avatar
Vargarna i väggen

Vargarna i väggen

”Vargarna i väggen” är en barnbok skriven av Neil Gaiman och rikligt illustrerad av Dave McKean. Den kom ut 2003 på engelska och belönades med flera priser, men här i Sverige fick vi vänta ända till 2012 då Epix gav ut den som en del i sin satsning på barnlitteratur med en fin svensk språkdräkt signerad Horst Schröder själv och konstnärlig textning av Tinet Elmgren.

Varför recenserar Bild & Bubbla barnböcker? Måste man recensera allt som en serieskapare gör? Jo, om han heter Neil Gaiman så kan det finnas goda skäl till det. Få serieskapare har fått ett lika stort genomslag, både i populärkulturen och finkulturen, och det råder fortfarande närmast hysteri kring hans signeringar. Även i Sverige.

Men oroa er inte, det finns en anledning till, och den är fullt legitim. ”Vargarna i väggen” är ett så kallat blandverk. Ibland känns det som en bilderbok, andra gånger som en serie. Den är svårdefinierad, men fängslande.

Berättelsen ska enligt uppgift bygga på en mardröm som Gaimans dotter hade som liten, om att det fanns vargar i väggen. Och det är precis vad den handlar om. Lucy bor med sin familj i ett hus som plötsligt invaderas av vargar som kommer ut ur väggarna och tar över huset och alla familjens grejer. Det låter kanske inte så farligt, men det hela framställs på ett närmast mardrömslikt sätt med Dave McKeans blandtekniker (fotografier, teckningar, målningar, kollage och gud vet vad). Det var lite som att läsa herrarnas tidigare samarbeten ”Arkham Asylum” eller ”Sandman” i barnversion. Jag hade stor behållning av den själv, men fördomsfullt klassade jag raskt boken som en saga för vuxna läsare.

Men ack så fel jag hade. Jag hade valt att inte läsa ”Vargarna i väggen” för mina barn, tre och fem år. Men min svärfar, som var nyfiken på Neil Gaiman efter att ha sett honom i TV-programmet ”Babel”, började läsa den högt för minstingen. Sakta men säkert växte åhörarskaran till att omfatta även det äldre barnet och flera grannbarn. Det syntes att boken var spännande, men att den var läskig hörde jag inget om. Den resulterade heller inte i några kvällsfunderingar eller mardrömmar. Åtminstone inte hemma hos mig.

Gaiman har gjort bättre saker än det här, men så vitt jag vet är detta den yngsta målgruppen som han har riktat sig till hittills. För barn är det spänning för stunden som inte verkar lämna några större spår efter sig (ingen bad om en omläsning). För vuxna finns det kanske några dimensioner till, i synnerhet när det gäller illustrationerna. Anbefalles varmt.

David Haglund

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla på webben i september 2014.]

Comments are closed.