: Seriearkeologi: Spider-Man: Romita-åren

När Steve Ditko slutade som Spider-Man-tecknare 1966, så kom beskedet som en blixt från klar himmel för läsarna. Bakom kulisserna hade dock samarbetet med Stan Lee knakat i fogarna ett tag, så Lee hade en ersättare redo: John Romita. Detta skulle innebära en helt ny riktning för Spider-Man, både visuellt och manusmässigt.

Redan omslaget till Amazing Spider-Man nummer 39 (augusti 1966) väckte antagligen viss uppståndelse bland läsarna. Främst berodde det kanske på att omslaget visade en demaskerad Peter Parker i klorna på ärkefienden Green Goblin. Men även teckningsstilen på omslaget var annorlunda, ett intryck som förstärktes när man öppnade tidningen. Borta var Ditkos minimalistiska stil, ersatt av John Romitas rundare linjer och fylligare teckningar. Stilbrottet var markant.

Att Romita hade en annan stil än Ditko, och de flesta andra Marveltecknare, var inte så konstigt. Till skillnad från exempelvis Ditko och Kirby, så hade John Romita inte sina främsta meriter inom superhjälte- eller monstergenren. Han hade visserligen varit tecknare för ett mycket kortlivat återupplivningsförsök av Captain America på 1950-talet, men han hade främst jobbat som tecknare på DC:s romantiska serier, i tidningar som Young Love, Heart Throbs och Girls’ Love Stories. Han hade tröttnat på serietecknandet och precis fått jobb på en annonsbyrå när Stan Lee övertygade honom om att börja jobba för Marvel. Romita hann teckna ett antal nummer av Daredevil (varav två som hade just Spider-Man som gäst) innan han handplockades av Lee för att ersätta Steve Ditko.

Spectacular Spider-Man var ett kortlivat försök att ge ut ett magasin inriktat mot en lite vuxnare publik. Notera avsaknaden av Comics Code-stämpel! Omslag av John Romita, Jim Mooney, Bill Everett och Larry Lieber. Copyright: Marvel Comics.

Spectacular Spider-Man var ett kortlivat försök att ge ut ett magasin inriktat mot en lite vuxnare publik. Notera avsaknaden av Comics Code-stämpel! Omslag av John Romita, Jim Mooney, Bill Everett och Larry Lieber. Copyright: Marvel Comics.

Stan Lees värvning var ett genidrag och John Romitas bakgrund var perfekt för Amazing Spider-Man. Den största förändringen var som sagt den visuella; Romitas stil skulle komma att bli den teckningsmässiga mallen i flera decennier framöver. Det skulle dröja ända till 1988, då Todd McFarlane tog över som tecknare, som Spider-Man skulle genomgå en lika stor visuell förändring. Det är talande att när de flesta tänker på Green Goblin, så är det Romitas version de tänker sig. Detta trots att Romita efter debuthistorien i Amazing 39–40 inte skulle teckna ett enda nummer av titeln med Green Goblin som huvudskurk; det enda äventyret med Green Goblin som Romita tecknade publicerades i det andra och sista numret av Spectacular Spider-Man (ej att förväxla med Peter Parker: the Spectacular Spider-Man), ett kortlivat försök att ge ut Spider-Man i magasinformat. När Green Goblin återigen figurerade i Amazing Spider-Man så tecknades tidningen av Gil Kane. Som jämförelse så förekom Green Goblin i hela fem av Ditkos trettioåtta nummer.

