avatar
Maskinen

Maskinen

Norsk-ryske Fedor Sapegin arbetar i fransk-belgisk stil. Hans massiva historiska serieroman ”Maskinen” är ett spännande och mycket annorlunda inslag på den skandinaviska seriescenen, men tyvärr drunknar Sapegin i sina storslagna ambitioner.

Det mångsidiga norska serieförlaget Jippi forlag har sedan tidigare lyckats knuta inflyttade serieskapare från den anglosaxiska serievärlden till sin originalnorska utgivning, i form av Max Estes och Andrew Page. Genom den historiska serieromanen ”Maskinen” har man nu vidgat utgivningen ytterligare genom att presentera ryssen Fedor Sapegin för de skandinaviska läsarna. Sapegins storslagna verk bidrar inte bara med ryska influenser till den skandinaviska seriescenen utan utgör även ett kontinentaleuropeiskt tillskott, genom en stil och ett format som hör hemma i den klassiska, fransk-belgiska albumtraditionen.

”Maskinen” är ett mastigt album som på ett ambitiöst sätt utforskar en dramatisk historisk period. Sapegin tar sig an det första världskriget och den ryska revolutionen med imponerande anspråk på korrekthet och kunskapsförmedling. Den komplicerade in- och utrikespolitiska utvecklingen speglas i två oeniga bröders tågfabrik, som har en viktig roll i kriget och i revolutionen. Det är en episk, komplex berättelse med hopp fram och tillbaka i tiden, många karaktärer med komplicerade relationer till varandra och flera viktiga historiska händelser som ställs på rad.

Sapegin anstränger sig för att koppla samman hela Rysslands utveckling och fall med en lite intimare skildring av de två brödernas känslosamma livsöden, där de befinner sig i närheten av händelsernas centrum. Tyvärr funkar ingen av dessa två nivåer i seriealbumet något vidare. Det blir en stökig och genomhastad historieföreläsning som är tung att följa med i, och karaktärsskildringarna är genomgående för platta och hastiga för att engagera mig som läsare. Samtidigt ska jag i min kritik mot Sapegins forcerade men ambitiösa serieberättande reservera mig för att serieläsare med större intresse för och större kunskaper kring den ryska revolutionen kanske får ut mer av ”Maskinen” än vad jag får. Men Sapegin lyckas inte väcka något intresse hos mig, som är oinvigd och ganska okunnig.

Albumet är hursomhelst ganska snyggt, och ett uppfriskande tillskott på den skandinaviska seriescenen rent estetiskt. Klassiskt fransk-belgiskt albumformat och realistiskt, filmiskt serieberättande passar den storslagna berättelsen och det är kul att se Sapegins stiliga, ofta detaljrika och ganska stämningsfulla teckningar av historiska ryska miljöer. Den dova färgskalan ger historien en stillsam atmosfär. Vad gäller figurteckningarna är hans fotorealistiska ambitioner dock inte helt lyckade och lite hämmande – de är mestadels ganska stela och bidrar därigenom till att distansera mig som läsare från karaktärerna.

Slutligen måste jag anmärka på den undermåliga textningen. Serien är klumpigt textad med ett fetkursivt typsnitt som är lite obekvämt att läsa och förleder läsaren att tro att figurerna skriker. Framför allt blir det problematiskt när figurerna sedan verkligen skriker, då textaren har extra-fetat eller extra-kursivererat (eller både och!) det redan fetkursiva typsnittet, vilket naturligtvis ger ett väldigt fult och svårläsligt resultat.

Jag önskar verkligen att jag tyckte mer om den här ambitiösa serieromanen, då det i grunden rör sig om en spännande, originell utgivning och en berättelse av episka proportioner. Delvis är den också vältecknad. Men bristerna i berättandet går inte att komma ifrån och gör att jag tyvärr inte alls kan njuta av serien eller ta till mig dess skildring av rysk historia.

Erik Sundblom

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i november 2014.]

Comments are closed.