The Wicked + The Divine Volume 2: Fandemonium

the wiched the divine vol 2

Den mångsidige Kieron Gillen (Young Avengers, Uber, Darth Vader) och tecknaren Jamie McKelvie har med The Wicked + The Divine skapat en ganska udda, för att inte säga queer serie.

Vart nittionde år förvandlas tolv unga människor till gudar och gudinnor från diverse mytologier. De tar sin plats i världen och blir dyrkade och hatade, och efter två år är alla döda. De har superkrafter och klär sig i trikåer, men istället för att klå upp väskryckare i gränder uppträder de som rockstjärnor inför hängivna fans. De har sina stridigheter, men anstränger sig på allvar för att varken ta livet av varandra eller allmänheten. Istället jobbar de hårt på att få ut så mycket av livet som de kan innan de dör. Bland annat måste de lista ut vad de har för läggning och hur de ska hantera sitt kändisskap.

McKelvie har en ren linje, och även om han inte är den sorts tecknare som överväldigar vid första anblicken, så är han tydlig och kompetent.

Kieron Gillen har jobbat länge åt Marvel, och det märks, då relationerna mellan de olika gudarna, strider och kärleksaffärer, påminner ganska mycket om dynamiken i ett superhjälteteam. Även gudarnas krafter är ofta användbara i strid. Till skillnad från superhjältar är de dock inte tvungna att slå ihop skallar i varje nummer, och de anstränger sig för att inte bli uppmärksammade av den brittiska rättvisan. Ingen vill störta regeringen eller utplåna mänskligheten, för de fattar alla att det vore omöjligt.

Över hela serien vilar en ganska stor dos melankoli – den som är död kommer inte tillbaka (möjligtvis om 90 år) och ingen kommer att växa upp eller få barn.

Själv hade jag gärna sett att serien fokuserade lite mer på relationen till fans och dödliga, ibland blir det lite av kammarspel mellan ett fåtal personer.

Mattias Nilsson

Comments are closed.