Manusmässigt så märktes också en markant skillnad. Det kan delvis ha berott på förändrade arbetsformer, eftersom Ditko lämnade in färdigtecknade sidor och Stan Lee bara fyllde i dialog, medan Lee och Romita arbetade fram handlingen tillsammans. Hur det än var med den saken så märktes kursändringen redan från första numret, då Peter Parkers relation med klasskamraterna, då främst Harry Osborn och Gwen Stacy, tinar upp betänkligt. De som kan sin klassiska Spider-Man vet att inom några nummer så skulle Harry Osborn bli Peter Parkers bäste vän och rumskamrat och Gwen Stacy bli Peters första stora kärlek. Även relationen till den tidigare antagonisten Flash Thompson förbättrades och de gick från att vara som hund och katt till … tja, som en hund och en katt som bor i samma hus. Flash Thompsons roll minskade med tiden radikalt, då han kallades in i armén och därefter bara dök upp sporadiskt. Så skedde även med Betty Brant och Ned Leeds, som gick från att vara bifigurer till bakgrundskaraktärer.

Mary Janes första riktiga framträdande skedde i Amazing Spider-Man nummer 42. John Romitas bakgrund inom romantikgenren var en viktig del i att Peter Parker nu fick ett socialt liv. Copyright: Marvel Comics.

Mary Janes första riktiga framträdande skedde i Amazing Spider-Man nummer 42. John Romitas bakgrund inom romantikgenren var en viktig del i att Peter Parker nu fick ett socialt liv. Copyright: Marvel Comics.

Lee och Romita introducerade också några nya bifigurer. J. Jonah Jameson får en motvikt på Daily Bugle när nyhetsredaktören Joe Robertson introduceras i Amazing Spider-Man nummer 51 (för övrigt den första afroamerikanska karaktären i serien). Gwen Stacys far, poliskaptenen George Stacy, introduceras några nummer senare och blir något av en fadersfigur även för Peter Parker. Den absolut största förändringen i kretsen kring Peter var dock när Mary Jane äntligen introducerades i Amazing Spider-Man nummer 42. Mary Jane hade varit något av ett stående skämt ända sedan Amazing Spider-Man nummer 15, då faster May försökt para ihop Peter Parker med sin väninnas ”trevliga systerdotter”, och hon hade också dykt upp, utan att läsarna fått se hennes ansikte, i några nummer. Här fick läsaren – och Peter Parker – se henne för första gången. Hon skulle snart bli en i kompisgänget och trion Gwen, Harry och Mary Jane var det nav som Peter Parkers ”vanliga” liv kretsade kring under dessa år. Ditkos Peter Parker hade varit en ensamvarg, men Lee/Romitas Peter Parker var en del av ett kompisgäng och det sociala livet var minst lika viktigt som Peters superhjältekarriär.

Spider-Man är Marvel Comics är Marvel Comics kanske mest kände figur. Här omslaget till Amazing Spider-Man nummer 50 (1967) av John Romita.

Det klassiska omslaget till Amazing Spider-Man nummer 50 (1967) av John Romita och Mike Esposito. Inuti tidningen debuterade Kingpin. Copyright: Marvel Comics.

Superhjältandet då? Hade Romita förvandlat Amazing Spider-Man till en mjäkig kärleksserie? Nej, så var det naturligtvis inte. Även om Peter Parkers sociala liv tog ett välbehövligt kliv framåt, och gav serien den såpoperaingrediens som än idag är en viktig del av framgångsreceptet för Spider-Man och Marvelserierna i stort, så var det framför allt en äventyrsserie. Däremot så skapade inte Lee och Romita så många minnesvärda skurkar. Visserligen debuterade Rhino redan i Amazing Spider-Man nummer 41, men denne skulle främst göra sig känd genom att ha ett horn i sidan till Hulk. Istället förlitade man sig på gamla skurkar, som Doctor Octopus, Lizard och Vulture, med ett, i dubbel bemärkelse, stort undantag: Kingpin. Visserligen är Kingpin idag nog mer känd som Daredevil-skurk, men det var först i och med Frank Millers författarskap som Kingpin dök upp i Daredevil. Från debuten juli 1967 i Amazing Spider-Man nummer 50 och många år framåt så var han en renodlad Spider-Man-skurk. Under den period som det här inlägget handlar om, så är Kingpin, tillsammans med Doctor Octopus, en av Spider-Mans huvudantagonister.

