Sagor från Kobrans tid 1: De älskande & 2: Revolution

Vid det här laget ska det väl inte behöva sägas att varken sagor eller serier nödvändigtvis är för barn, men med tanke på att de två tidigare albumen av Enrique Fernandez som Ordbilder gett ut är mer allåldersinriktade än Sagor från Kobrans tid kanske det bör nämnas ändå. Sagor från Kobrans tid är nämligen mer den sortens saga som traditionellt berättas utom hörhåll för barn. Inte så att den vältrar sig i »Detta Är För Vuxna!« och »Se Vad Vi Vågar!«, men det är den sorts saga där en ung man under tre nätter distraheras från att rädda sin älskade eftersom hon är fängslad på fjärde våningen i ett hus fyllt med undersköna kvinnor.

Det hela utspelar sig i ett tydligt icke-Europa – av någon anledning tänker jag mest Indien, men flodhästar dyker upp som riddjur, de imponerande skägg som visar sig får mig att tänka på Mesopotamien och Assyrien och baksidestexten nämner, utöver Indien, Tusen och en natt och Baron Münchhausen. När jag tänker och känner efter lite till känns det också lite Clark Ashton Smith-aktigt, men det kan vara för att jag läst en samling av honom strax innan jag började skriva recensionen …

Det går också rätt snabbt fram, den unge mannen – hans namn är Irvi – hinner under första albumets gång sjunka ned till en slagfältets demon fylld av hat och vrede för att sedan utvecklas till att bli en man som ägnar sitt liv åt att kontemplera livets skönhet (och därefter till viss del återgå till att vara den akrobatiska tjuv han var i början). Den unga kvinnan, Sian, får tyvärr mindre utrymme och en passivare roll för händelsernas gång, även om också hennes utveckling som följd av de inledande händelserna redogörs för. Förvisso är det väl en del av poängen att hon inte tillåts göra någonting, även om hon är intelligentare än sin påtvingade make (vilket inte så svårt) som är den andre eller tredje störste krigaren i serien, men det är en besvikelse.

Den första hälften av De älskande är en sammanfattning av episka händelser som skulle ha kunnat ta upp åtskilliga album. Som den maskerade berättare som ramar in historien uttrycker det är detta »en historia vävd av hundra andra historier«. Först därefter, och efter ett inpass från berättarens publik att det är för lite action, börjar seriens huvudhandling.

Irvi har som sagt återgått till att vara den akrobatiske tjuv han var i början och slår sig ihop med Maluuk, en före detta skådespelare, för att störta den härskare som Irvi i ett tidigare skede förde till seger – Kobra. Denne har, föga överraskande, utvecklats till »den värsta tyrann som världen skådat« och förvandlat deras hemland (och alla kungariken han besegrat) till ett »grått och livlöst land« där musiker och skådespelare straffas med döden. När så Kobra bjuder in Sians make – härskare över det enda rike han inte erövrat – till ett firande av sina triumfer samlas alla till sist för en explosiv om än förutsägbar final. Samtidigt är det den sorts saga som slutar lyckligt för nästan alla, och vem den maskerade berättaren visar sig vara är faktiskt en överraskning.

Utdrag ur Sagor från Kobrans tid.