Läskimooses nr 1–8

Tänk er Steven Hawkings böcker ”A Brief History Of Time” och ”The Grand Design”, lägg till Charles Darwins ”On the Origin of Species”och låt sedan Larson rita det hela i sann, oborstad ”The Far Side”-anda så får du en vag uppfattning om ”Läskimooses”.

När jag satte mig ner för att läsa den första volymen av serien vet jag inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men jag skall vara helt ärlig och tala om jag aldrig hade haft möjlighet att gissa mig till vad som gömde sig mellan pärmarna.

”Läskimooses” är en ovanlig serie, framför allt för att humorn däri är säregen och raffinerad. Att läsa dessa serietidningar kändes på något sätt som en vetenskaplig lektion i skolan. Eller rättare sagt vad man drömmer om att en vetenskaplig lektion i skolan skulle kunna vara. Matti Hagelberg leker med geometriska former i form av exempelvis textrutor på ett sätt så att man ser att en prick mitt i en vit ruta flytta på sig. Naturligtvis ändrar den inte läge på riktigt men perspektivet i bilden får trots allt ögat att säga till dig att den inte längre befinner sig på samma plats. Allt detta sker genom att Matti Hagelberg på ett raffinerat sätt använder sig av textrutorna och deras position. Det är dessutom fullt av små logiska slutsatser i verken som får en att skratta åt absurditeter som: ”Vetenskapsmännen kommer att säga att läskimooses kan förstöras. Och när de säger att läskimooses kan bli förstörd så är de galna och är de galna så har de ingen förståelse.” Men trots denna uppenbara absurditet så finns det en obestridbar logik som får denna absurditet att fungera och sjunka in.

Jag är inte duktig på finska men fick volymerna översatt på medföljande papper, och trots att det ibland var svårt att inte tappa bort sig och undra om du verkligen läste rätt text till rätt ruta, så var serien väldigt underhållande. Jag kan tänka mig att det skulle vara än mer sant om man inte behövde sitta och titta på papperet bredvid för att förstå vad som sades. Trots det föresvävade det mig aldrig att inte göra mig besväret att ta reda på vilken text som hörde till vilken ruta i slutändan. Serien var helt enkelt för intressant för att lämna åt sitt öde.

”Läskimooses” är ingen serie för barn men det beror endast på att den är en aning för elegant för att en ung läsare ska få fullt utbyte av den. För trots sin torra humor och lite råa tecknarstil så kräver den en del av sin läsare. Jag tror att man behöver ha en bred allmän vetskap för att till fullo uppskatta detta skickliga arbete.