Generic filters
Exact matches only

Fakta

Historien om Gustapärsa på Mjödtjärnberget Historien om Gustapärsa på Mjödtjärnberget
Av: Författare: Lars Andersson
Tecknare: Lars Andersson
Omfång: 84 sidor i svartvitt
Format: 297 x 209 mm, mjuka pärmar
Utgivare: Lars Andersson
Utgivningsår: 2014
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 978-91-637-4257-6
Betyg:

Historien om Gustapärsa på Mjödtjärnberget

Böcker

Serieskapardebutanten Lars Andersson tolkar västerbottniska sägner om den säregne Gustapärsa och hans bedrifter som nybyggare på 1800-talet. Denna mustiga seriebiografi har nu samlats i ett album.

Dagspressen har traditionellt fungerat som ett av de allra viktigaste forumen för seriemediets utveckling och spridning, allt sedan den moderna seriens uppkomst i amerikanska dagstidningar i slutet av 1800-talet. Numera utvecklas serien dock huvudsakligen på andra håll och den kreativa glöden inom dagspresserien har falnat. I dagens svenska dagstidningar finner man sällan något nytt eller spännande på seriesidan – i den mån den ens finns kvar. Därför är det roligt att höra om undantag. Lars Anderssons biografiska seriesidor om sin förfader Gustapärsa i tidningen Västerbottens Mellanbygd är ett udda energitillskott i den svenska dagspresseriefloran. Serien publicerades ursprungligen 2012–2013 i den veckoutgivna lokaltidningen och har nu samlats i ett egenutgivet album, för att ytterligare sprida historierna om den säregne lokalkändisen Gustapärsa.

Gustapärsa, egentligen Gustaf Wilhelm Persson, var en enträgen nybyggare och familjeförsörjare som på egen hand anlade en gård och skapade sig ett liv på Mjödtjärnberget i de västerbottniska skogarna under andra hälften av 1800-talet. Berättelserna om hans bedrifter och säregna livsöde har förts vidare i folkmun och snappades slutligen upp av hembygdsforskaren Birger Sjöström. Sjöström skrev en bok om Gustapärsa, och det är på den Lars Anderssons serie är baserad.

Genom serien lär vi känna Gustapärsa som en råbarkad men mycket godhjärtad karlakarl som värderar ärlighet och rättrådighet högt. Framför allt är han oerhört arbetssam och han lägger ner sin själ i att göra hemmet på Mjödtjärnsberget till ett ”paradis” för sig själv och sin familj. Som läsare får vi följa honom från det första spadtaget till döden, genom lösryckta episoder på 1–6 sidor. Det är tydligt att källmaterialet utgörs av mer eller mindre grumliga sägner. Serieberättelserna är för det mesta distanserade från varandra och korthugget berättade. Decennierna avverkas i raskt tempo och berättartempot blir till följd av det lite ryckigt. Dessutom blir de tvära kasten mellan de lättsamma, anekdotiska episoderna och de mer allvarsamma eller känslosamma delarna ibland lite förvirrande och orytmiska. Men som helhet bjuds läsaren på en mångsidig och underhållande presentation av den säregne Gustapärsa och hans bedrifter.

Med det sagt tror jag ändå att Lars Andersson hade tjänat på att fördjupa sig mer i några delar av Gustapärsas livshistoria och karaktär där serieberättelsen nu lämnar vissa luckor. Framför allt gäller detta Gustapärsas hustu och hans relation till henne. Hon är så gott som osynlig mellan förälskelsen, som skildras i början av albumet, och hennes död, som Andersson berättar om i en kort men ganska finstämd sekvens i albumets avslutande del. Att berätta mer om henne, liksom om Gustapärsas barn, hade naturligtvis kunnat ge serieberättelsen fler dimensioner och göra den och dess karaktärer mer berörande för läsaren. Samtidigt skulle detta rimligen innebära att Lars Andersson skulle tvingas frigöra sig mer från det faktiska källmaterial han har att tillgå, och göra egna antaganden. I grunden rör det sig om en avvägning mellan anspråk om biografisk korrekthet å den ena sidan, och konstnärlig frihet å den andra.

Andersson har en rak och enkel teckningsstil. Han använder sig av tunna, stiliserade och välputsade konturlinjer som han blandar upp med lite yvigare skrafferingar och skuggningar. Resultatet är stillsamt men mustigt (man kan kalla det för norrländsk ligne claire) och det passar bra ihop med den sällsamma livshistorien och det avslappnade men händelserika berättandet. Samtidigt är det tydligt att Lars Andersson är ny som serietecknare. Teckningarna är bitvis ganska stela och Andersson har svårt att fånga figurernas känslouttryck på ett övertygande sätt.

Gustapärsa är en ovanlig bekantskap för den moderna serieläsaren och Lars Andersson unika serieprojekt är inte bara intressant för de andra ättlingarna i hembygden. Även om Andersson inte är helt varm i kläderna som serieskapare har han åstadkommit ett spännande och levande porträtt av sin mytomspunne förfader.