Jag sträcker ut handen mot evigheten

Elisa Rossholm debuterade 2011 med ”Jag hör icke till något läger”, en serie-/bilderbok baserad på Victoria Benedictssons dagbok. I sin senaste bok ”Jag sträcker ut handen mot evigheten” har hon baserat handlingen på Mary Wollstonecrafts brev skrivna under hennes vistelser i Norden i slutet av 1700-talet. Sålunda börjar man skönja en linje i Rossholms författarskap, åtminstone hittills. Hon levandegör historiska kvinnoöden genom att sätta bilder till deras egna ord.

För den som inte känner till henne var Mary Wollstonecraft en engelsk guvernant, författare och filosof som levde mellan 1759 och 1797. Idag ses hon som en av förgrundsgestalterna inom feminismens historia på grund av sin bok ”A Vindication of the Rights of Woman”, som utgavs 1792. Den lanserade tankar som att kvinnor och män visst var lika intelligenta, problemet var bara att kvinnor fick sämre utbildning eftersom de med den tidens ögon inte ansågs behöva högre studier för att kunna sköta ett hem. Wollstonecraft är också ihågkommen för sina olyckliga kärleksaffärer, som resulterade i två döttrar, Fanny och Mary. Mary d.ä. dog 1797 i barnsäng då hon födde just Mary d.y., som senare skulle bli känd som Mary Shelley och skriva ”Frankenstein”. Berättelsen ”Jag sträcker ut handen mot evigheten” utspelas dock innan dess.

1795 tog med sig lilla Fanny på en resa till Skandinavien för att hjälpa sin älskare med affärerna. Med Wollestonecrafts egna ord återberättar Rossholm en engagerande historia ut en svunnen verklighet. Just reseskildringen är intressant och smårolig för en svensk eftersom det ger en bild av hur det såg ut i vårt land för 200 år sedan, filtrerat genom ögonen på någon från ett annat land och tradition. Största delen av boken handlar dock om Wollstonecrafts olyckliga kärlek till Fannys far, Gilbert, och hur hon brottas med känslor av övergivenhet, ömhet, vrede och desperation. Lika starka är dock hennes ömma känslor för dottern Fanny, som genomsyrar hela boken. Ja, det är i sanning en stark skildring, även om berättandet ibland blir lite hackigt både text- och bildmässigt.

Rossholm har självklart fått skära hårt i materialet för att hitta några slående formuleringar och passager – som hon sedan presenterar på remsor av skrivmaskinstext – men tempot och flytet i berättelsen blir emellanåt lidande av det här greppet. Det kan bli episodiskt och fragmentariskt, och bilderna är en bidragande orsak till detta. Rossholm jobbar i helsidor med blandtekniker, främst kollage och blyertsteckningar. Ofta är det slående vackert, det kan också bli rörigt och distraherande.

”Jag sträcker ut handen mot evigheten” är i mångt och mycket en bilderbok. Kanske mer poetisk bilderbok än tekniskt fulländad serieroman. Serieinslagen begränsas till användandet av pratbubblor och narrativa textplattor samt ett uppslag med snabba serierutor som skildrar förloppet av ett självmordsförsök. Handlingen löper dessutom från helsida till helsida och kan med god vilja ses som en räcka serierutor, men som tidigare nämnts blir det ibland hackigt. Särskilt när handlingen och/eller resonemanget oförklarligt sticker iväg åt ett annat håll. I traditionella serier har man oftast en verktygslåda för att släta över sådana hopp och binda ihop sekvenser, men den av Rossholm valda formen hindrar tyvärr det.

Oavsett hur man väljer att klassificera ”Jag sträcker ut handen mot evigheten” så är det likväl ett engagerande livsöde med en hel del vackra bilder, och det räcker rätt långt.