Utgrävningen
7 juli 2016 av Fredrik Strömberg BöckerAtt i tal eller skrift utropa “Äntligen!” har blivit en ironisk markör efter Gert Fylkings performance-liknande tilltag vid offentliggöranden av nobelpristagare i litteratur. Trots det ville jag utbrista i ett högst oironiskt “Äntligen!”, när det kom en ny serieroman av Max Andersson, egentligen den första sedan Pixy, som ju utkom för 25 år sedan.
För mig var Pixy en av de stora ögonöppnarna om seriernas potential och jag har följt Anderssons karriär ända sedan dess. Men det har mest varit kortare serier och inget som jag känt riktigt kunnat mäta sig med den mer episka Pixy. Så, det var med viss bävan jag tog mig an att läsa Utgrävningen, även om jag läst en del av dessa serier tidigare, bland annat i tidningen Death and Candy.
Efter den första genomläsningen var jag inte helt övertygad. Allt var där, de underbart egensinniga bilderna, de halsbrytande berättarsvängningarna, de nattsvarta, psykedeliska teman som man förväntar sig av en serie av Max Andersson. Men jag kände mig ändå lite otillfredsställd.
Jag lät boken ligga, funderade på den och läste sedan om den igen ett par dagar senare. Nu föll allt på plats. Andersson har enligt egen utsago byggt serierna på drömmar och det känns i de underliga vändningar som berättelsen ofta tar. Detta är en genre som länge intresserat mig och jag har ett antal serier i mitt bibliotek som bygger på drömmar – av skapare som David B. och Rick Weitch, som handlar om drömmar – som Dreams of the Rarebit Fiend av Windsor McKay eller Sandman av Neil Gaiman, eller som har en drömsk känsla – som serier av Knut Larsson, Anke Feuchtenberger eller Jim Woodring.
Drömmar är ofta osammanhängande och en del av ovanstående serier är just det, men Andersson har satt samman sina till en historia som, trots alla psykedeliska inslag, faktiskt hänger samman och som tål omläsning. Figurer återkommer, perspektiv skiftar, verkligheter byter plats. Samtidigt leker Andersson med det visuella, låter ramarna kring rutorna leva och bli betydelsebärande, lägger in pastischer på såväl hög konst som andra serier och film i bilderna och deras komposition med mera, med mera.
Det finns ett antal bottnar i denna bok, som i grunden handlar om familjens betydelse, och jag får nog läsa om den ett par gånger till för att försöka gräva (…) mig ner i dess djup.
