: Seriearkeologi: Spider-Man: Ditko-åren

Efter att ha spenderat våren och sommaren bland Marvels och DC:s gudar och gudinnor, så är det dags för Seriearkeologi att komma ned på jorden. Hösten och vintern kommer att ägnas åt den kanske mest jordnära hjälten av alla: Spider-Man, eller Spindelmannen som han är mest känd som i Sverige.

Spindelmannen är förmodligen den superhjälte som nått störst publik i Sverige. Det var ingen slump att Semic använde ett stiliserat Spindelmannen-huvud som logotyp när de tog över den svenska Marvelutgivningen. Marvelklubben, som satsningen kallades, bestod från början av fyra titlar, men Spindelmannen var den enda titel som överlevde genom hela Marvelklubbens existens 1984–2007, medan andra titlar kom och gick.

Spider-Man är en av de populäraste superhjältarna både i Sverige och USA, och har periodvis fungerat som inofficiell symbol för Marvelserierna. Här omslaget till den första Semic-utgivna Marvelserien, Spindelmannen 1/1984. Copyright: Marvel Comics

Spider-Man är en av de populäraste superhjältarna både i Sverige och USA, och har periodvis fungerat som inofficiell symbol för Marvelserierna. Här omslaget till den första Semic-utgivna Marvelserien, Spindelmannen 1/1984. Copyright: Marvel Comics

Även i USA så är Spider-Man en av de mest populära superhjältarna och figuren har haft status som Marvel Comics inofficiella galjonsfigur, ungefär på samma sätt som Mickey Mouse fungerar för Disney. (Låt oss för ögonblicket bortse från att Marvel och Disney numera är en del av samma koncern.) Till skillnad från andra figurer vars popularitet har varierat genom decennierna, så har Spider-Man konstant tillhört en av de mest säljande karaktärerna. Under en period på 1990-talet så fanns det inte mindre än fem tidningar med Spider-Man i huvudrollen (Amazing Spider-Man, Peter Parker: The Spectacular Spider-Man, Web of Spider-Man, Spider-Man samt kvartalstidningen Spider-Man Unlimited). Det har visserligen funnits fler X-Men-relaterade titlar samtidigt, men detta är mig veterligen rekord vad gäller en enskild karaktär.

Det har med andra ord bara varit en tidsfråga innan den här bloggen skulle ta sig an Spidelmannen/Spider-Man. Under hösten och vintern kommer jag att skriva om Spider-Man som figur och serie, från första framträdandet 1962 i Amazing Fantasy nummer 15, till historien Kraven’s Last Hunt 1987. Anledningen att jag valt just Kraven’s Last Hunt som sista serie är att den historien på många sätt framstår som en brytpunkt i Spider-Mans historia. Dels karaktärsmässigt, eftersom Peter Parker gifter sig några nummer senare, och dels rent seriemässigt eftersom Todd McFarlane gör entré ungefär samtidigt och förändrar serien visuellt. För mig utgör helt enkelt Kraven’s Last Hunt slutpunkten för den ”klassiska” Spider-Man.

Men innan vi kommer fram till slutpunkten ska vi ta oss an början. Vem som egentligen kom på figuren Spider-Man är lite oklart. Officiellt är det Stan Lee och Steve Ditko som är upphovsmän, men enligt Lee så var det han och Jack Kirby som kom på idén, men Lee gillade inte Kirbys skissidéer, så Steve Ditko fick teckna serien istället. Ditko, å andra sidan, hävdar att Stan Lee kom på namnet och han resten och Jack Kirby hävdar att såväl namnet som konceptet var hans och Joe Simons idé. Hur det än förhåller sig med den saken så var Spider-Man en betydligt mer jordnära serie än Lee/Kirbys ofta mer kosmiska serier, och ju längre tid som gick, desto mer gjorde Steve Ditko serien till sin.

Stan Lee och Steve Ditko var övertygade om att figuren skulle bli en succé, men Marvels ägare Martin Goodman var inte lika övertygad. Han trodde att spindlar skulle skapa obehagliga associationer hos läsaren och att en tonåring inte skulle passa som huvudperson i en superhjälteserie. Det var inte förrän en tidning skulle läggas ner som Lee och Ditko fick Goodmans tillstånd att publicera den elva sidor långa serien, eftersom Goodman ändå inte hade någonting att förlora. Tidningen i fråga var en av Marvels mest diffusa antologititlar, som hade haft tre olika namn under sin femton nummer långa existens (Amazing Adventures, Amazing Adult Fantasy samt Amazing Fantasy). Amazing Fantasy nummer 15 kom ut i augusti 1962, och trots att det var det sista numret av tidningen så hade Lee/Ditko så stort självförtroende att de skrev att Spider-Man skulle komma tillbaks i ”den nya Amazing”.

