Wolverine: Old Man Logan

Mark Millars namn har blivit synonymt med hårdkokta superhjälteserier som The Authority, The Ultimates, Wanted, Kick-Ass, Wolverine, Kingsman: The Secret Service och Civil War. Flera av dem har också blivit filmatiserade med stor framgång – faktum är att stora delar av Marvels framgångsrika filmer om Avengers och Captain America bygger på Millars moderniseringar av dessa klassiska långkörare.

Därför är det kanske inte så konstigt att filmbolaget Fox – som äger filmrättigheterna till X-Men och som därmed inte är med i Marvels delade filmuniversum – väljer att hoppa på Millar-tåget med nya Wolverine-filmen Logan, som har svensk biopremiär den 1 mars 2017 och utgår från historien Old Man Logan [från Wolverine nummer 66–72 samt Giant-Size Old Man Logan nummer 1]. Kanske får vi anledning att återkomma till filmen längre fram, men den här recensionen är tänkt att handla om förlagan, här i form av samlingsvolymen av serien som med största sannolikhet kommer att utkomma i nya upplagor i samband med filmens premiär.

Old Man Logan är en framtidshistoria som andas lika mycket västern och road-movie som postapokalyps. Superskurkarna har delat upp Amerika i olika feodala regioner medan superhjältarna har dödats eller håller en mycket låg profil. En som försöker hålla just en låg profil är Wolverine, eller Logan som han egentligen heter. Han lever ett strävsamt liv i ödemarken tillsammans med sin fru och sina barn, men pressas på pengar av Hulks inavlade avkomma. När forne Avengers-medlemmen Hawkeye erbjuder honom att agera kurir för ett mystiskt paket känner han sig tvungen att göra det för pengarnas skull, även om han betonar att han aldrig mer kommer att använda sina superkrafter, eller klor, för den delen. Under det osannolika parets resa över ett krigshärjat Amerika sitter man som läsare därför och väntar på ett ”snikt”*, och utan att spoila handlingen alltför mycket kan jag bekräfta att jo, det kommer så småningom. Hur mycket Logan än försöker kämpa mot sin natur så går det inte längre när han slutligen tvingas ta itu med sitt förflutna och hans nya liv faller ihop som ett korthus.

Historien är skickligt berättad. Millar tar till ett för britter vanligt konstgrepp när de skriver amerikanska superhjältar: dekonstruktion. Han river ned allt gammalt och börjar om på nytt i en helt ny miljö, tid och situation. Därmed blir det svårt för läsaren att peka på inkonsekvenser i figurernas beteenden och den för superhjälteserier så begränsande kontinuiteten. Logan trampar runt i ödemarken som en ålderstigen Clint Eastwood och det är genom hans ögon som vi läsare upptäcker den nya världen efter katastrofen och vad som hänt med Marvels välbekanta seriefigurer.

En stor del av behållningen är Steve McNivens realistiska teckningar och extremt uttrycksfulla figurer. McNivens stora genombrott kom på crossovern Civil War, som han gjorde för Marvel tillsammans med just Mark Millar bara något år tidigare. Här visar McNiven att han kan mer än bara teckna superhjältefajter. Jag skulle vilja dra paralleller till såväl Brian Bollands detaljrikedom som Bryan Hitchs häftiga bildvinklar och Todd McFarlanes råa energi, men McNivens stil är ändå unik och lätt igenkännbar.

Det här är en fristående berättelse som kan läsas utan några större förkunskaper (även om viss kännedom om Marvel sätter guldkant på upplevelsen). Alternativa framtidshistorier är alls inget ovanligt i superhjältesvängen, men de är sällan så läsvärda och underhållande som här.

Fotnot: ”Snikt” är den numera klassiska ljudeffekt som används för att indikera att Wolverine fäller ut sina klor.

Utdrag ur framtidsberättelsen Old Man Logan, bild av Steve McNiven. © Marvel Comics