: Seriearkeologi: DCU 80 år del 10 – The Weird – en udda avstickare

the weird nr 4 omslag

De flesta inläggen i Seriearkeologis stora DC-genomläsning har hittills handlat om serier som varit milstolpar, då de antingen betytt mycket för en viss karaktär eller för DC-universumet i stort. Detta inlägg handlar om något av en udda fågel i sammanhanget, en miniserie med det passande namnet The Weird. Förutom superhjältar handlar den om utomjordingar, familjerelationer, frågor om liv och död – samt Lance Armstrong!

Av omslaget till första numret av The Weird kan man få intrycket att det är en ordinär superhjältehistoria, men skenet bedrar. Bild: Bernie Wrightson. Copyright DC Comics.

Av omslaget till första numret av The Weird kan man få intrycket att det är en ordinär superhjältehistoria, men skenet bedrar. Bild: Bernie Wrightson. Copyright DC Comics.

Vid första anblicken verkar The Weird vara en ganska ordinär historia där några superhjältar – i detta fall Superman och medlemmarna i Justice League International – samarbetar för att bekämpa ett yttre hot: titelkaraktären The Weird. Det är dock en medveten fint från serieskaparnas sida; läsaren blir ganska snart medveten om att The Weird inte är hotet, utan tvärtom den ende är kapabel att bekämpa den ankommande faran och att superhjältarna alltså misstolkat situationen.

Berättargreppet ”utomjording kommer till Jorden med goda intentioner men missförstås och blir sedd som ett hot” är ganska vanligt inom science fiction-genren och miniserien är full av lån från både science fiction- och skräckberättelser. Med tanke på vilka som ligger bakom The Weird är det inte så konstigt: författare var Jim Starlin medan Bernie Wrightson tecknade serien. Starlin brukar anses vara den författare som är bäst på ”kosmiska” superhjälteserier och han har skrivit en rad sådana både för DC och Marvel. En av hans mest kända kreationer är superskurken Thanos, som närmast blivit folklig efter att ha figurerat som huvudskurk i filmen Avengers: Infinity War. Bernie Wrightson, som avled 2017, var en av serievärldens mest kända tecknare av skräckserier och bland annat en av upphovsmännen bakom Swamp Thing. Med andra ord så var The Weird ett samarbete mellan två serielegendarer och miniserien är något av en bortglömd pärla.

Såväl Jim Starlins tidigare science fiction-inspirerade superhjälteserier …

Såväl Jim Starlins tidigare science fiction-inspirerade superhjälteserier …

The Weird publicerades i fyra extralånga – 38 sidor jämfört med standardlängden 22 sidor – kapitel mellan april och juli 1988, och jag kommer nu att sammanfatta historien. I en parallell dimension lever varelser av ren energi, de odödliga macrolatterna och de förslavade zarolatterna som fungerar som föda åt de förstnämnda. Macrolatterna blir allt fler och eftersom de är odödliga börjar födan i deras dimension att ta slut. De planerar därför att ta över en annan dimension – alla som inte räknat ut att det är vårt universum i allmänhet och Jorden i synnerhet som är målet får ställa sig i skamvrån – där de kan hitta nya livsformer att parasitera på. De kan dock inte ta sig till vårt universum av egen kraft utan behöver hjälp utifrån.

Genom att utlova makt och rikedom rekryterar de en person kallad Jason till att öppna en dimensionsportal från ”vår” sida. Vid en testkörning lyckas dock en zarolatt fly genom den tillfälliga dimensionsporten utan att några macrolatter hinner reagera. Någon som däremot reagerar är Superman som försöker kommunicera med den märkliga energivarelsen, men misslyckas. Zarolatten, å sin sida, märker att vår dimensions fysiska lagar inte tillåter livsformer av ren energi och inser att han behöver en fysisk form. Istället för att – som macrolatterna skulle gjort – ta kontrollen över en levande människa bestämmer han sig för att ”låna” en avliden persons kropp.

… som Bernie Wrightsons legendariska skräckserier var något som märktes i The Weird.

… som Bernie Wrightsons legendariska skräckserier var något som märktes i The Weird.

