Sherlock Holmes: De fyras tecken

Londondimma är ingen myt. Fenomenet uppstår huvudsakligen vintertid och beror på att vattnet i Themsen är varmare än luften. Sherlock Holmes är däremot helt fiktiv, men hans gestalt har alltid varit förknippad med dimman. I den grafiska romanen De fyras tecken lyckas tecknaren I. N. J. Culbard fånga lite av den atmosfär som Londons dimma försätter staden i. Arthur Conan Doyles ursprungliga berättelse återberättas ganska tonsäkert av Ian Edginton, i det andra albumet baserad på Doyle berömda berättelser.

Att de tecknade serierna om Sherlock Holmes kommer just nu är förstås ingen tillfällighet. Till jul kommer BBCs julspecial av Sherlock, med Benedict Cumberbatch som Holmes och Martin Freeman som doktor John Watson, för första gången satt i 1890-talets London. En ny film med Robert Downey Jr. och Jude Law är även den på gång. Samtidigt visar tevekanalen CBS [Sjuan i Sverige, reds anm.] amerikanska Sherlock, i form av Elementary, med Jonny Lee Miller i huvudrollen och Lucy Liu som Watson. En serieversion ligger alltså helt rätt i tiden.

Så hur fungerar serien då? Colbard ritar sina figurer i klara linjer, vilket förstås går utmärkt i deckarberättelser, men kanske sämre i de Lovecraft-serier som tecknaren tidigare illustrerat. Och även om Edginton träffar ganska väl, så kommer man inte från känslan att serieskaparna till sitt manér har gjort en illustrerad klassiker. Men inte av så dålig kvalitet som präglade serien Illustrerade klassiker (från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet), utan istället genom att serien har för mycket text. Hela berättelsen ska med.