:
bob173 omslag
Jag, en hemul?

bob173s5

De flesta i min generation växte up med och präglades av Astrid Lindgren och hennes verk. För mig var det Tove Jansson som var viktigast, och som lämnade störst intryck. Inte serierna så mycket som böckerna med sina underbara, underliga figurer, magiska stämningar och mångbottnade berättelser. Att jag inte är ensam om detta visar den ständiga ström av nya böcker, avhandlingar, dokumentärer etc. som produceras om Tove Jansson och hennes verk. Nyligen kom till exempel Agneta Rehal-Johanssons utmärkta avhandling ”Den lömska barnboksförfattaren”, Boel Westins intressanta biografi ”Tove Jansson: ord, bild, liv” samt den mer mediokra TV-dokumentären om mumintrollets liv och leverne. Serierna fann jag först senare, och tyckte visserligen de var bra, men långt ifrån lika magiska som böckerna. Det var tydligt, till och med för en så ung läsare som jag var då, att de utspelade sig i ett separat universum från böckerna. Som sådana bestämde jag mig snabbt för att de inte var lika ”viktiga”. Men deras mer vuxenorienterade historier fascinerade trots allt, och jag plöjde samtliga volymer ett antal gånger på Staffanstorps kommunala bibliotek, innan jag införskaffade mig egna exemplar – som fortfarande står i mitt bibliotek, väl tummade vid det här laget. Som allt Tove Jansson skapade tål också serierna att läsas om, vilket konstant leder till nya insikter. Just nu läser jag dem till exempel högt för min fyraårige son, som ställer de mest underliga frågor om varför figurerna gör som de gör. När jag som barn läste om muminfamiljen och alla deras vänner var det naturligtvis den frie Snusmumriken jag drömde om att vara, även om jag innerst inne visste att jag snarare var mumintrollet eller kanske till och med Sniff. När jag nu som vuxen läser om böckerna högt för mitt barn, inser jag att jag börjar bli en hemul … Puss på er!

PS: Stort tack till den oefterhärmlige tecknaren Mårdøn Smet, som tillhandahöll det slående omslaget.

Comments are closed.