: Seriearkeologi: DCU 80+ del 12 – Green Arrow av Mike Grell – en medelålderskris i serieform

Man kan betrakta Mike Grells version av Green Arrow på många olika sätt: det första lyckade försöket att ge karaktären en egen tidning; ett av de främsta exemplen på det sena 80-talets ”grim and gritty”-serier; en föregångare till DC-underetiketten Vertigos mer actionorienterade serier eller en superhjälteserie nästan helt utan klassiska superhjälteinslag. Det som slog mig när jag läste igenom den åttio nummer långa sviten var dock att det i grund och botten handlar om en fyrtioårskrisande seriehjälte.

Det allra första omslaget med Green Arrow, från More Fun Comics 77, fyra nummer efter karaktären introducerats. Det tecknades av George Papp. Copyright DC Comics.

Det allra första omslaget med Green Arrow, från More Fun Comics 77, fyra nummer efter karaktären introducerats. Det tecknades av George Papp. Copyright DC Comics.

När The Longbow Hunters, miniserien som var startskottet för Mike Grells mognare version av Green Arrow, kom ut hösten 1987, befann sig karaktären i medelåldern både i serien och rent kronologiskt. Debuten skedde redan i More Fun Comics nummer 73 som kom ut i november 1941 – månaden före Wonder Womans debut – men till skillnad mot andra Golden Age-karaktärer jag skrivit om uteblev succén. Efter att ha varit huvudserie i More Fun Comics några år flyttades den Robin Hood-inspirerade Batman-klonen till Adventure Comics och degraderades till backupserie. Det skulle serien förbli under större delen av 1950- och 1960-talet. Green Arrow blev visserligen medlem i Justice League of America i tidningens fjärde nummer (maj 1961), men detta bidrog inte till att öka intresset för figuren.

Under sjuttiotalet fick karaktären ett uppsving och var en av huvudpersonerna i Green Lanterns tidning, vars titel ändrades till Green Lantern/Green Arrow. Efter Denny O’Neils och Neal Adams klassiska serier från 1970–72 och den längre men betydligt mindre kända fortsättningen från 1976–79 återgick Green Arrow till att endast figurera i backupserier – bland annat i Detective Comics – och att vara en av medlemmarna i JLA. 1983 gav man karaktären en egen miniserie på fyra nummer, men den sålde inte speciellt bra. Det är därför inte orimligt att tänka sig att det var Mike Grell själv – han hade Green Arrow som favoritkaraktär och hade varit tecknare på Green Lantern/Green Arrow mellan 1976 och 1978 – som insisterade på att få göra Green Arrow-serier när DC ville ha honom tillbaka.

Green Arrow var en av de tidigaste medlemmarna i Justice League of America, men detta bidrog inte inte till att öka intresset för karaktären. Omslag av Murphy Anderson. Copyright DC Comics.

Green Arrow var en av de tidigaste medlemmarna i Justice League of America, men detta bidrog inte inte till att öka intresset för karaktären. Omslag av Murphy Anderson. Copyright DC Comics.

Mike Grell var redan 1987 en serieveteran som jobbat för DC Comics sedan mitten av sjuttiotalet. Han var tecknare på Superboy Starring the Legion of Super-Heroes och på den version av Green Lantern/Green Arrow som gavs ut mellan 1976 och 1979, men hans största succé var The Warlord [publicerad som Morgan i svenska Läderlappen, webbreds anm.]. Det var en fantasyserie med en huvudkaraktär som hämtat en hel del inspiration från pulphjälten/Marvel-figuren Ka-Zar, även om Ka-Zar påminde mer om Tarzan – vars dagstrippserie förresten tecknades av Grell i början på åttiotalet – och Warlord mer om Conan. Grell både skrev och tecknade The Warlord mellan åren 1975 och 1982, men var kvar som författare ytterligare ett år för att sedan lämna både serien och DC Comics för att göra serier som han själv fick behålla rättigheterna till. Bland de serier han gjorde under denna period kan nämnas Jon Sable Freelance som gavs ut på independentförlaget First Comics.

Mike Grell hade tecknat Green Arrow redan på sjuttiotalet, i omstarten av tidningen Green Lantern/Green Arrow. Copyright DC Comics.

Mike Grell hade tecknat Green Arrow redan på sjuttiotalet, i omstarten av tidningen Green Lantern/Green Arrow. Copyright DC Comics.

När Mike Gold, en av förlagets grundare och även redaktör för Jon Sable Freelance hoppade av och började jobba som redaktör för DC Comics ville han gärna fortsätta samarbetet med Mike Grell och övertalade honom att återvända till DC för att göra en miniserie med Green Arrow. Green Arrow: The Longbow Hunters var DC Comics andra miniserie i prestigeformat (den första var The Dark Knight Returns) och den kom ut i tre nummer mellan augusti och oktober 1987.

Själva historien är egentligen inte särskilt märkvärdig: Oliver Queen (Green Arrow) letar efter en seriemördare medan hans flickvän Dinah Lance (Black Canary, samma figur som samtidigt figurerade i Justice League International) är en narkotikaliga på spåren. Det visar sig att båda utredningarna leder åt samma håll: seriemördaren visar sig vara den mystiska kvinnliga bågskytten Shado som dödar före detta militärer som vanhedrat hennes far och dessa militärer är också männen bakom narkotikaligan. Dinah blir tillfångatagen och brutalt misshandlad av narkotikaligan, men räddas av Oliver som stoppar ligan tillsammans med den nu allierade Shado.

Vad som gör Longbow Hunter speciell är hur Grell övergav de flesta superhjälteklyschor och gjorde en mer realistisk serie: Oliver och Dinah flyttade från den fiktiva staden Star City till Seattle (där Grell själv bodde); ”trickpilarna” som Green Arrow dittills använt sig av ersattes av riktiga pilar och antagonisterna blev mer realistiska. Några superhjältenamn förekom inte i seren, utan huvudpersonerna kallas just för ”Oliver/Ollie” och ”Dinah”. Dessutom fick Green Arrow en ny dräkt som var mindre Robin Hood-inspirerad.

Miniserien The Longbow Hunters blev startskottet för Mike Grells version av Green Arrow. Grell skrev, tecknade samt gjorde omslagen. Copyright DC Comics.

Miniserien The Longbow Hunters blev startskottet för Mike Grells version av Green Arrow. Grell skrev, tecknade samt gjorde omslagen. Copyright DC Comics.

Eftersom miniserien var gjord för direktmarknaden så behövde den inte granskas av The Comics Code Authority, vilket gjorde att Grell kunde skildra både sex och våld utan att bekymra sig om någon censur. Misshandeln Dinah som utsätts för skildras ganska explicit och det blir också vändpunkten för Oliver, som överger sin ”inte döda”-hållning när han räddar henne.

Ett genomgående tema i miniserien är åldrande och förändring; när serien börjar ska Oliver fylla 43 och funderar på om han ska dra sig tillbaka från superhjältandet och vad han ska göra med sitt liv. Det är lätt att misstänka att detta tema var ett sätt för Grell själv att bearbeta sina egna funderingar – Grell fyllde 40 år 1987 – men det slog även an en ton hos mig. Av en slump började jag läsa miniserien på min fyrtiofjärde födelsedag och den ett år yngre Olivers tankar kring att hans glansdagar låg bakom honom gjorde mig en aning missmodig.

Förutom manus så stod Grell även för omslagen till de flesta numren av den reguljära tidningen. Copyright DC Comics.

Förutom manus så stod Grell även för omslagen till de flesta numren av den reguljära tidningen. Copyright DC Comics.

The Longbow Hunters banade väg för karaktärens första reguljära titel någonsin, och i februari 1988 nådde Green Arrow nummer 1 butikerna. Miniserien både skrevs och tecknades av Grell, men i den regelbundet utkommande tidningen stod Grell endast för manus medan det var andra – bland annat Ed Hannigan, Denys Cowan och Dan Jurgens – som tecknade serierna. Grell tecknade dock drygt hälften av omslagen till de totalt 80 nummer han skrev.

Historierna var en fortsättning på miniserien såväl storymässigt som tematiskt. Istället för en Comics Code-märkning försågs tidningen med en ”Suggested for mature readers”-etikett, vilket gjorde att Mike Grell kunde fortsätta ta sig an ”vuxnare” ämnen. Som exempel kan nämnas sviterna efter den misshandel Dinah utsattes för i The Longbow Hunters. I en vanlig superhjälteserie hade det bara varit fråga om att de fysiska skadorna skulle läka, men Grell beskriver också de psykologiska effekterna: Dinah har drabbats av social fobi och olust inför att ha sex. Hon söker terapi och efterhand hämtar hon sig; långt senare ska det dock visa sig att hon blivit oförmögen att skaffa barn på grund av de skador hon tillfogats. Däremot försvann inte hennes ”soniska skrik” på grund av misshandeln – något som ofta brukar hävdas – utan det var helt enkelt Grell som tyckte det var för mycket av en superkraft för att ha kvar i serien.

I en senare historia – The Canary is a Bird of Prey från Green Arrow nummer 31 och 32 (april-maj 1990) – vänder Grell på steken och Oliver blir tillfångatagen och torteras innan Dinah räddar honom, en händelse som ger honom liknande trauman och som får honom att uppsöka samma terapeut som Dinah gått till i seriens början. Grell återkom också till en del teman hanberört i Jon Sable Freelance: i Green Arrow nummer 15–16 (februari–mars 1989) träffar Oliver den tragiska figuren Jake Moses, en mörkare version av Sable och nummer 46–48 (maj–juni 1991) handlar om tjuvjakt i södra Afrika.

Mike Grells ambition var att göra en superhjälteserie med så få superhjälteinslag som möjligt, något han också lyckades med. Tidningens namn må ha varit Green Arrow, men precis som i miniserien användes aldrig – med undantag för ett enda tillfälle i det första numret – Oliver Queens superhjältenamn. Detta gällde samtliga figurer i serien; när Olivers gamle parhäst Green Lantern och Mike Grells egen skapelse Warlord gästspelade i nummer 19–20 respektive 27–28 kallades de vid sina civila namn ”Hal” och ”Travis”. Några superskurkar syntes heller inte till – istället var antagonisterna exempelvis avhoppade CIA-agenter, yakuzan eller kriminella gäng.

Green Lantern och Mike Grells skapelse Warlord är kusligt lika, något som också togs upp i tidningen. Bild av Dan Jurgens och Dick Giordano. Copyright DC Comics.

Green Lantern och Mike Grells skapelse Warlord är kusligt lika, något som också togs upp i tidningen. Bild av Dan Jurgens och Dick Giordano. Copyright DC Comics.

Faktum är att Green Arrow är så befriad från superhjälteinslag att jag ofta glömde bort att serien är tänkt att utspelas i samma universum som Superman, Batman och de andra DC-hjältarna. Oliver har en slags superhjältedräkt, men det är han i princip ensam om i serien. Dinah tar visserligen på sig sin Black Canary-dräkt, men med undantag för när det är en del av deras förspel – ”suggested for mature readers” som sagt – så skedde det endast en gång (i Green Arrow nummer 59, för kalenderbitaren). Grell drog sig inte heller för att driva med en del superhjältekonventioner; när Oliver beklagar sig över att hans hemliga identitet verkar vara avslöjad reagerar omgivningen med förvåning eftersom de inte riktigt förstått att det varit tänkt att vara en hemlighet.

I rubriken kallade jag Grells Green Arrow för en medelålderskris i serieform, och det är verkligen en krisande hjälte läsaren möter. Oliver ifrågasätter ständigt om han ska fortsätta sin superhjältekarriär eller dra sig tillbaka och bilda familj. När Dinah först inte vill och sedan inte kan skaffa barn slår det in en kil mellan dem, och till slut tar deras förhållande slut i seriens 75:e nummer. Oliver blir också allt mer desillusionerad kring USA:s rättsväsen och inte minst dess underrättelseväsende – han både jobbar med och slåss mot CIA-agenter – vilket till slut kulminerar i The Black Arrow Saga från nummer 35–38 där Oliver blir anklagad för högförräderi. Han blir rentvådd men väljer att gå i frivillig exil som varar i nästan ett års tid. ”I serien eller i verkligheten?”, kanske någon undrar nu, men detta är faktiskt samma sak. Grell gjorde nämligen något så ovanligt som att låta personerna i serien åldras i realtid, och Oliver firade nya födelsedagar med nya grubblerier årligen.

I samband med födelsedagarna gjorde Grell längre historier (fyra nummer jämfört med de flesta andra historierna som var ett eller två nummer långa) där den kvinnliga bågskytten Shado gästspelade. Hon blev något av en symbol för den ”inre resa” Oliver genomgår: redan i The Longbow Hunters hade hon gått från att vara antagonist till allierad; under den reguljära serien blir hon en nära förtrogen till Oliver som ibland hjälper honom i krissituationer och ibland själv får hjälp. Hon blir också ett slags älskarinna och de får ett barn ihop. (Jag skriver ”ett slags” eftersom förklaringen Dinah – och vi läsare – får är att barnet kommit till när Oliver varit medvetslös, men det känns ärligt talat mest som en dålig bortförklaring). Barnet samt en flört han har med den unga inneboende Marianne blir till slut för mycket för Dinah och hon kastar som sagt ut honom i Green Arrow nummer 75 (juni 1993). Mike Grell har i intervjuer sagt att han planerade att göra Oliver och Shado till ett riktigt kärlekspar, men det hann han inte: Green Arrow nummer 80 (november 1993) blev Grells sista som författare, och i seriens allra sista rutor säger Marianne att hon tror att Oliver kommer att bli en ensam gammal man, varpå han svarar ”Jag vet”. Inte direkt något lyckligt slut, alltså.

Shado blev en regelbundet återkommande bifigur i Green Arrow och gick från att vara antagonist till allierad. Omslag av Ed Hannigan och Dick Giordano. Copyright DC Comics.

Shado blev en regelbundet återkommande bifigur i Green Arrow och gick från att vara antagonist till allierad. Omslag av Ed Hannigan och Dick Giordano. Copyright DC Comics.

Med Mike Grell försvann mycket av det som gjorde Green Arrow till en intressant serie, och redan i det efterföljande numret blev serien en tämligen ordinär superhjälteserie. Trots detta fortsatte tidningen fram till november 1998, men då med en annan person som Green Arrow (mer om det längre ned). I april 2001 återstartades Green Arrow med ett nytt förstanummer, återigen med Oliver Queen i huvudrollen och med självaste Kevin Smith som skrev manus som var något mer i Grells anda än tidigare. Sedan dess har Green Arrow oftast haft en egen tidning och sedan 2012 även en TV-serie: Arrow. Oliver Queen/Green Arrow är idag en av de mest kända DC-karaktärerna, och Mike Grells serier är en stor anledning till det.

Det är tyvärr sällan jag blir positivt överraskad när jag läser en serie jag inte läst tidigare, men detta är ett sådant tillfälle. Jag läste The Longbow Hunters när den publicerades på svenska (se avsnittet om svensk publicering) utan att bli imponerad och när jag för några år sedan läste Jon Sable Freelance för att göra ett inlägg på denna blogg kallade jag det för en ”trevlig serie”. Mina förväntningar var alltså inte speciellt högt ställda. Mike Grells Green Arrow överträffade dem dock med råge, och jag tycker att detta är en av de bästa actionserierna någonsin.

Jag kom att tänka på Frank Millers Daredevil-serier flera gånger under min genomläsning eftersom det finns flera paralleller: både Miller och Grell tog karaktärer som dittills betraktats som B-karaktärer och definierade om dem samtidigt som de flyttade fram gränserna för vad man kunde göra inom superhjältegenren. Grell använde ”suggested for mature readers”-märkningen för att berätta historier som innehöll både våld och sex, men undvek att bli spekulativ. Green Arrow är på många sätt en föregångare till de mer actionorienterade Vertigo-serierna som skulle komma några år efter att Grell lämnat serien; faktum är att tidningen var den enda ”mature readers”-serien som inte sorterades in under Vertigo när underetiketten lanserades 1993, eftersom fokus till en början endast låg på övernaturliga serier.

Green Arrow nummer 80 kom ut i november 1993 och var det sista med manus (och omslag) av Mike Grell. Copyright DC Comics.

Green Arrow nummer 80 kom ut i november 1993 och var det sista med manus (och omslag) av Mike Grell. Copyright DC Comics.

Det finns givetvis saker man kan ha synpunkter på, som att Oliver går från att vara en person som har en kodex att inte döda till att döda människor med relativ regelbundenhet utan att det verkar få några psykologiska konsekvenser eller att Grell använder klichén ”resa jorden runt för att hitta sig själv” i det årslånga efterspelet till The Black Arrow Saga, men det ändrar inte det faktum att det är en kvalitetsserie. Green Arrow är någonting så ovanligt som en superhjälteserie för vuxna människor – något som kanske förklarar varför jag inte tyckte miniserien var speciellt bra när jag läste den som sextonåring – där karaktärerna beter sig som vuxna människor och som alla med intresse för riktigt bra actionserier borde läsa.

Med detta inlägg lämnar jag det sena 1980- och det tidiga 1990-talets serier och den period man skulle kunna kalla för den egentliga Post-Crisis-perioden. Normalt brukar man på engelska skilja på de serier och den kronologi som fanns innan Crisis on Infinite Earths genom att kalla den ”Pre-Crisis” och de serier och den kronologi som funnits sedan dess för ”Post-Crisis”. Jag tycker dock att det går att avgränsa detta ytterligare. Perioden 1987 till 1993 kännetecknas av ett nytänkande och en kreativ glöd när det gäller DC:s universum som i mitt tycke inte överträffats sedan dess. Många av de nya serier och de återlanseringar av gamla karaktärer som Crisis blev startskottet för hade nått vägs ände sex år senare, oftast för att originalkreatörerna hade gått vidare till andra projekt. Jag tycker att en bra slutpunkt för denna period är The Death and Return of Superman-historien som avslutades i oktober 1993. (Green Arrow nummer 80 utkom månaden efteråt.) Superman-historien där Superman dog och ersattes av fyra falska Supermankopior för att till slut återvända i triumf blev en sådan succé att DC ägnade en stor del av nittiotalets andra hälft åt att kopiera konceptet: Batman fick ryggen bruten och ersattes av den betydligt våldsammare Azrael; Hal Jordan blev galen och ersattes av den yngre Kyle Raynor; till och med Green Arrow blev sprängd i luften och ersattes av sin ”okände son” Connor Hawke. Både Bruce Wayne och Oliver Queen var dock tillbaka som Batman respektive Green Arrow efter ett tag, men för Hal Jordan skulle det dröja ganska länge, något jag återkommer till i den allra sista delen av den här genomläsningen.

De efterföljande åren var det DC:s underetikett Vertigo samt i viss mån de mindre förlagen Dark Horse och Image Comics som tog över stafettpinnen och ledde den kreativa utvecklingen på den amerikanska seriemarknaden. Detta innebär inte att de ”vanliga” DC-serierna blev genomusla; tvärtom tycker jag att DC Comics 1990-tal är överlägset Marvels även om man inte räknar Vertigoserierna. DC:s sena 1990-tal innehåller också några riktiga pärlor, främst Peter Davids version av Aquaman och James Robinsons version av Starman, men dessa serier har jag av olika anledningar valt att inte inkludera i den här genomläsningen. Istället kommer jag nästa gång att hoppa fram till 2002 och en Batman-serie nästan helt utan Batman, polisprocedurserien Gotham Central. På återläsande!

Lästips:

  • green arrow tpb 1Green Arrow nummer 1–80 finns samlade i nio stycken mjukpärmsutgåvor som kostar 150–200 kronor styck. Volym nio innehåller dessutom Year One-klonen Green Arrow: The Wonder Year nummer 1–4, skriven och tecknad av Grell.
  • Notera dock att Green Arrow:The Longbow Hunters inte ingår i dessa nio volymer, utan den måste köpas fristående. Jag skriver ”måste” eftersom miniserien är nödvändig läsning om ni tänkt läsa själva huvudserien. Den finns i en relativt billig (cirka 120 kronor i skrivande stund) mjukpärmsutgåva.

Svensk publicering:

  • maxx 4 1991 omslagGreen Arrow:The Longbow Hunters gick som följetong i svenska Batman nummer 7–9/1990.
  • De första fyra numren av huvudserien publicerades på svenska i den ganska kortlivade andra versionen av Maxx, närmare bestämt i nummer 1–4/1991.
This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera