Blårockarna: De fyra evangelisterna
1 november 2016 av Joacim Blomqvist Böcker Belgarna Willy Lambils och Raoul Cauvins Blårockarna har blivit en riktig långkörare i Sverige. Det har nu utkommit drygt 20 album, och fler är på väg.I den senaste volymen på svenska, De fyra evangelisterna (Les quatre évangélistes, på franska den 59:e sedan starten), får de något ostyriga hjältarna sergeant Chesterfield och korpral Blutch i uppdrag att förstöra fyra rejäla artilleripjäser, de fyra evangelisterna, under befäl av den förre episkopala prästen William Nelson Pendleton i det konfederala North Virginias armé. Som vanligt i serien Blårockarna så lyckas det på håret.
Sergeant Chesterfield rider bakom fiendens linjer i prästkåpa, trots att han inte vet något om prästyrket. Till fots följer korpral Blutch i rollen som en byfåne som prästen räddat. De ska knyta kontakt med Pendleton, och förstöra kanonerna.
Serien Blårockarna knyter an såväl i stil som i tema och kulturell tillhörighet till franska Asterix, fransk-belgiska Spirou, belgiska Lucky Luke och förstås till den stora klassikern i genren, Tintin. Här dock med en del lumparhumor, som hos vår egen 91:an Karlsson. Till Blårockarnas försvar kan dock sägas att den typiska belgiska lite grabbiga humorn blandas ut med en rejäl dos allmänbildning för den som hyser intresse för det amerikanska inbördeskriget.
I mitt tycke tillhör Blårockarna de svagare serierna i fransk-belgisk serietradition, och persongalleriet lämnar en del övrigt att önska, trots (eller kanske på grund av) att de ständigt gästas av historiska personer. Så fort historiska personer dyker upp i Blårockarna tycks såväl självcensuren som ängsligheten sätta in.
