Sons of Anarchy volym ett: Ingen utväg
21 december 2016 av David Haglund BöckerI takt med att streamingtjänster för film och TV har brett ut sig har vi också sett en förändring i tittarbeteendet. Nu för tiden talar man om binge-watching, något som har sin närmaste svenska motsvarighet i begreppet maratontittning. En TV-serie som många – även jag – maratontittat på är Sons of Anarchy, som handlar om en kriminell motorcykelklubb. I centrum för handlingen står Jax Teller, en ung man med en enastående förmåga för brutalitet, men som ändå får sägas ha hjärtat på rätta stället. Han är mer eller mindre uppvuxen i MC-klubben: hans döde far grundade klubben och hans mor är nu gift med den nuvarande presidenten Clay Morrow. När Jax hittar sin döde fars dagbok börjar han drömma om en bättre framtid och misstänker att Clay och hans egen mor kan ha haft något med faderns död att göra. En klassisk Hamlet-intrig, med andra ord.
Under loppet av sju säsonger kämpar klubben mot både yttre och inre fiender. I USA fick TV-serien också en avläggare i form av en serietidning från BOOM! Studios om händelser som utspelas mellan säsonger och avsnitt. (Ungefär som Marvel och Dark Horse gjorde med Star Wars.) I Sverige publicerades serieversionen av Sons of Anarchy i Hagel, en hårdkokt serietidning från Egmont med serier kan sägas ha filmanknytning. Tyvärr blev det bara tre nummer av Hagel innan den lades ner, men översättaren Andreas Eriksson tog med sig Sons of Anarchy till det egna förlaget Ades Media och slutförde publiceringen i den samlingsvolym som recenseras här.
Berättelsen handlar om hur dottern till en tidigare klubbmedlem dyker upp för att be om beskydd från de män som förföljer henne. Jag tycker att man har lyckats rätt bra med att förmedla den råa känslan från TV-serien och de taggiga karaktärerna, men japanska superbikers känns malplacerade i sammanhanget. Seriens största brist är dock teckningarna. Bilderna är varierade i perspektiv, men de känns ändå aningens amatörmässiga i tuschningen. Ett stort minus för dålig likhet – rollfigurerna går knappt att känna igen från TV-serien eller ens att särskilja från varandra i grupp. Det är mycket skäggiga bikers som ser likadana ut. Hade man inte texten till hjälp skulle det ibland varit obegripligt.
Jag kan reservationslöst rekommendera TV-serien, men serieboken rekommenderas endast till hardcore-fans. Den tillför dock inget till TV-serien.