Harmannen

Omslaget till Harmannen.

Under några dagar på 50-talet händer mystiska saker i en liten hamnstad. Vem är det som jagar vem – och vad är egentligen vad? I dunklet döljer sig en hemsk hemlighet.

Harmannen är en utmärkt snygg bok, teckningarna är välgjorda och ger en fint avvägd dunkel stämning. Det känns kusligt, ruffigt och färgsättningen är lite dämpad på ett sätt som förstärker känslan av dröm och osäker verklighet. Det är också en säker stilstudie i 50-tal, där ingenting i bilderna har lämnats åt slumpen. De schackrutiga golven, frisyrerna, uniformerna och på något sätt själva ljuset utgör en förträfflig tidsresa. Jag stannar gärna upp i läsandet och bara tittar på bilderna, funderar lite, ser på detaljer. Och tänker att den där Harmannen skulle jag lätt kunna drömma obehagligheter om.

Tyvärr stannar det vid just detta, en osäkert kuslig känsla, vackra bilder. Själva historien känns väl tunn och jag tycker det är synd att man inte använt seriemediet fullt ut. Nu är det »bara« textrutor med bilder, vilket gör att jag får dåligt flyt när jag läser. Det blir på något sätt inget samspel mellan ord och bild, istället märker jag att jag fokuserar på antingen eller. Efter ett par dagar minns jag bara bilderna, historien har gått mig nästan helt förlorad. Det är som om själva handlingen inte fått den plats den hade behövt. Kanske hade boken till och med klarat sig nästan utan text? Jag är så gott som övertygad om att bilderna kunnat bära den i större utsträckning. Allt som allt är boken ändå läsvärd, även om jag tycker att den skulle kunnat vara en hel del mer än vad den blir i sin nuvarande form.

Helsida ur Harmannen. Bild: Matilda Hansson.

Helsida ur Harmannen. Bild: Matilda Hansson.

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 209 (4/2016) och återges med skribentens tillstånd.]

Karin Didring

Comments are closed.