Zelda 5: Täckning saknas

Under större delen av mitt liv har Zelda varit synonymt med ett TV-spel. Inte nu längre!

För att stå ut med Zelda krävs att man förutsättningslöst tycker om henne. Det gör jag. På sätt och vis. Zelda är en klassisk storstadsbesserwisser som är härlig att följa – på tryggt avstånd som läsare av en fiktiv figur. Hade jag i verkliga livet känt en tjej som Zelda hade jag antagligen inte orkat umgåtts med henne. Jag har haft min beskärda del av märkvärdiga tjugoåringar med storstadskomplex.

Volym 5 av Zelda inleds av en skön historia. Zelda med vänner åker ut på semester till en stuga i skogen, en plats där det inte finns något mobilt nätverk (därav albumets titel) – vilket gör att vi läsare inledningsvis slipper läsa om hipsters med sina mobiltelefoner, laptops och internetsurfande. Back to basics helt enkelt. Komplett med kräftskiva och hippies. Tack och lov så tappar inte heller serien tempo när gänget återvänder till Stockholm.

Zelda är en strippserie som har en genomgripande röd tråd vilket gör att man kan sträckläsa serien som en berättelse. Det är klass och hög kvalitet – både på innehåll och teckningarna. Mycket finess och humor och vissa strippar kan man skratta högt åt för sig själv. Lina Neidestam är bra på att skapa karaktärer och dialog och man behöver inte vara insatt i tidigare strippar för att kunna hänga med.

En extra eloge för de snygga och stämningsfulla helsidesbilder som emellanåt dyker upp mellan serierna som effektfulla scenanvisningar.

Zelda är en serie som förtjänar att läsas och är ingen arg feministisk serie som vissa tror. Hon vill säkert väl, men som feminist är Zelda lika paradoxal som Kalle Ankas CV – men det betyder inte att misslyckande är en dålig egenskap för en seriefigur. Tjejen har i alla fall en hel del stake (om jag nu får uttrycka mig så).

Utdrag ur Zelda 5: Täckning saknas av Lina Neidestam. Copyright Neidestam/Kartago.