppen som vi kokar i vin.’ De gick på en mina där. Så jag tänkte jag måste göra någonting på det där så jag tog och langade in en Baertling i bakgrunden. Sen kommer alla lärarinnor och säger att ’det ska inte vara någon apostrof på make’s’, så det gick jag bet på.”

Samtalet vandrar över till tiden på Konstfack. Jan Lööf minns hur Åberg resonerade.

– Jag vet att du var väldigt blygsam när du visade teckningar du hade gjort. Du sa: ”Jag kan tänka mig en framtid när man sitter och gör sprängteckningar av en bil. Jag tycker det är skitkul. Det skulle jag nöja mig gott med.”

– Sa jag det …?

– Ja, det sa du.

– Det var en jävla tur att jag inte …

Lööf säger lakoniskt:

– Det enda vi visste var väl att vi skulle bli något slags artister. Man ville ju inte jobba, i alla fall …

Åberg förklarar:

– Jag har alltid varit lite satellitpersonlighet sådär, eller lotsfisk. Först var det Ardy [Strüwer] som drog med mig på en massa grejer. ”Javisst”, sa jag och hängde på och flöt med på något sätt. Sen var det Bosse Jonsson som frågade ”Kan vi inte göra långfilm?” ”Javisst”, sa jag. ”Det är klart att vi kan göra det.”

Här finns även ”Sveriges enda och minsta Stig-Helmer-museum”, som Åberg själv uttrycker det. Foto: Nisse Lindberg.

Här finns även ”Sveriges enda och minsta Stig-Helmer-museum”, som Åberg själv uttrycker det. Foto: Nisse Lindberg.

På Åbergs museum finns en stor del av Åbergs långfilmskarriär dokumenterad i vad Åberg själv uttrycker det som ”Sveriges enda och minsta Stig-Helmer-museum” med kläder och filmattiraljer från den figur som inte bara har gjort Åberg folkkär utan även gett honom en guldbagge som bästa manliga skådespelare 1991 (Den ofrivillige golfaren).

Det börjar bli dags att packa ihop. Jag ber herrarna posera på en bild och jag ber även om de båda herrarnas autografer. Åberg signerar med en liten figur som jag direkt känner igen.

Musen Ignatz från Krazy Kat av Herriman.

– Ja, det är en favoritserie. Vilken studs han hade. Landskapen ändrar sig hela tiden bakom dem som står och pratar. Han hade nog rökt på lite, säger Åberg.

Jan Lööf gillar också Krazy Kat.

– Han måste ha varit influerad av europeiska klassiska modernister.

Samtalet avslutas och vi skiljs åt. Jag tar några sista bilder från museets shop och går mot utgången. Nervositeten har släppt och jag vacklar lite utmattad bort ifrån museet. Det är inte var dag man träffar två legender inom underhållningsbranschen.

Några möss i museets shop. Foto: Nisse Lindberg.

Några möss i museets shop. Foto: Nisse Lindberg.

—–

Åbergs museum-fakta

  • På museet finns förutom serieoriginal och konstverk även ett Stig-Helmer museum, en Trazan-koja och en rutschkana där barnen kan leka samt en restaurang och en shop. Tillfälliga utställningar varar ett halvår och till dessa byggs vid behov olika former av aktiviteter upp. Museet är uppbyggt av 21 olika stationer. På museets hemsida berättar Åberg själv om de olika stationerna.
  • Carina Åberg är museichef och ansvarar för museishoppen medan Lasse Åberg ansvarar för utställningarna.
  • Museet visar ca 60 % av samlingen. Resten finns i lagret. Åberg: ”Vi kommer att låna ut delar av vårt lager till Borås Konstmuseum 2017 så det är mycket godbitar som vi av utrymmesskäl inte kan visa.” Museet är privatägt och har varken sponsorer eller subventioner, men däremot cirka 30 000 betalande besökare per år.
  • Åbergs museum har öppet året om kl. 11.00–16.00  förutom julafton, nyårsafton, nyårsdagen, midsommarafton och midsommardagen då museet är stängt.
  • Just nu visar Borås Konstmuseum en utställning som heter Konstnärer blir dom som inte kan bli serietecknare som till stora delar består av utlånade bilder från Åbergs Museums samlingar. Fantomenutställningen i artikeln visas inte längre, men finns även den på Borås Konstmuseum till den 21 maj under namnet Wilson McCoys Fantomen. Sedan 5 oktober pågår textilutställningen Inger Åberg – bildvävar och målade broderier fram till den 2 april. Därefter visas Jan Lööfs värld 5 april till 1 oktober.
Vad vore ett Åbergs museum utan Stig-Helmer?

Vad vore ett Åbergs Museum utan Stig-Helmer?

 

[En förkortad version av reportaget trycktes i Bild & Bubbla nr 210 (1/2007)]
This entry was posted in Artiklar, Förstasidan, Intervjuer, Reportage, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera