Jag håller tiden

Åsa Grennvall är tillbaka med en uppföljare till den kritikerrosade Deras ryggar luktade så gott. Den här boken tar på sätt och viss vid direkt där den förra slutade och handlar om hur hon bildar familj och hur det leder till en uppgörelse med hennes far om hans (icke-existerande) roll som pappa. Det är som alltid med Grennvalls serier emotionellt utmattande att läsa, och man vill bara slå hennes till synes känslomässigt handikappade pappa. Men det finns också en stor portion värme och framtidstro i det nyfunna familjelivet som trots allt gör läsningen uthärdlig, även om boken passade nog slutar med en diskussion mellan figuren Åsa och Döden … Grennvall är en av de skarpaste, mest personliga serieskaparna vi har i Sverige och de två senaste verken är bland det bästa, mest litterära som gjorts på svenska.

[Texten publicerades ursprungligen på fredrikstromberg.com 2016-11-11 och återges med skribentens tillstånd.]