En tredje stor förändring som sker i och med att Ditko lämnar serien är tidsaspekten. Under Ditkos tid på Amazing Spider-Man så utspelades som sagt serien i realtid. Detta sägs uttryckligen i serien: i ett av de tidiga numren beskrivs Peter Parker som en sjuttonårig highschool-elev, och i ett av de första Romitanumren beskrivs han som en collegestudent som är ”nästan tjugo”. Hur mycket tid som förflöt i serien jämfört med i verkligheten debatterades flitigt på brevsidorna, och man saktade ner tiden i serien – ja, i hela Marvels universum. Detta har alltså inte så mycket med att Ditko lämnade serien att göra, utan det var en nödvändig förändring. När Marvelserierna skapades trodde nog ingen, allra minst serieskaparna själva, att populariteten skulle hålla i sig, utan man räknade förmodligen med att de skulle dala försäljningsmässigt inom några år. Att de fortfarande skulle ges ut drygt femtio år senare kunde nog inte ens Stan Lee föreställa sig. Att sakta ner tiden blev därför nödvändigt; ingen skulle nog vilja läsa om en 72-årig Peter Parkers äventyr idag. Själva fenomenenet med tid i serier är för övrigt så intressant att jag planerar att återkomma om det i ett specialinlägg någon gång.

”Crisis on Campus” i Amazing Spider-Man nummer 68 var en av få gånger som 1960-talets studentprotester märktes av i serien. Omslag av John Romita och Jim Mooney. Copyright: Marvel Comics.

”Crisis on Campus” i Amazing Spider-Man nummer 68 var en av få gånger som 1960-talets studentprotester märktes av i serien. Omslag av John Romita och Jim Mooney. Copyright: Marvel Comics.

För en modern läsare så kanske det framstår som märkligt att tidsandan inte speglas mer tydligt i Amazing Spider-Man, som ju trots allt hade ungdomar som målgrupp. Dessa nummer utspelas under det sena 60-talet och den tidens samhällsförändringar märks knappt. Att Flash Thompson är i Vietnam nämns bara i förbigående, och med undantag för ”Crisis on the Campus!” i Amazing Spider-Man nummer 68 (januari 1969) så nämns dåtidens studentprotester inte alls. Anledningen till det är naturligtvis The Comics Code, den amerikanska seriecensuren, som uttryckligen förbjöd att ”respekterade institutioner” ifrågasattes. Stan Lee och Amazing Spider-Man skulle så småningom hamna på kollisionskurs med denna kod, men det återkommer jag till i nästa inlägg.

För mig är Stan Lees och John Romitas Spider-Man-serier det absolut bästa Silver Age har att erbjuda. I andra serier har jag ibland svårt för Stan Lees flåshurtighet, men här är han betydligt mer nedtonad än annars och samarbetet med Romita fungerar perfekt. De bygger vidare på de styrkor som serien hade under Ditko och eliminerar svagheterna. Om Lee/Ditko är de tidiga Beatles, så är Lee/Romita de sena: elegantare, tillgängligare för en modern publik och skapare av tidlösa klassiker. Att läsa dessa serier är en ren njutning!

På grund av John Romitas arbetsbörda hände det att gästtecknare hoppade in. Här John Buscema och Jim Mooney. Copyright: Marvel Comics.

På grund av John Romitas arbetsbörda hände det att gästtecknare hoppade in. Här John Buscema och Jim Mooney. Copyright: Marvel Comics.

