IAN 2: Lessons of Darkness

ian 2

Franska science fiction-serien IAN fortsätter, som en åttiotalsfilm.

Ralph Meyers och Fabien Vehlmanns första album i serien IAN (An Electric Monkey), från 2003, var tecknat i en sympatisk teckningsstil med tydliga tuschlinjer och många skrafferingar. Som Girauds Blueberry med några stänk av Denayers Yalek. Men Meyer var helt tydligt inte nöjd. Han filade vidare för att göra sig av med de ångestskapande bojor inflytandet från idolen utgjorde. Ett år senare är influenserna från Giraud inte lika uppenbara. Inte minsta spår av något Denayerliknande kan skönjas. De flesta skrafferingarna är ersatta av anonym färgläggning. Helhetsintrycket får en att tänka på någon gammal lättglömd serie från Heavy Metal, en sådan där som man inte minns om den var fransk, spansk eller amerikansk. Men kanske ett nödvändigt steg att ta, i sökandet efter självständighet – och sig själv?

Handlingen utspelar sig denna gång i framtidens Los Angeles. Någon som tänker på Blade Runner? Det är ett retrofuturistiskt USA. Det verkar vara ett lite hårdare samhälle än dagens, lite mer polisstatsliknande. Plötsligt blir det någon sorts upplopp. Upprorsstiftarna hävdar att de representerar den amerikanska ursprungsbefolkningen, som (i albumets nuplan) tydligen antas vara utdöd sedan länge. Hm? Och vad påminner det om? Jo, Jeremiah-äventyret De glödande ögonen (publicerat på svenska i Jonah Hex). Det är i och för sig en postapokalyptisk serie (som kanske är osjälvständig i förhållande till Jason Muller (känd från Champion)), men där har indianerna också gått samman och faktiskt lyckats skapa en egen stat i Hermanns kaotiska framtidsvärld. Lika bra går det inte för gänget i IAN. De manipuleras och utnyttjas av mäktigare marionettskötare, med oklara agendor.

Äventyret Lessons of Darkness förflyttar en tillbaka till åttiotalets movieboxhyrningar. Man känner igen (eller tycker sig höra ett svagt eko av) saker från gamla filmer. Även från filmer som man är osäker på om man verkligen har sett – sådana där historier där en grupp hjältar tvingats åta sig ett hopplöst uppdrag, som kräver att de ska ta sig igenom en stadsmiljö som tagits över av ”punkiga” orosstiftare och förvandlats till en stridszon. Varför inte i regi av John Carpenter?

Plötsligt introduceras mystiska fantasyelement, som lämnas oförklarade. Men detta får man antagligen utrett längre fram, i de efterföljande albumen. Även i det första albumet hintades det om att IAN kanske är mer magisk än elektrisk. IAN uppför sig denna gång lite som de problematiska superhjältarna i Watchmen. Detta album är mörkare än det första och Vehlmann försöker, lite ansträngt, vara satirisk och civilisationskritisk. Ett exempel: barnets kattunge som fått en söthetsspruta så att den ska förbli söt …

Jag uppfattar detta album som mer anglosaxiskt än franskt till sin karaktär. Kanske är det traditionen med 2000 AD och Judge Dredd i England som fått brittiska Cinebook att välja denna serie före exempelvis Undertaker?

Något senare, i Undertaker, vet vi i alla fall att Meyer hittade tillbaka till sina franskbelgiska rötter. Ack! Den som ändå hade franskbelgiska rötter …

Utdrag ur IAN 2.

Utdrag ur IAN 2.

Jan Hoff

Comments are closed.