Linda och Valentins äventyr nr 3–4

Det var genom Henning Kures artiklar i Kulørte Sider (publicerade i THUD 33) som jag på allvar fick upp ögonen för Linda och Valentin. I höstnumret 1975 ägnades stor uppmärksamhet inte bara åt seriefigurerna utan också åt deras skapare, Jean-Claude Mézières och Pierre Christin.

Nu har det kommit två nya album på svenska med Valentin och – speciellt – Linda i huvudrollen. Det är välgjorda berättelser som på många sätt skiljer sig från det vi annars får läsa och se i seriealbum.

I båda berättelserna utspelas händelserna långt in i framtiden. Tillsammans med de fåtaliga människor som visas finns en brokig samling varelser från andra himlakroppar. Det är inget uppriktigt försök att förklara hur utomjordiska varelser ser ut. I stället använder tecknaren möjligheten att rita spännande nyheter och tillsammans med författaren ger han oss lektioner i psykologi.

”Härskarens fåglar” heter det tredje albumet i seriealbumsserien om Linda och Valentin. De två första har redan funnits en längre tid på den svenska marknaden.

Härskaren visar sig vara en till funktionen fulländad diktator. För honom slavar varelser från olika delar av rymden. Det är med psykologisk finess som övergreppen skildras mot de stackars slavarna, bland vilka även Linda och Valentin hamnar.

”Ambassadören som försvann” tilldrar sig på en konstgjord planet där det myllrar av kufiska individer. Det framgår fint i berättelsen hur korrumperat ett interplanetariskt samarbete kan bli. Minsta upplysning kostar hårdvaluta.

Genom att Valentin väljer plikten att vara livvakt åt ambassadören framför att försöka rädda Linda, kommer hon att spela huvudrollen i större delen av albumet.

Det är många annorlunda grepp som manusförfattaren tar på äventyrsserien. Att han har djupa funderingar om bl a psykologi och den sociala rättvisan går inte att missta sig på.

Berättelserna kan vara både intellektuellt och estetiskt stimulerande. Yngre läsare kommer emellertid ofta att känna sig alltför omtumlade. Här finns inte den suveräne, jättestarke hjälten. Här trissas inte spänningen upp till i närheten av det olidliga.

Det här är i mycket en riktig vuxenserie. Jag beklagar bara att Kjell Ekebergs utmärkta textning blivit i minsta laget för att tydligt kunna läsas. Men perspektiven, färgerna och innehållet är det inget fel på.