Anledningen till att detta inlägg heter ”Romita-åren” beror bara delvis på Romitas tecknarroll. John Romita var visserligen huvudtecknare på Amazing Spider-Man, men han tog ofta hjälp av andra tecknare, som exempelvis Don Heck och John Buscema (som för övrigt avskydde att teckna Amazing Spider-Man, som han ansåg var en korkad serie). Anledningen till detta var att Romita hade en ganska stor arbetsbörda. Till exempel så tog Heck över tecknandet när Romita var upptagen med magasinet Spectacular Spider-Man som var riktat till en lite äldre publik, och som kom med två nummer 1968. Det första numret av detta magasin verkar dessutom vara den första Spider-Man-serie som saknar Comics Code-stämpel, något som förmodligen beror på att det som svartvitt magasin inte behövde granskas. Nummer 2, som var i färg och hade Comics Code-stämpel, innehöll Romitas enda Green Goblin-serie förutom debuten, och det är faktiskt en av de bästa Lee/Romita-serierna. Det råder dock inget tvivel om att det var Stan Lee och John Romita som hade ansvaret för karaktären, medan Heck och Buscema bara var inhoppare utan större inflytande.

Dessa återkommande inhopp gör att det är svårt att exakt bestämma när John Romitas tid som huvudtecknare och medförfattare på Amazing Spider-Man egentligen tar slut. Jag har dock valt att sätta punkt för detta inlägg i och med Amazing Spider-Man nummer 88. Dels eftersom numret kom ut i september 1970, samma månad som det sista numret av Fantastic Four med Jack Kirby kom ut, en händelse som är en bland många som markerar slutet på Sliver Age, och dels eftersom Amazing Spider-Man nummer 89 är det första där tecknaren Gil Kane medverkar. Detta innebar att Romita tog ett halvt steg tillbaka. De närmast följande åren så fungerade Kane som ett mellanting mellan inhoppare och efterträdare; Kane och Romita tecknade ungefär lika många nummer av titeln fram till dess att Ross Andru tog över som tecknare i och med Amazing nummer 125.

Nästa gång ska det handla om Spider-Man i övergången från Silver Age till Bronze Age.

Priskollen:

  • Eftersom detta är en kronologisk översikt över Spider-Man-serier, så tänkte jag att det skulle vara kul med en notis om vad tidningarna kostade. Från början kostade samtliga Marvel-titlar 12 cent. Från och med Amazing Spider-Man nummer 75, som kom ut i augusti 1969, så höjdes priset till 15 cent. Magasinen Spectacular Spider-Man som kom i juli respektive december 1968, kostade 35 cent. Notera att priset var detsamma trots att nummer 2 var i färg.

Lästips:

  • De nummer som behandlas i detta inlägg är Amazing Spider-Man 39–88. De finns utspridda över två omnibusvolymer. Amazing Spider-Man Omnibus volym 2 samlar ASM nummer 39–67, Annual 3–5, samt de två numren av Spectacular Spider-Man. Dessutom innehåller den material från Not Brand Ecch, en paroditidning som Marvel själva gav ut. Amazing Spider-Man Omnibus volym 3 samlar ASM nummer 68–104 och sträcker sig alltså längre än denna text. De resterande numren kommer att avhandlas i nästa inlägg. Bägge volymerna rekommenderas varmt, men om ni ska välja en av dem, tycker jag ni ska leta rätt på volym 2, då seriekvaliteten är snäppet högre.
  • I skrivande stund finns inget Romita-material utgivet i Epic-formatet. Det är dock bara en tidsfråga innan det ges ut. Volym 7, som också kommer att avhandlas i nästa inlägg, följer direkt på ovan nämnda omnibusvolymer, så Epic-volym 3 till 6 bör samla dessa serier, möjligen med undantag för Spectacular Spider-Man och Not Brand Ecch– serierna.
  • Press-stopp (eller vad man nu ska kalla det på internet)! Precis när jag sitter och läser igenom inlägget nås jag av nyheten att ytterligare en Epic-volym ska ges ut i februari 2018. Exakt vilket material som samlas är i skrivande stund oklart, men den har undertiteln Spider-Man No More! vilket ger mig anledning att tro att den innehåller Amazing Spider-Man nummer 50. Det verkar alltså som om de första Romitanumren kommer i Epic-format redan till våren. Återigen är det bara en slump att det material jag skriver om får nya samlingsvolymer strax efteråt, men jag kanske borde byta namn på bloggen från Seriearkeologi till Serietrender.

 

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera