Aomanjuskogen 4

I gränslandet mellan dröm och verklighet.

Hisae Iwaokas Aomanjuskogen är en drömlik upplevelse där allt går i ett lugnt och lite melankoliskt tempo, även när det går undan. Personerna i serien består både av människor och andar, lite grann som i exempelvis Hayao Miyazakis filmer Min granne Totoro eller Spirited Away. Japaner gillar sina andar och de kan finnas överallt. Iwaoka har rent av gett möbler och saker egna andar, det kan dock vara lite förvirrande då en del personer i serien kan se och prata med dem medan andra inte.

Manga brukar ofta gå i en rasande fart, men inte här. Det här är en serie som drar åt det lite mer filosofiska och tänkvärda hållet. Iwaoka använder små ansiktsuttryck för att visa känslor, men det räcker, och de generellt ganska knubbiga figurerna med sina runda ansikten är en fröjd för ögat.

Med sparsamma bilder där bakgrunderna aldrig tillåts att ta över ligger fokus hela tiden på figurerna i rutorna och med få skuggor, varken på marken eller i ansikten, utom där det verkligen betyder något samt intrycket är att det alltid är lite mulet över skogen bidrar de till den drömlika tonen som genomsyrar Aomanjuskogen. Vid första anblick ser serien ganska enkel och trivial ut men det är ett ganska stort persongalleri och allt eftersom man lär sig mer om personerna i och runt skogen, blir det mer komplext.

Som titeln Aomanjuskogen 4 antyder så är det här den fjärde delen i en serie (den femte och sista beräknas till 2016) och tyvärr finns det ingen sammanfattning av handlingen från tidigare volymer, så har man inte läst de tidigare delarna tar det en liten stund innan man kommer in i handlingen, men det är mödan värt!