C’est Bon Anthology Vol. 29: What We Knew

Sarah Kläpps What We Knew är inte lätt att bli klok på. Det är en abstrakt bilddikt i svartvitt.  Med mängder av referenser men just inget narrativ.

Tekniskt arbetar Sarah Kläpp med tematiska traderingar genom att vid upprepade tillfällen på flera nivåer förstora separata bildelement. Genom att i bild, text och atmosfär citera och referera musik av Joy Division, Velvet Underground, Alela Diane, samt annan samtida musik i deras genre, men även lyrik som W. B. Yeats och Kafkas Förvandlingen. Dessutom refereras klassiska svenska serier. Hennes figurer är kantiga och ganska yxiga.

Intrycket läsaren får är att Sara Kläpp ritat musik: ett musikalbum, eller en spellista på Spotify, i den undergenre som förr kallades postpunk. Svartsynt kompromisslös undergångsrock. På gott och ont.

Som alltid med volymerna i serien CBA (C’est Bon Anthology) är Sarah Kläpps album på engelska, för att på så vis nå ut globalt till internationella läsare. I Sarah Kläpps fall är det av mindre betydelse eftersom texten inte fyller ett urskiljbart narrativt syfte. Istället verkar hon betrakta texten som bildelement. Ofta är det effektivt.

Sarah Kläpps album känns lite daterat. Hon har ritat en serie som Max Andersson skulle ha gjort det i början av 1990-talet ifall inte han varit så stilistisk. Och det här är min invändning kommer. Sarah Kläpp brister i stilistik. Vissa bilder i albumet verkar inte höra dit. En del blommor och fåglar är realistiskt tecknade istället för att som andra djur och människor vara föga mer än grundskisser som tuschats. Hon lyckas inte förmedla varför.