Det gåtfulla leendet.
Hugo Pratts hjältar är vanligtvis starka, fria män som går sina egna vägar. Sådana är Ticonderoga Flint, Criss Kenton i ”Wheeling”, sergeant Kirk … Men allra mest gäller det för Corto Maltese. Corto är en äventyrare som vid tiden för första världskriget flackar runt på jordens kontinenter. På ytan är han en amoralisk, illusionslös typ, som stigen direkt ur Joseph Conrads romaner, en blaserad äventyrets aristokrat, som bär den likgiltiga skepticismens visdom inför de händelser han möter. Men i sitt praktiska handlande är han inte riktigt sann mot denna grova yta. Han uppträder när det kommer till kritan för det mesta efter en hjältes moralnormer. Därigenom följer han masskulturens kodex för antihjältar – ty även en antihjälte är en hjälte, som bara ska kittla läsarens längtan efter att förneka den borgerliga civilisationen och lägga bakom sig dess riter och namnmoral.
Pratt säger själv om Corto: ”Jag låter honom utvecklas och reagera som en emanciperad människa, en människa av i dag, men han förblir en romantisk figur som bara ser det universum han lever i. Jag tror att läsarna i Corto kan återfinna det som de söker i sig själva …” Detta är sant endast i masskulturens termer av verklighetsflykt och ställföreträdande självförverkligande. Men det vore inte rättvist mot Pratt att reducera Corto Maltese till blott och bart en schablon. Han är trots allt en personlighet, så sällsynt i det stiliserade seriemediet, en ättling till Melvilles och Conrads människor.
Ännu viktigare i detta sammanhang är det, att Corto är en ovanligt lite dominerande hjälte. Bifigurerna har skarpa profiler, och saknar ofta den vanliga underlägsenheten gentemot hjälten. Det gäller väl inte alltid: i en av de första ”Corto Maltese”-episoderna hjälper Corto en folkgerilla att besegra en diktatorisk guvernör i ett hörn av Brasilien. Det är Corto som gjuter självkänsla i gerillans unge anförare, och det är Corto som säkrar upprorets framgång. Men detta är ett undantag bland de episoder jag läst.
Den stripp i ”Sergeant Pike” där hjälten bestämmer sig för att desertera ur armén.
Det universum som Hugo Pratts hjältar får leva i är förhållandevis vidsträckt. Pratt är själv kosmopolit, och hans serier är kosmopolitiska, men alltid bestämt placerade i tid och rum. ”Ticonderoga” tar sin början i Williamsburg, Virginia, år 1755, ”Ann y Dan” är förlagd till Östafrika år 1913, och den första episoden av ”Corto Maltese” äger rum samma år i holländska Guyana. Även den politiska förankringen är ofta klar. Men Pratt tar sällan ensidig ställning i de politiska konflikterna. En krigsserie som ”Ernie Pike” skildrar både tyskarna och de allierade som människor. I ”Gli Scorpioni del Deserto” (1971), som utspelas i Nordafrika under andra världskriget, rör Pratt vid klyftan mellan judar och araber i Palestina, men låter båda sidor förena sig i gemensam kamp mot tyskar och italienare.
Drömmar med mystiskt innehåll förekommer på flera ställen i ”Corto Maltese”.
Det förekommer folk av alla raser hos Pratt, och hans serier brukar betraktas som föredömligt fria från den vanliga vita raschauvinismen. Jag har inte läst tillräckligt mycket av Pratt för att kunna döma i den frågan, men det tycks mig som om han inte helt kommit ifrån fördomsmönstren. ”Sergeant Kirk” skildrar i början hur hjälten deserterar från armén i upprördhet över de vitas massakrer på indianerna. Detta är onekligen ett märkligt avancerat inslag i en serie från 1953. Men i de senare avsnitt av serien jag läst, där Kirk själv rör sig bland indianerna, ger han och hans vita vänner intryck av att vara överlägsna individer bland ett primitivt folk.
Det var visserligen inte Pratt själv utan Hector Oesterheld som skrev manus till ”Sergeant Kirk”, men samma ambivalens finns i Pratts övriga tidigare arbeten. I ”Ann y Dan” dör en svart man av skräck när han tror sig se ett spöke. Men i ”Corto Maltese” har Pratt skärpt sig. Här finns färgade i nyansrika förgrundsroller. Cortos äventyr i tredje världen har dessutom ofta revolutionär anknytning. Den ovannämnda Brasilienepisoden är ett exempel, i ett annat latinamerikanskt land hjälper han till att avvärja en USA-intervention, och i Afrika kommer han i kontakt med ett hemligt sällskap som bl a bestraffar de vitas brott mot de svarta.
Men händelserna i Latinamerika och Afrika utspelas också mot en fond av mystik. Människor med magiska krafter som förefaller styra skeendena, spådomar som slår in, drömmar som blandar sig med verkligheten … Detta låter kanske som ett utslag av fördomar, ett sätt att omyndigförklara de färgade folken. Så verkar det emellertid inte i serien. Det övernaturliga i ”Corto Maltese” är snarare ett vapen i de färgade folkens händer, en sensibilitet som är ofattbar för den vita kulturen. Inte heller Corto förstår den, men han respekterar den motvilligt, och den respekten understrykes av flertydiga, mystifierande intriger (som dock ibland kan bli rätt röriga).
En trollkarl med övernaturliga gåvor, som Corto möter i Etiopien.
Om jag försöker sammanfatta ideologin hos Hugo Pratt i de kategorier som Horst Schröder tidigare föreslagit i THUD: Bildmässigt kännetecknas Pratts serier av en framgångsrik strävan att undvika schabloner. Strukturmässigt är de vacklande, det individualistiska hjältemönstret är starkt men inte orubbat. Även innehållsmässigt slits de åt olika håll, men tendensen pekar entydigt framåt. Det är kanske onödigt att säga, att de i alla händelser ligger ett gott stycke framom de allra flesta andra äventyrsserier.
Artikel publicerades ursprungligen i Thud nr 29 (3/1975) och återges med skribentens tillstånd. Ursprungligen ingick artikeln i ett större block och utgjorde en av tre delartiklar. I samband med denna återpublicering (februari 2019) har några smärre redaktionella ingrepp gjorts.
