Conan the Slayer Volume 2: The Devil in Iron
13 mars 2018 av David Haglund Böcker Bild & Bubblas recensent läser med behållning Dark Horses sista Conan-samling och sörjer det som aldrig blev.Det känns onekligen vemodigt att en era får sitt slut, särskilt som Dark Horse visat sig vara så bra på att göra serieversioner av Robert E. Howards noveller och böcker. För det är ändå något visst med Howards berättelser, en magi som få lyckats återskapa. Jag grämer mig över att inte få läsa några nytolkningar av kvarvarande novellerna Shadows in Zamboula, Drums of Tombalku, The Vale of Lost Women, The Pool of the Black One, Beyond the Black River, The Black Stranger och Red Nails.
Men man får glädja sig åt det man ändå får. I The Devil in Iron lockas Conan till en öde ö av en vacker slavinna som agerar på uppdrag av den turanske härföraren Jehungir Agha. Men såväl Conan som turanen stöter på oväntat motstånd i form av en osårbar gudaliknande varelse som återuppväckts från sin slummer av mänsklig girighet.
Tecknaren Sergio Dávila har jobbat bort några av de värsta generiska fantasydragen från sina första nummer av Conan och det hela är riktigt angenämt att titta på. Även färgläggaren tycks jobba med en mindre skrikig palett. Det blir sällan tråkigt, fastän berättelsen drar ut över flera nummer. Faktiskt så är den här versionen mycket bättre än Marvels klassiska version av Roy Thomas och John Buscema. Där Thomas inriktat sig på att bevara så mycket som möjligt av Howards originaltext utnyttjar Bunn och Dávila seriemediet på ett mer effektivt sätt; bilderna få tala ensamma ibland.
Volymen avrundas med en epilog ritad av Dheeraj Verma, en indisk stjärntecknare. Han har en intressant stil, men berättelsen tillför egentligen inget och tjänar mest som brygga till nästa del av den reguljära tidningen. En del som vi nu vet aldrig kommer att bli verklighet.
Helsida från Conan the Slayer. Bild av Dávila. © Heroic Signatures
