Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
  • Artiklar
En gång hyllad som nyskapande, på senare år kritiserad för kontroversiella serier och uttalanden. Frank Miller får nu kritik för propagandaserien »Holy Terror« och sina uttalanden om Occupy Wall Street. Hårdaste kritikern är Alan Moore.

»Daredevil«, »The Dark Knight Returns«, »Batman: Year One«, »Ronin«, »Give Me Liberty«, »Sin City« – ja, listan över prisade serier signerade Frank Miller kan göras lång.

Millers senaste verk »Holy Terror« som kom hösten 2011 har fått skarp kritik för sina antimuslimska tongångar. Från början var det tänkt som en historia med Batman i huvudrollen, men när DC Comics drog öronen åt sig så fick Miller hitta ett nytt förlag och skapa en ny figur – The Fixer – som tar sig an muslimska terrorister.

Amerikanska mainstream-media har ignorerat »Holy Terror«, så det är mest serievärldens webbsidor som har uppmärksammat boken. De flesta tycker att den bitvis är grafiskt intressant, men man har genomgående fördömt den ideologi som förmedlas.

Scott Cederlund på Newsarama.com (2011-09-28) tycker att boken har platta personskildringar utan gråzoner: »Antingen är du amerikan eller muslim. Men att jämföra nationalitet med religion är ju som att jämföra äpplen och apelsiner. (…) Alla muslimer är fiender och alla är skyldiga, får vi veta i boken.«

Ryan Lindsay på Comicbookresources.com noterade (2011-09-24) att storyn är »förvånansvärt tunn« och förutspår att serien kommer att dela läsarna i två läger.

I Sverige tycker recensenterna ungefär likadant som i USA. På bloggen Shazam.se (2011-10-07) skriver Anders Lundgren att Millers åsikter är »infama«, men efter att ha gjort en initierad analys av seriens formspråk tycker han ändå att »›Holy Terror‹ i all sin vansinniga, plakatviftande abstraktion är en liten påminnelse om varför jag en gång i tiden kunde bli som hypnotiserad av Millers seriekonst«.

Den fränaste kritiken har Miller fått i svensk dagspress. Martin Aagard kallar i Aftonbladet (2011-10-23) verket för en »grotesk hämndfantasi« och varnar för att »denna rasistiska dynga« utgör ett samhällshot i sig: »Det är obehagligt, idiotiskt, ren Breivik-propaganda och samtidigt skrämmande suggestivt.«

I Helsingborgs Dagblad (2011-10-27; se även detta nummer) skriver Mattias Elftorp att det är tråkigt när hans värsta farhågor om Miller besannas. Muslimer framställs som onda terrorister som »självklart förtjänar (…) att dö en brutal död«.

Frank Miller sammanfattar det bäst själv i en webb-tv-intervju med Newsarama.com: »Jag vet inte ett skit om islam. Men jag vet en jävla massa om al-Qaida. Och jag vill se dem brinna i helvetet allihop.«

Nu är det ingen åsikt som Miller är ensam om, men betydligt mer kritik har hans uttalande om Occupy Wall Street-rörelsen fått.

Occupy Wall Street är en gräsrotsrörelse som började som en fredlig protest mot ekonomiska orättvisor i New York i september 2011. Rörelsen spred sig som en löpeld – bara i Sverige har demonstrationer hållits i ett tiotal städer. Rent demografiskt verkar Occupy-rörelsen bestå av folk från olika politiska läger, samhällsklasser och åldrar. Därför har den åtnjutit den breda massans gillande i USA.

Den 7 november avfärdade Frank Miller rörelsen med en lång osammanhängande harang (varav »höjdpunkterna« återges nedan) på sin blogg:

»Occupy-rörelsen är en samling luffare, tjuvar och våldtäktsmän, en oregerlig mobb som drivs av Woodstock-nostalgi och en mallighet som luktar illa. (…) Det här är inget folkuppror. Det här är rena dyngan. (…) Vakna, era avskum! Amerika är i krig med en hänsynslös fiende. Har ni möjligen, i era ombonade små världar, mellan attacker av självömkan och narcissism, hört talas om al-Qaida och islamism? Min fiende – men tydligen inte er – får sig ett gott skratt – eller rent av ett hästgarv – av ert fåfänga, barnsliga, självdestruktiva spektakel. I anständighetens namn, gå hem till era föräldrar igen, era losers. Gå hem till mammas källare och spela Lords of Warcraft. Eller ännu bättre, ta värvning. Kanske kan militären få ordning på er.«

Kommentarsfälten på Millers blogg fylldes snart med inlägg och spillde snart ut till nätet och dagspress. Såväl fans som serieskapare stormade mot Millers uttalanden, och några av de senare uttryckte sitt missnöje i serieform. Som Ty Templeton som lät sin kaninreporter intervjua en Frank Miller med huvudet uppstoppat i rumpan, en metafor för trångsynthet. »I used to love you, Frank«, säger kaninen sorgset. Richard Pace travesterade »The Dark Knight Returns«, där en ålderstigen Miller förfäras av eländet på TV och skyller på muslimerna. Curt Franklin och Chris Haley gjorde en stripp där Miller lever i en svartvit värld à la »Sin City«. Men mest uppmärksammat blev nog ändå Alan Moores inlägg i debatten.

»Det verkar ha funnits en ganska obehaglig ton i Frank Millers verk rätt länge nu«, säger Alan Moore i en intervju med Honest Publishing, och kallar »Sin City« för »kvinnoföraktande« och »300« för »historiskt felaktig, homofobisk och fullständigt omdömeslös«.

Millers uttalande om Occupy-rörelsen var »vad man kunde förväntat sig från honom« eftersom majoriteten av de amerikanska serieskaparna är högervridna, menar Moore, och uttrycker vidare sitt stöd för demonstranterna:

»Det är ett berättigat missnöjesvrål som kanaliseras på ett mycket intelligent och fredligt sätt – kanske är det en av anledningarna till varför Frank Miller vänder sig emot det. Säkerligen hade han varit mer välvilligt inställd om rörelsen hade bestått av ett gäng sociopatiska unga hämnare med Batman-märket målat i ansiktet.«

En annan brittisk serieskapare på vänsterkanten, Mark Millar, säger sig avsky nätmobbning efter vad han själv fick utstå efter att öppet ha kritiserat Irakkriget, och tar Miller i försvar på egna forumet Millarworld: »Jag håller inte med honom i hans politiska analys, men det hör inte hit. Jag blev inte så upprörd över hans kommentarer, för de skiljer sig inte nämnvärt från annat i den vägen. Det som upprörde mig var hur häftigt angreppet på honom var, hur alla – inklusive kollegorna – hällde en stor tunna skit över hans huvud bara för att han sade vad han tyckte.«

Millar påminner om hur betydelsefulla Millers verk har varit och avvisar alla förslag till bojkott: »Att införa ekonomiska sanktioner mot en författare tills han håller käften och tycker lika som du är ju hårresande.«

Sammanfattningsvis kan man säga att det är en fråga som var och en får ta ställning till. Är verken synonyma med sin upphovsman, och vice versa? Måste man dela en konstnärs politiska åsikter för att ha behållning av hans verk?

De nya sociala medierna ger oss blixtsnabb återkoppling, och ibland får vi kanske veta lite mer om våra idoler än vi hade önskat. Som Laura Hudson skriver på ComicsAlliance.com: »Det är svårt att se hjältar falla, särskilt om det är för egen hand.«

Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 191 (2/2012). Texten återges med skribentens tillåtelse.