Vulture gjorde entré redan i Amazing Spider-Man nummer 2. Notera att logotypen är nästan identisk med den logotyp som används idag. Omslag av Steve Ditko. Copyright: Marvel Comics

Vulture gjorde entré redan i Amazing Spider-Man nummer 2. Notera att logotypen är nästan identisk med den logotyp som används idag. Omslag av Steve Ditko. Copyright: Marvel Comics

Givetvis fick de rätt; historien om den tanige och utstötte tonåringen Peter Parker som blir biten av en radioaktiv spindel och får superkrafter blev en succé, och när Goodman några månader senare fick försäljningssiffrorna stod det klart att Amazing Fantasy nummer 15 var en av de mest sålda Marveltidningarna någonsin. I mars 1963 så fanns Amazing Spider-Man nummer 1 i butikerna, precis som Lee och Ditko hade förutspått några månader tidigare. Succén fortsatte; från och med tidningens fjärde nummer så ökade utgivningstakten från varannan till varje månad. Ett bra mått på hur framgångsrik figuren var är Amazing Spider-Man Annual nummer 1 som kom ut 1964. Där gjorde i princip samtliga Marvelkaraktärer kortare inhopp, med bifogad redaktionell kommentar där läsaren fick veta i vilken tidning figuren medverkade. Syftet med Amazing Spider-Man Annual nummer 1 var troligen att Spider-Man-läsarna skulle få upp ögonen för fler Marvelkaraktärer.

Det är inte svårt att lista ut varför Spider-Man blev en sådan succé. Andra superhjältar var förebilder att se upp till, och i den mån läsarna hade någon att identifiera sig med så var det hjältens medhjälpare, som Batmans Robin eller Captain Americas Bucky. Visserligen var Johnny Storm/Human Torch i Fantastic Four också en tonåring, men dels var han bara en medlem i en grupp och dels levde han knappast ett normalt tonårsliv. (Human Torch och Spider-Man gjorde dock återkommande gästspel i varandras tidningar.) Med Peter Parkers inträde på arenan så fick läsaren en superhjälte med problem som gick att känna igen: han hade dåligt med pengar och hade kärleksbekymmer. Peter Parker försökte fly sina vardagsbekymmer genom att klä ut sig till Spider-Man och bekämpa skurkar; läsaren kunde fly sina vardagsbekymmer genom att läsa om Peter Parkers äventyr varje månad i Amazing Spider-Man.

Det som slog mig när jag läste igenom de här tidiga numren av Amazing Spider-Man är att figuren känns ganska ”klar” redan från början. Som kontrast kan nämnas att det tar kanske 30–35 nummer innan Lee och Kirby hittar rätt ”ton” i Fantastic Four, men här träffar Lee och Ditko rätt efter bara något nummer. Ursprungshistorien är visserligen en ganska ordinär sedelärande berättelse, komplett med sensmoral på slutet (”With great power comes great responsibilty”), men redan i seriens allra första ruta så introduceras inte bara Peter Parker utan även Flash Thompson och Liz Allan. Även Spider-Mans dräkt, i princip samma dräkt som vi idag förknippar med figuren, gör sin debut här. I Amazing Spider-Man nummer 1 så kommer Peter Parker på att han kan lösa sina och faster Mays ekonomiska bekymmer genom att sälja bilder på sina spindeläventyr till dagstidningen Daily Bugle, och den Spider-Man-hatande J. Jonah Jameson gör entré. Några nummer senare debuterar Jamesons sekreterare Betty Brant, och därmed har Amazing Spider-Man en fast rolluppsättning som varar under större delen av Ditkos tid på titeln.

J. Jonah Jameson var både antagonist och allierad. Här ett av hans mer handgripliga försök att stoppa Spider-Man, från Amazing Spider-Man nummer 25. Omslag av Steve Ditko. Copyright: Marvel Comics

J. Jonah Jameson var både antagonist och allierad. Här ett av hans mer handgripliga försök att stoppa Spider-Man, från Amazing Spider-Man nummer 25. Omslag av Steve Ditko. Copyright: Marvel Comics

Jag vill uppehålla mig ett tag vid J. Jonah Jameson. Hans dubbla roll som antagonist till Spider-Man och någon slags allierad till Peter Parker gör honom intressant som karaktär. Ska man göra något slags amatörpsykologisk analys så är J. Jonah Jameson en symbol för den oförstående fadern, som inte riktigt begriper sig på den nya generationen/Spider-Man, men ändå försörjer densamme och är ett slags konstant som trots allt är en allierad.

Även Spider-Mans främsta kännetecken – det snabba munlädret när han slåss mot skurkar – finns där redan i de första numren. Givetvis debuterar de flesta av de klassiska Spider-Man-skurkarna också under Ditkos tid på serien. Vulture dyker upp i nummer 2, Doctor Octopus i nummer 3, Lizard i nummer 6 och Electro i nummer 9. Spider-Mans ärkefiende Green Goblin visar sitt flin i nummer 14 och Kraven har Spider-Man på kornet i numret efter.

