:
bob198omslag
Skräck och serier

bob198s7

Jag minns när jag var liten och SVT sände de klassiska skräckfilmerna från 1930-talet på TV. Den svartvita värld de presenterade var på något sätt mer skrämmande än den verkliga. Jag fick själv fylla i färgerna, något som naturligtvis gjorde dem än mer skrämmande än om de angivits från början. Scenen i »Dracula« när vampyren kliver in genom sovrumsfönstret gjorde så starkt intryck på mig att jag var rädd för svarta nattfönster i flera år efteråt. Konstformen tecknade serier är unik och det finns mycket man kan göra i serier som inte fungerar i andra media. Men det finns naturligtvis saker som också fungerar bättre i andra, konstformer/media. Länge tyckte jag att just skräck var ett sådant område, där film och TV med sina rörliga bilder och inte minst ljud kan vara så mycket mer skrämmande. Visst, jag har läst de klassiska EC-skräckserierna från 50-talet – men de var mer välgjorda och konstnärligt intressanta än rent skrämmande. Jag har också, på 70-talet, läst det svenska förlagets Red Clowns tidningar som Varmblodig, Kallblodig och Dracula – men det kändes mer som om de var ute efter effekter och spänning än, åter igen, att vara direkt skrämmande. Riktigt skrämd av en serie blev jag nog först när jag på 2000-talet upptäckte japanen Junji Ito, och satt och läste serier som »Uzumaki«, »Gyo« och »Tomie«. Jag minns speciellt ett tillfälle, när jag läste just en av Itos serier, ensam på nedervåningen i ett stort mörkt hus en natt. Känslan av att de stora rummen runt mig, som låg i mörker så när som på min lilla läslampa, helt plötsligt inte var så familjära och trygga som jag brukade uppleva dem kom sakta krypande över mig. En känsla som var lika delar skrämmande och njutbar. Skräckserier har aldrig, möjligen sånär som på ovan nämnda period under 70-talet, varit en stor genre i Sverige, framför allt inte vad gäller tillverkningen av inhemska serier. Idag har vi dock flera svenska serieskapare som rör sig hemtamt i gränslandet kring skräck, som Ola Skogäng med »Theos ockulta kuriositeter«, Dennis Gustafsson med »Viktor Kasparsson« samt inte minst detta nummers Lars Krantz, vars serier ofta förmedlar just den där odefinierbara, krypande känslan som jag finner allra mest skrämmande.

Comments are closed.