Efter att hittat den nyligen avlidne Walter Langley i ett begravningskapell sätter varelsen igång att skapa en ny kropp med hjälp av dennes DNA inför ögonen på Superman och Justice League, som Superman tillkallat som hjälp. Han blir en kombination av zarolatten och Walter Langley, men resultatet blir inte som varelsen tänkt; kroppen blir instabil och riskerar att explodera med sådan kraft att Jorden förintas. Han ser dessutom ganska underlig ut, så de samlade hjältarna ger honom namnet The Weird. Superhjältarna försöker förklara för honom att hans närvaro är ett dödligt hot mot hela planeten, men han vill inte lyssna eftersom han har ett uppdrag: att stoppa Jason från att låta macrolatterna att nå Jorden.

Han flyr från hjältarna, men innan han påbörjar sitt uppdrag har han en sak som han vill göra först, nämligen träffa ”sin” son Billy. Han träffar sonen och förklarar att han både är Walter Langley och någonting annat samt berättar vad detta ”andra” egentligen är (det är här som läsaren får reda på bakgrundshistorien med macro- och zarolatter). Efter att ha talat om för Billy att Walter Langley älskade sin son ”och fortfarande gör det” ger sig The Weird iväg för att stoppa Jason. Superman och några av medlemmarna i Justice League – som forfarande betraktar honom som ett hot – försöker återigen stoppa honom, men han lyckas fly från dem ytterligare en gång. Han konfronterar Jason och försöker tala honom till rätta. Ett helt liv av motgångar har dock gjort Jason så hatisk att det inte går; han öppnar dimensionsportalen och två zarolatter tar sig till vår dimension innan The Weird i ren desperation dödar Jason – i samma ögonblick som Justice League kommer till platsen.

Ytterligare en strid mellan Justice League och The Weird tar vid, men avbryts då de två zarolatterna återvänder. Precis som The Weird förutsåg har de inte haft några moraliska dubier kring att ta över två levande kroppar. De har dessutom valt sina ofrivilliga värdar med omsorg: Superman och Nuklon, de två mäktigaste varelserna på Jorden. Justice League är ingen match för macrolatterna, men The Weird lyckas genom list besegra dem. Till slut står det klart för alla att han inte är något hot, utan en hjälte.

Postern till John Carpenters science fiction-film Starman från 1984, som har en hel del gemensamma drag med The Weird.

Postern till John Carpenters science fiction-film Starman från 1984, som har en hel del gemensamma drag med The Weird.

Slutet gott, allting gott? Nej, inte alls. The Weird är fortfarande en tickande bomb och trots att både hjältarna och S.T.A.R Labs (akronymen står för Scientific and Technological Advanced Research och har ungefär samma funktion i DC-universumet som Professor Kalkyl har i serierna om Tintin eller Oppfinnar-Jocke har i Ankeborg) försöker bota honom är det lönlöst. Efter att ha byggt ett minnesmonument för Billys skull tar The Weird/Walter Langley ett sista farväl av honom och eskorteras sedan av Superman och Guy Gardner till en öde plats i universum där han kan explodera utan att skada någon annan. The Weird slutar på så vis sina dagar som de flesta tragiska hjältar, men seriens allra sista sida inger ändå hopp: vid minnesmärket gryr en ny dag.

The Weird är en serie som hämtat inspiration från en rad andra verk, främst inom science fiction-genren. Greppet med en utomjording som tar över en död mans kropp och även får hans minnen och delar av hans personlighet känns direkt lyft från John Carpenters film Starman (apropå bortglömda pärlor: se den!) och som jag tidigare skrev så är intrigen med en främling som vill väl men uppfattas som ett hot närmast en genrekliché, kanske mest känd från filmen The Day the Earth Stood Still (på svenska Mannen från Mars).

Vad gäller influenser från skräckgenren är The Weird ett slags dr Frankenstein och samtidigt sitt eget ”monster” eftersom han ger en död kropp nytt liv. Resultatet blir också ganska skräckinspirerat eftersom The Weird ser ut som ett monster från en skräckfilm eller någon av Wrightsons skräckserier. Läsaren får också veta att han låter ungefär som han ser ut; självaste Batman kommenterar att hans röst låter ”som någonting från en grav”. Själva namnet på miniserien doftar också både skräck och science fiction och ska nog ses som en hommage till EC Comics sf-tidningar från 1950-talet: Weird Science och Weird Fantasy. Ordet ”weird” var också något som förbjöds i den första versionen av The Comics Code.

