NAFS(k)uriren nr 1–4

Näst efter Seriefrämjandet är NAFS(k), Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack), antagligen Sveriges största och mest långlivade förening för seriekonnässörer. Idag har föreningen nästan 600 medlemmar och den utgör en trygg och betydelsefull – om än tämligen lågaktiv – samlingsplats för svenska Kalle Anka-älskare. En betydligt mindre och mer turbulent, men kanske också mer livfull förening får man inblick i när man läser de fyra första numren av NAFS(k)uriren, utgivna 1977 och 1978.

NAFS(k)uriren ges fortfarande ut sporadiskt och är föreningens tidskrift för ankistiskt artikelmaterial. De första åren förefaller den även ha fungerat som ett internt medlemsblad. En samlad faksimilutgåva av nummer 1–4 trycktes upp i december 2013 och gör det alltså möjligt för nya läsare och nya ankister att bekanta sig med föreningens första ansatser till att etablera ankismen och ankistisk forskning i Sverige.

NAFS(k) är blott ett halvår gammalt då det första numret av NAFS(k)uriren kommer ut. Sammanslutningen består ursprungligen bara av några klasskamrater på ett Brommagymnasium, av vilka den mest kände idag torde vara Stefan Diös (som senare kom att bli Kalle Ankas svenska översättare). I en krönika i det första numret presenteras föreningens födelse på ett humoristiskt överdrivet vis, där det blir oklart för den oinvigde vad som egentligen är sant eller seriöst menat, men klart är i varje fall att man startade föreningen på skoj i samband med ett skolval. Desto allvarligare blir tonen i nummer två, då föreningen har skakats av oenigheter med följd att ordföranden har avgått från sin post och lämnat NAFS(k).

Att föreningen inte är färdigutvecklad speglas också i tidningens taffliga skrivmaskinsproduktionen och att man byter adress i varje nummer (från början uppmanas läsaren att helt sonika adressera breven till killarnas gymnasieklass). Det är spännande och underhållande att följa hur detta idag väletablerade ankistförbund växer fram från ett skämtsamt påfund av några gymnasiekillar i Stockholm, till en riktig nationell förening för ankister. Och snabbt går det! I nummer två redovisar man att föreningen har 15 medlemmar, och då nummer fyra ges ut har de hunnit bli 70 stycken (till dessa hör även den avhoppade ordföranden som har kommit tillbaka!).

En ganska stor del av tidningarna tas upp av ett lättsamt, föreningsorienterat innehåll – korta, gemytliga inslag som tävlingar, lotterier och rapporter från gemensamma biobesök. Föreningens kärna, vetenskapsgenren ”ankism” (som i dessa tidningar lika ofta kallas ”donaldism”, enligt ursprungsnorsk standard, då man ännu inte nått någon terminologisk konsensus) utövas och presenteras genom längre, faktaspäckade artiklar. Det rör sig dels om djupgående karaktärsbeskrivningar av bifigurer skrivna av Stefan Diös, och dels om artiklar om seriernas olika inriktningar enligt det ankistiska synsättet. Inriktningarna – såsom klassicismen (Barks glansperiod), klodrismen (de klassiska Knase-serierna som vi idag vet gjordes av Kinney och Hubbard), kommersialismen (samlingsnamn för modernt, oinspirerat skräp) för att nämna några från den långa listan – beskrivs ganska kortfattat och initialt rör det sig bara om en lättillgänglig sammanställning av Jon Gisles pionjärarbete några år tidigare. Men Greger Nässén bjuder även på en analytisk genomgång – full av procentsatser och sidantal – av de olika inriktningarnas förekomst i den svenska Kalle Anka-tidningen.

Detta forsknings- och artikelmaterial om ankserierna blir med moderna ögon naturligtvis lidande av den stora bristen på kunskaper för 70-talets ankister. Disney höll fortfarande fast vis sin löjliga policy om att hemlighålla alla kreatörers namn och mer eller mindre låtsas som att Walt Disney själv ritade alla serier. Den ankistiska forskningen har förvisso kommit fram till att ”den gamla, bra tecknaren” är Carl Barks och man har därtill fått kännedom om några andra av de gamla amerikanska kreatörerna, men bortsett från det famlar man i mångt och mycket i mörkret. Som faktamaterial blir stora delar av NAFS(k)uriren därför mycket bristfällig, men samtidigt är det ändå kul att följa urankisternas pionjärforskning. Och den grundläggande analysen av de olika inriktningarna är naturligtvis fortfarande initierad, intressant och i stort korrekt, trots den vaga insikten i seriernas faktiska produktion. Likaså klarar sig porträtten av figurerna bra då de uteslutande håller sig inom seriernas eget universum.

Som nittiotalist ger faksimilutgåvan mig ändå tillfälle att jämföra min egen situation med den för 70-talets seriefans. Nu under internetåldern kan jag få tag på all tänkbar information om alla världens ankserier genom att surfa runt på coa.inducks.org, något som antagligen skulle vara svårt att föreställa sig för 70-talsankisterna. Samtidigt anar jag en entusiasmerande charm i det detektivarbete som präglar de första numren av NAFS(k)uriren. Kanske romantiserar jag en i grunden tråkig brist på kunskap, men jag föreställer mig ändå att de tappra ankister som började från noll och sedan succesivt lyckades erövra en värld av lärdomar måste ha funnit en njutning och en fascinerande spänning i det arbetet, på ett vis som inte går att återupprepa idag.

NAFS(k)urirens innehåll är en avspegling av den passionerade entusiasm som dessa banbrytande utforskare av serievärlden måste ha upplevt, och den smittar av sig på mig som läsare. Jag är självfallet tacksam för att leva i en tid där jag har tillgång till oändliga kunskapsresurser utan ansträngning, men samtidigt kan jag känna mig lite avundsjuk på mina serienördsföregångare som fick gräva fram allting själva och pusselbit för pusselbit upptäcka allt det roliga och spännande från början. Kanske ger det till och med en extra dimension till Kalle Anka-läsandet att inte veta vilka de olika kreatörerna är, då man själv får försöka gissa seriernas härkomst utifrån återkommande stildrag? Det kommer jag aldrig kunna ta reda på själv, då jag omöjligt kan läsa ”Kalle Anka” på det viset. Men de gamla numren av NAFS(k)uriren bjuder mig på underhållande och tankeväckande läsning, och öppnar en aning på dörren till de forna serieforskarnas svunna värld.