Mjau! nr 3–4

Nya barnserier är vi inte bortskämda med i Sverige, och Natalia Batistas ”Mjau!” kommer som ett välkommet nytillskott i den genren. ”Mjau!” handlar om två katter, Ville och Vanilj, och deras vänner. Likt Hobbe i ”Kalle & Hobbe” är Ville och Vanilj vanliga katter i mattes ögon, men när vi ser dem ensamma har de människoform med vaga kattdrag, men rör sig fortfarande i vår vanliga mänskliga miljö. Ett mycket effektivt drag.

Det här är barnserier för de mindre barnen, långt från till exempel shonenmangans vanliga våldsamheter och höga tempo. Tvärtom är allting väldigt, väldigt stillsamt, snällt och gulligt. Konflikterna är nedtonade, de hot som finns upplevs som spännande snarare än som farliga. I del tre anar Ville och Vanilj ett spöke, i del fyra får de en ny kompis, en skata med skadad vinge som matte tar hand om. Samtidigt försvinner deras finaste ägodelar mystiskt… Naturligtvis avslutas allt på bästa sätt, dessutom med en liten romantisk knorr.

Man skulle naturligtvis kunna ha åsikter om könsstereotyperna i ”Mjau!”, att Ville är vildkatten som kommer in i Vaniljs fina inomhusvärld, att skatan (som inte verkar ha något namn) är den coola vilda killen som Vanilj blir kär i, och att den mörkrädda musen Mini är en liten flicka. Men det är bara en mindre anmärkning. ”Mjau!” är en alldeles utmärkt barnserie som bara kan rekommenderas varmt. Synd bara att det verkar vara en avslutad serie i och med del fyra.