Därmed inte sagt att serien inte utvecklas efter det första numren. De förändringar som görs är dock mer småjusteringar. Peter Parker blir mindre av en bokmal och mer en självsäker ung man. Rent visuellt så manifesteras detta med att han slutar ha glasögon i Amazing Spider-Man nummer 8. Peter Parkers självförtroende ökar också på det romantiska planet, och han flirtar med både Betty Brant och Liz Allan (till Flash Thompsons förtret). Dock så är Ditkos Peter Parker (för enligt många bedömare så var Amazing Spider-Man i allt väsentligt en Ditko-serie snarare än ett samarbete) till stor del en ensamvarg, och han har inga vänner.

Mot slutet av Ditkos tid på serien så sker dock vissa förändringar i det status quo som dittills varit etablerat. Peter Parker tar examen från highschool i nummer 28 (september 1965) och Liz Allan försvinner ur serien. Ungefär samtidigt så rinner romansen med Betty Brant ut i sanden. Amazing Spider-Man nummer 31 (december 1965) är den kanske viktigaste milstolpen sedan debuten, då detta är inledningsnumret till den tre nummer långa historia som kanske är den mest kända av Ditkos Amazing Spider-Man– historier: If this be my destiny…!. I samma nummer börjar dessutom Peter Parker på universitetet, samtidigt som två av de viktigaste bifigurerna i seriens historia debuterar: Harry Osborn och Gwen Stacy.

En sida från den sekvens ur Amazing Spider-Man nummer 33 som av många räknas som Steve Ditkos kreativa höjdpunkt på serien. Copyright: Marvel Comics

En sida från den sekvens ur Amazing Spider-Man nummer 33 som av många räknas som Steve Ditkos kreativa höjdpunkt på serien. Copyright: Marvel Comics

Det finns de som hävdar att de förändringar som Ditko gjorde mot slutet var en naturlig utveckling, eftersom hans vision för Amazing Spider-Man var att den skulle utspelas i ”realtid”, alltså att de tre åren som gått i verkligheten också motsvarade tre år i serien. Det är möjligt att det är en förklaring, men min känsla är att det helt enkelt berodde på tristess och att Ditko letade efter ett sätt att återfå lusten att göra serien igen.

Amazing Spider-Man nummer 31 var både Harry Osborns och Gwen Stacys debutnummer. Omslag av Steve Ditko. Copyright: Marvel Comics

Amazing Spider-Man nummer 31 var både Harry Osborns och Gwen Stacys debutnummer. Omslag av Steve Ditko. Copyright: Marvel Comics

Efter den kreativa explosionen i Amazing Spider-Man 31–33, så experimenterar Ditko visserligen en del med seriesidornas layout och använder sig av större rutor och helsidor, men manusmässigt så är efterföljande numren rejält oinspirerade. Dessa nummer präglas av ”engångsskurkar” som gör entré och besegras utan någon större finess. Ännu mer förstärks den känslan av det faktum att Steve Ditko plötsligt lämnar serien (och Marvel) efter Amazing Spider-Man nummer 38 (juli 1966), utan att någon riktigt vet varför, inte ens så här i efterhand. Den vanligaste teorin är att Lee och Ditko var oense om Green Goblins hemliga identitet, men Ditko själv har förnekat detta. Kanske stämmer det ändå, eller så var det andra kreativa meningsskiljaktigheter som låg bakom. Eller så är det så enkelt att Steve Ditko var trött på Spider-Man.

Det är dock inte jag, så nästa gång ska det handla om Ditkos ersättare, John Romita!

Lästips:

  • Lee/Ditkos Spider-Man-serier är föredömligt enkla att få tag på. Samtliga nummer finns samlade i Amazing Spider-Man Omnibus volym 1, som samlar Amazing Fantasy 15, Amazing Spider-Man 1-38, Amazing Spider-Man Annual 1-2, samt material från Strange Tales Annual 2 och Fantastic Four Annual För ovanlighetens skull när det gäller Marvels omnibusar har den tryckts om ett flertal gånger och verkar hållas i lager fortlöpande.
  • Vill man inte handskas med de ibland otympliga omnibusvolymerna, så finns också mjukpärmsböckerna Marvel Epics att tillgå. Både volym 1 och 2 finns ute (Epic-böckerna kommer som sagt inte ”i ordning”, så det är ingen självklarhet) och samlar samma serier som omnibusvolymen, med undantag för Strange Tales och Fantastic Four-materialet. Dessutom får man inte med brevsidorna, så för den som gillar att läsa gamla läsarbrev (med några brev från framtida seriestorheter) så är omnibusvolymen det självklara valet. Det borde det visserligen vara ändå: man spar en hundralapp genom att köpa Epic-böckerna istället för omnibusboken, men då är omnibusen i storformat med bättre papper.
This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera