Emanons minnen
1 november 2015 av Admin BöckerShinji Kajios och Kenji Tsuruta vackra serieroman Emanons minnen (Omoide emanon) är helt säkert en blivande klassiker i sin genre. Det är en allmänmänsklig berättelse om minnen, livet, döden och historien.
Berättelsen tar sin början på ett fartyg med destination Kyushu dit berättarjaget återvänder vintern 1967. Han har flytt sina ständiga amorösa misslyckanden, och har sökt men inte hittat sitt hjärtas älskade långt hemifrån. På skeppsdäcket tilltalar honom en ung kvinna som visar sig väldigt annorlunda.
Sent på kvällen slår de följe med varandra, och det som händer därefter är ett kärleksmöte så fyllt av löften att ett helt liv tycks passera. Slutligen somnar paret intill varandra, och då berättarjaget vaknar på morgonen, finner han endast en lapp där Emanon legat. På lappen står texten »God morgon och farväl«, handskrivet.
Seriens manus är genomarbetat: lyriskt, episkt och filosofiskt undersöks vad minne är och hur det fungerar. Hur vi kommer ihåg viktiga händelser i vårt liv, och särskilt mötet med någon som helt enkelt är rätt, som uppfyller alla våra erotiska och intellektuella önskningar, precis det vi drömt om, fjärran från omvärldens moral och förväntningar. Ren kärlek, och lust.
Teckningsstilen är svartvit och redskapen varieras i tusch, vattenfärg och något som mest liknar blyertsteckningar. Tecknarna jobbar med fina linjer och ibland med hög kontrast. Stilen är sensuell, och Emanon får ibland sinnliga drag som vore hon ritad av den sensuella seriens mästare, italienaren Milo Manara.
Eftersom Emanons minnen är från Japan och på rätt sätt är »feltryckt« enligt västerländsk standard, så förväntas jag kalla det här för manga. Men jag tvekar. Begreppet manga förpliktigar för mig i någon mån till en särskild sorts berättelser typiska för japanska tecknade serier. Det här är inte en sådan historia. Den här berättelsen skulle lika gärna kunnat berättas av seriekonstens europeiska eller amerikanska mästare som av japanska mästare.
Apropå det landar min främsta invändning mot Emanons minnen inte hos de japanska serieskaparna, utan hos de svenska utgivarna. En japan som läser en serie gör det i rätt riktning i Japan, i original uppfattar en svensk person det som att serien är tryckt i fel läsriktning. Förlaget som ger ut Emanons minnen trycker serien i för oss fel riktning, det vill säga baklänges för en svensk läsare, för att det är rätt riktning i Japan. Det tvingar läsaren att läsa serien i »fel riktning« vilket i sin tur kräver en större ansträngning av en svenskspråkig läsare än av en japanskspråkig. Det var en rolig övning förr då japanska serier var nya i Sverige. Men numera är poängen framförd, och i fallet med Emanons minnen förefaller det mest onödigt.
I mitt eget till bristningsgränsen fyllda bibliotek får numera bara klassiker plats. Annat bär jag ned till min antikvariatshandlare. Min Emanons minnen kommer aldrig att ingå i hans boksamlingar, då den är alltför vacker, välberättad, sensuell och smart. En grafisk roman som pryder sin plats i de flesta seriesamlingar.