Namnet på miniserien var en hyllning till EC Comics science fiction-tidningar.

Namnet på miniserien var en hyllning till EC Comics science fiction-tidningar.

Både Superman och Justice League – figurerna från DC:s kanske populäraste serier vid den här tiden – är med i miniserien, men det känns mest som ett knep för att locka läsare. De är visserligen viktiga bifigurer, men det är titelkaraktären The Weird som är huvudperson. Faktum är att hela historien med invasioner från en annan dimension också känns som en bihistoria; det är mötena mellan The Weird/Walter Langley och Billy och när Jason beskriver sin tragiska bakgrund som är seriens nyckelscener. The Weird är inte i första hand en actionserie, utan en historia om relationer, döden och vad som gör en person ond eller god. Vill man vara pretentiös kan man säga att miniserien tar upp ”de stora frågorna”, något som då var ganska ovanligt inom superhjältegenren. Kanske är det anledningen till att den är ganska bortglömd idag. Jag har visserligen ingen koll på hur mycket den sålde, men jag föreställer mig att de som köpte de första numret nog förväntade sig en mer ordinär superhjältehistoria. I så fall hade de inte följt Jim Starlins karriär särskilt noga, eftersom han inte var främmande för lågmälda, sorgliga berättelser. Bland annat gjorde han redan 1982 The Death of Captain Marvel – för övrigt den första serieroman som Marvel Comics publicerade – där titelfiguren avlider, inte som brukligt när det gäller superhjälteserier i strid med någon superskurk eller för att rädda någons liv, utan i cancer.

Far/son-relationen mellan Billy och Walter Langley är seriens grundbult. Bild: Bernie Wrightson. Copyright DC Comics.

Far/son-relationen mellan Billy och Walter Langley är seriens grundbult. Bild: Bernie Wrightson. Copyright DC Comics.

Just det faktum att The Weird inte är någon ordinär superhjälteberättelse gör den till en av mina personliga favorithistorier. Numera är det betydligt vanligare med superhjälteserier som tillåts ta sig an lite allvarligare ämnen och även ha bitterljuva slut, men när jag läste miniserien då den publicerades i svenska Stålmannen var det första gången jag stötte på en superhjälteserie som inte slutade i dur. Det är därför möjligt att jag ser genom ett nostalgiskt filter när jag fortfarande tycker att det är en mycket bra serie som alla borde läsa.

Lance Armstrong som jag skrev om i ingressen då? Tja, det handlar förstås inte om den dopade cyklisten. Då och då i serien förekommer däremot en enerverande TV-reporter som heter just ”Lance Armstrong”. Nu är det förstås möjligt att Jim Starlin är mycket intresserad av triathlon (1988 var den då sjuttonåriga Lance Armstrong en skicklig triatlet på ungdomsnivå) men det troliga är att det faktum att TV-reportern delar namn med en av sportvärldens mest ökända dopingfall rör sig om en ren slump.

Ett återkommande tema i det här inlägget har ju varit saker som är bortglömda, och nästa gång ska det handla om en karaktär som varit ganska förbisedd, både vad gäller svensk serieutgivning och den här genomläsningen: Wonder Woman. På återläsande!

Lästips:

  • mystery in space trp vol 2 omslagFörutom originalpubliceringen har miniserien bara återtryckts en enda gång: i andra samlingsvolymen av Jim Starlins serie Mystery in Space från 2006–2007 (där Starlin hade den tveksamma smaken att återuppliva karaktären). Den är dock utgången hos förlaget och kan vara svår att få tag på.

Svensk publicering:

  • stalmannen 6 1989 omslagThe Weird (på svenska kallad Berättelsen om Varelsen) gick som huvudserie i Stålmannen 3–6/1989. Dessa nummer är enklare att hitta på begagnatmarknaden än originalminiserien, vilket gör att The Weird är en av få DC-serier som är lättare att hitta på svenska än på engelska.
This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera