:
bob128omslag
Finns det några serieförlag år 2001

BILO &: BUBBLA Har flera gånger skrivit om hur krisen på serie marknaden har blivit betydligt värre än nödvändigt därför att storförlagen börjat använda distributionen som konkurrensmedel. Vem som helst kan se i kioskerna hur stilla tiden stått på serietidningsområdet de senaste tre åren. Om det nu är så att folk börjat tappa intresset för serietidningar, har förlagen å sin sida gjort mycket lite för att vinna tillbaka köparna. Det beror på att serierna har kommit i kläm i ett tidningskrig som i stort sett förs över serieförlagens huvuden. I januari i år inträffade en avgörande händelse i detta krig. Då kom konkurrensverket äntligen med sitt länge uppskjutna beslut i frågan om huruvida tidningsdistributören Tidsarn bryter mot konkurrenslagen eller ej. Konkurrensverkets avgörande har fått förbluffande lite uppmärksamhet i medierna med tanke på dess stora konsekvenser för svensk tidningsutgivning. Konkurrensverket har sovit på saken i tjugo månader, allt medan tidningsförlag tynat bort och dött. Det aktstycke verket slutligen presterat är inte imponerande. Men de flesta blundar – det är väl bekvämast så. Kulturministern tiger. Landets tidningar och journalister. har länge gjort detsamma. Först i mars i år kom ett par kritiska granskningar av frågan i Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bakgrunden är denna: Fram till mitten av 80-talet hade Sverige en väl fungerande distribution av tidningar till lösnummerförsäljarna. Den sköttes då av företaget Presam, som ägdes av ett flertal tidningsförlag. Men Presam distribuerade tidningarna på lika villkor och till lika pris, vilket gynnade mindre tidningar i förhållande till de större. Vid 80 talets mitt började de stora förlagen tycka att detta var fel. Efter ett misslyckat försök att skilja stora och små tidningar åt inom Presams ram genom drev man en uppsplittring. av bolaget på två: Tidsarn, som fick hand om tidningar med en såld upplaga över 10 000 exemplar, och Predab, som distribuerade de mindre tidningarna. Delningen höll på att sluta i katastrof för båda bolagen, som bägge fick kraftigt ökade omkostnader. Men Tidsam lyckades man rädda och så småningom få lönsamt. Predab däremot gick i konkurs i december 1993, utkonkurerat av Tidsam, efter en kort dödskamp med ekonomiska förluster och stora effektivitetsproblem. Tidsam hade hela tiden påstått sig vara till för alla tidningar med större upplaga, men i realiteten hade man dragit ned sin kapacitet för att anpassa den till ägarförlagens utgivning. När Predab gick omkull, blev man på Tidsam orolig för att bli översköljd av före detta Predab-tidningar. Därför införde man omedelbart ett totalstopp för nya tidskrifter, med hänvisning till att man först måste bygga ut sin kapacitet. Det gjorde man dock inte. I stället utnyttjade man stoppet till att införa en segregering mellan de förlag som ingår bland Tidsams ägare och andra förlag. Icke-ägarförlag fick inte starta nya tidningar ens om de lade ner någon gammal. Det fick ägarförlagen, och så småningom fick dessa även börja starta helt nya tidningar igen. I stället för gamla Presam, som förpliktade sig att ta emot alla professionella tidningar, oavsett vem som gav ut dem, har vi alltså fått en distributör som bara anser sig vara till för sina ägare. Det är sant att det har startats en annan distributör också, en efterträdare till Predab, som heter SM-Distribution. Detta företag har dock mycket färre återförsäljare än Tidsam, det klarar inte att ta emot stora upplagor och det har synnerligen ogynnsamma villkor för förlagen. Predab fungerade visserligen dåligt, men SM-Distribution (SMD) fungerar egentligen bara för tidningar som säljer större delen av sin upplaga genom prenumeration och alltså inte är beroende av lösnummerförsäljningen. SMD har 15 procent av lösnummermarknaden mot Tidsams 85 procent. Distributionsfrågan är mycket känslig, det är uppenbart, annars skulle det inte ha varit så tyst om den. (Det rör sig dock om en rätt stor omvälvning – enligt tillgängliga siffror har omkring 400 tidningar försvunnit från lösnummermarknaden sedan Predab upphörde.) Inte ens de drabbade förlagen har klagat särskilt högt, eftersom de är så beroende av Tidsam. Säkrast då att foga sig och vara snäll, så kanske man får en liten belöning en dag. Våren 1994 anmälde i alla fall ett par tidningsförlag Tidsam för konkurrensverket för brott mot konkurrenslagarna. Men strax dessförinnan hade Tidsam självt hunnit lägga in en ansökan till samma verk om att få bli undantagna från lagen. Konkurrensverket gjorde en invändning mot Tidsams ursprungliga ansökan, men sedan företaget luckrat upp sin policy en aning har nu slutligen verket givit dem ett så kallat icke ingripandebesked: alltså besked om att verket inte anser att Tidsam bryter mot lagen. Ursprungligen ville Tidsam få lov att reservera sina tjänster helt och hållet för ägarna. Man har nu gått med på att om det uppkommer »Iedig kapacitet«, det vill säga utrymme att distribuera en ny tidning, ska det utrymmet varannan gång gå till ett ägarförlag, varannan till ett ickeägarförlag. Tidsam ägs av åtta förlag (av vilka tre ingår i Bonnierkoncernen). Hur många andra förlag som skulle vilja starta nya tidningar i Tidsam vet förstås ingen, men sannolikt är det många gånger fler. Hur ofta kan man vänta sig att det kommer att »uppstå ledig kapacitet« för en ny titel i Tidsam? Fyra, fem gånger om året? Säkert inte mer. Hur stor chans innebär det för ett helt nytt, oprövat förlag att ta sig in i Tidsam? Ingen chans alls, speciellt inte om det rör sig om en tidning som på något sätt konkurrerar med någon av ägarförlagens.Tidsam låter sannolikt sina ägare förhandsgranska alla ansökningar från andra förlag. Med andra ord: nya förlag som tänker basera sig på lösnummermarknaden – vilket till exempel ett serietidningsförlag måste göra – [Fortsättning sid 34}

Comments are closed.