: Seriearkeologi: Fourth World av Jack Kirby

I år är det hundra år sedan Jack Kirby föddes, så vad passar väl bättre än en titt på hans magnum opus, Fourth World­-serierna från början av 1970-talet?

”Kirby is here!” Med de orden överst på omslaget till Supermans Pal, Jimmy Olsen nummer 133, publicerad i oktober 1970, tillkännagav DC Comics att Jack Kirby nu jobbade för dem. Bara några veckor tidigare hade Fantastic Four nummer 102, det sista numret som gjordes av Stan Lee och Jack Kirby kommit ut, men där och då stod det klart att ett av världens främsta kreatörsteam inte bara hade avslutat sitt samarbete, de var nu bittra konkurrenter.

Omslaget till Supermans Pal nummer 132 uppmärksammade att Jack Kirby nu gjorde serier för DC Comics. Omslag av Jack Kirby och Al Plastino. Copyright: DC Comics.

Omslaget till Supermans Pal nummer 132 uppmärksammade att Jack Kirby nu gjorde serier för DC Comics. Omslag av Jack Kirby och Al Plastino. Copyright: DC Comics.

Idag är det svårt att föreställa sig vilken sensation detta var i serievärlden. Tillsammans med Stan Lee hade Jack Kirby tagit det lilla förlaget Atlas Comics från ruinens brant och förvandlat det till succéförlaget Marvel Comics. Många, inte minst Kirby själv, ansåg att han var Marvel och att förlaget inte hade en chans att klara sig utan honom. Han tyckte därför att ägarna inte uppskattade honom tillräckligt och att Stan Lee fick alltför mycket tid i rampljuset. Kirby tackade nej till ett kontraktsförslag från Marvel och förhandlade istället fram ett kontrakt med DC Comics. Kontraktet var på två år, med löfte om betydligt större kreativ frihet än han hade haft hos Marvel.

Att Kirby fick ta över en såpass oansenlig tidning som Supermans Pal, Jimmy Olsen, istället för någon av DC:s mer kända tidningar, kan tyckas märkligt. Det ska dock ha varit Kirbys eget val. Uppgifterna går isär om Kirby valde titeln för att den saknade fast kreatörsteam och Kirby inte ville göra någon arbetslös, eller om anledningen var att Kirby ville ta över DC:s sämst säljande titel för att visa att han kunde göra den till en succé. Hursomhelst var detta bara början; i Jimmy Olsen introducerade Kirby några av de teman och figurer (bland annat huvudskurken Darkseid) som han skulle basera Fourth World-serierna kring.

Under början av 1971 startades tre nya tidningar, i tur och ordning The Forever People, The New Gods samt Mister Miracle. Samtliga titlar skrevs, tecknades och redigerades av Jack Kirby och de utgör den egentliga Fourth World-sviten. Jimmy Olsen, också den skriven, tecknad och redigerad av Kirby, brukar visserligen räknas in i den också, men den hade mer gemensamt med de vanliga DC-titlarna. Till skillnad från de övriga titlarna så innehöll den även karaktärer som inte var skapade av Kirby själv.

The New Gods  var ett slags fortsättning på Kirbys Thor-serier. Omslag till The New Gods nummer 2 av Jack Kirby och Vince Colletta. Copyright: DC Comics.

The New Gods var ett slags fortsättning på Kirbys Thor-serier. Omslag till The New Gods nummer 2 av Jack Kirby och Vince Colletta. Copyright: DC Comics.

Bakgrundshistorien till Fourth World-titlarna är ganska klassisk: efter att de ”gamla gudarna” utkämpat en dödlig slutstrid skapas två planeter, New Genesis och Apokolips, som bebos av nya gudar. Planeten New Genesis är en paradisliknande planet som bebos av ädla gudar ledda av Highfather. Apokolips, däremot, är ett gigantiskt slumområde vars fattiga invånare utnyttjas av de ondskefulla gudarna, inte minst den tyranniske ledaren Darkseid. Naturligtvis hamnar dessa planeter i krig med varandra, och som ett sätt att få fram en temporär vapenvila sker ett utbyte av gisslan. Orion, Darkseids son, skickas till New Genesis för att uppfostras av Highfather, och Scott Free, Highfathers son, skickas till Apokolips för att uppfostras av Darkseid och dennes hejdukar. Detta är ett sätt för Darkseid att vinna tid medan han letar efter ”The Anti-Life Equation”, ett slags formel som ger upptäckaren kontroll över den fria viljan och oinskränkt makt över universum. Planen går dock inte riktigt i lås, eftersom Scott Free flyr, medan Orion blir en del av New Genesis befolkning och Darkseids svurne fiende. Darkseid verkar dock ha ringat in var ”The Anti-Life Equation” finns. Naturligtvis finns både den och Scott Free på samma ställe: Jorden! Darkseid beslutar sig för att angripa, om än i lönndom, och här kommer läsaren in i handlingen.

Det sägs aldrig rakt ut i serierna, men de gamla gudar som fanns innan de nya var de asagudar som Thor handlade om, och slutstriden är Ragnarök. Detta var en idé som Kirby hade skissat på länge, men som han av olika skäl aldrig presenterat för Marvel. Fourth World är alltså bokstavligen fortsättningen på Lee/Kirbys Thor-serier. Detta märks också på en rad områden, inte minst en del av karaktärerna. Till exempel så har Highfather en hel del gemensamt med Odin, Orion påminner en del om Thor och Darkseids hantlangare Desaad är en tillspetsad variant av Loki. New Genesis och Apokolips har också klara drag av Asgard respektive Muspelheim.

Fourth World-seriernaa var fyllda till brädden med idéer. Omslag till The Forever People nummer 7, tecknat av Jack Kirby och Mike Royer. Copyright: DC Comics.

Fourth World-serierna var fyllda till brädden med idéer. Omslag till The Forever People nummer 7, tecknat av Jack Kirby och Mike Royer. Copyright: DC Comics.

Det är svårt att inte se skapandet av Fourth World-titlarna som en spegling av Jack Kirbys eget liv. Han raserade något gammalt för att bygga upp något nytt och eget; precis som han i verkligheten gjort sig av med Marvel/Stan Lee-oket så gjorde han sig av med de begränsningar som den nordiska mytologin förde med sig. Detta är Kirby i full kreativ frihet, redo att skapa sin egen mytologi enligt sitt huvud utan någon annans inblandning. Åtminstone var detta tanken …

Det är egentligen fel att kalla Fourth World för en svit eftersom de tre (eller fyra) tidningarna är ganska löst kopplade till varandra. Fourth World är mer ett koncept, där de olika titlarna ger var sitt perspektiv på den större berättelsen. I Supermans Pal, Jimmy Olsen får vi ett slags grodperspektiv, där de vanliga jordborna Jimmy Olsen och Newsboy Legion blir indragna i diverse händelser som har med Darkseids invasion att göra. Newboy Legion var, vilket hörs på namnet, en grupp tidningspojkar som bekämpade brott och som Kirby skapat tillsammans med Joe Simon redan på 1940-talet, men som sedan dess fallit i glömska. Olsen och Newboy Legion, och ibland även superhjältarna Superman och Guardian, slåss dock mest mot Darkseids hejdukar, för att inte säga hejdukarnas hejdukar.

The Forever People handlar om sex stycken unga New Genesis-bor som kommer till Jorden för att stoppa Darkseids invasion. Denna titel fungerar som ett slags road movie, där de sex ungdomarna åker från plats till plats med sin ”Super-Cycle” för att sätta käppar i hjulet för Darkseid och hans kumpaner. The New Gods får nog sägas vara Fourth Worlds centrala titel, och det är också här läsaren får det mesta av bakgrundshistorien och den bakomliggande mytologin serverad. Som titeln antyder handlar detta om de ”nya gudarna” och serien utspelar sig dels på New Genesis och Apokolips, dels på Jorden. Orion, Darkseids son, är något av titelns huvudperson då hans äventyr på Jorden står i fokus.

När Jack Kirby insåg att Fourth World-projektet var nedlagt avtog skaparglädjen något. Här omslaget till  Mister Miracle nummer 13, av Jack Kirby och Mike Royer. Copyright: DC Comics.

När Jack Kirby insåg att Fourth World-projektet var nedlagt avtog skaparglädjen något. Här omslaget till Mister Miracle nummer 13 av Jack Kirby och Mike Royer. Copyright: DC Comics.

Mister Miracle, slutligen, handlar om Scott Free. I seriens första nummer träffar han den gamle utbrytarkungen Mister Miracle, men denne dör och Scott Free tar över hans namn och dräkt samt assistenten Oberon. Från början verkar Scott Free vara en vanlig jordbo, men snart avslöjas varför han har en sådan fallenhet för utbrytarkonster: han har flytt från Apokolips. Han vill helst glömma sin bakgrund, men motvilligt dras även han in i striderna mot Darkseid.

Den fullständiga kreativa frihet Jack Kirby hade blivit lovad började snart naggas i kanten. Mest märktes detta i Supermans Pal, Jimmy Olsen. Superman var ju en viktig bifigur i den tidningen och Kirby kom allt oftare i konflikt med de övriga Supermanredaktörerna. Av den anledningen lämnade Kirby tidningen efter nummer 148, utgivet i april 1972. DC började dock ha synpunkter även på de andra Fourth World-titlarna, som Kirby såg som sina egna. Bland annat krävde de att andra DC-figurer skulle gästspela i dem. De flesta sådana förslag lyckades Kirby avvisa, men två nummer av The Forever People gästas av den obskyre DC-hjälten Deadman. Tidningarna sålde inte så bra som DC hoppats och i slutet av 1972 så beslutades det att The New Gods och The Forever People skulle ”ta en paus”. Bägge titlarnas avslutades med sina elfte nummer. Mister Miracle fick dock vara kvar, men Kirby beordrades att tona ner Fourth World-kopplingen. Dessa nummer känns dock väldigt oinspirerade, förmodligen för att Kirby inte såg någon mening med att fortsätta titeln utan den bakomliggande mytologin. Tidningens artonde och sista nummer kom ut i februari 1973, och i den återkom många av de andra karaktärerna från Fourth World-sviten.

Fourth World-sviten förblev avslutad. Kirby skulle dock få chansen att göra ett slags epilog, men det skulle dröja ända till 1985 och The Hunger Dogs. Omslag av Jack Kirby och Greg Theakston. Copyright: Dc Comics.

Fourth World-sviten förblev avslutad. Kirby skulle dock få chansen att göra ett slags epilog, men det skulle dröja ända till 1985 och The Hunger Dogs. Omslag av Jack Kirby och Greg Theakston. Copyright: Dc Comics.

Kirby stannade på DC fram till 1975 och skapade flera andra figurer åt DC, bland annat The Demon och Kamandi. Fourth World-sviten, om man nu kan kalla det en svit, avslutades dock aldrig, även om ett par försök gjordes av Kirby själv ett drygt decennium senare, med serien ”New Gods Must Die!” i reprisutgåvan av The New Gods som kom ut 1984 och albumet The Hunger Dogs som kom 1985. Dessa serier var dock inte det avslut Kirby hade tänkt sig; hans ursprungliga plan var en slutstrid med dödlig utgång mellan Darkseid och Orion, något som DC inte var så pigga på eftersom de gärna ville använda Fourth World-karaktärerna igen.

Den som idag läser dessa serier i samlad form och förväntar sig en crossover av modernt snitt kommer att bli besviken. De olika titlarna är mycket löst knutna till varandra och förutom själva huvudkonflikten så finns det egentligen inga intriger som spiller över från en titel till en annan. Den som letar efter en sammanhängande historia kommer inte att hitta mycket av den varan. Kirbys avhopp från Marvel brukar betraktas som en av de händelser som markerar övergången från Silver Age till Bronze Age, men Fourth World präglas av ganska klassiskt Silver Age-berättande: korta historier på ett eller två nummer.

Fourth World-serierna brukar ändå räknas som en milstolpe; inte på grund av de fantastiska manusen utan för att de visar Jack Kirby i kreativ toppform. Volymmässigt är denna svit anmärkningsvärd; Supermans Pal, Jimmy Olsen var en månadstidning och de tre andra kom ut varannan månad. Kirby gjorde allt i dem, inklusive de flesta omslag. Kirbys kontrakt med DC stipulerade att han skulle producera femton seriesidor i veckan, en nästan ofattbar arbetsbörda för de flesta andra serieskapare. Även idémässigt är detta en svit som står ut från mängden: Kirby inte bara producerade dessa femton sidor pliktskyldigt, utan han skapade serier som han fyllde med fantastiska figurer, miljöer och tekniska prylar. Att läsa Fourth World är som att gå in på ett gigantiskt nöjesfält och man blir både överväldigad och imponerad. Det är först i de sista numren av Mister Miracle, när Kirby insåg att Fourth World-projektet skulle läggas ner av DC, som man märker en viss trötthet. Huvudintrycket är dock att detta är Kirby i sitt livs form, och han framstår som en kreativ naturkraft. Den som vill veta varför Jack Kirby brukar kallas ”The King of Comics” hittar svaret i dessa serier.

Även om Fourth World-serierna bara gavs ut under ett par år i början av 1970-talet, så finns arvet från dem kvar. En av de serieskapare som förvaltat Kirbys arv är som bekant Walt Simonson, och nästa inlägg ägnas åt hans hyllning/vidareutveckling av Fourth World: serien Orion som kom ut under 2000-talets första år!

Lästips:

  • Jack Kirbys Fourth World kommer ut i en tjock Omnibus-utgåva i höst. (Det är faktiskt en slump att flera av de serier jag skrivit om i vår återutges i höst, eftersom jag fått veta det efter att jag bestämt vilka serier jag ska skriva om.) Eftersom jag inte har sett utgåvan så kan jag inte rekommendera den. Eftersom den kommer att bli drygt 1 600 sidor tjock i storformat, så är risken ganska stor att det blir en ganska otymplig bok. Hur det än blir med den saken så kommer det vara den utgåva som är enklast och billigast att införskaffa.
  • De utgåvor jag läst är de fyra volymerna som också heter Jack Kirbys Fourth World Omnibus. Förutom att serierna är uppdelade på fyra böcker så återges de i normalt serietidningsformat på ett lite mer tidstypiskt papper. De är dock utgångna numera och är alltså både svåra att få tag på och dyra, även om priserna naturligtvis går ner på begagnatmarknaden när den nya samlingsvolymen kommer.
  • De fyra volymerna finns även med mjuk pärm, men de är också utgångna.

 

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera