Serier som riktar sig till mindre barn är inte nödvändigtvis de enda serier mindre barn läser. Men att de utgör den allra största delen av ungarnas serieläsning kan vi utgå från. Om vi med ”mindre barn” menar barn upp till åttaårsåldern ungefär – dvs fram till dess att slukaråldern inträder och barnen börjar läsa äventyrsserier på allvar – kan vi ungefärligen avgränsa de serier som det blir frågan om.
Till de yngsta läsarna riktar sig en grupp fabeldjurserier, som faktiskt alla är skandinaviska: tidningarna Bamse, Pellefant och Bobo samt albumserien ”Rasmus Nalle”.
En något mer vuxen fabeldjurvärld möter i Kalle Anka & C:o och övriga tidningar och album med Disneyserier, i Hacke Hackspett samt i de belgiska albumserierna ”Sibyllina” och ”Klorofyll”.
Två tidningar innehåller buspojkserier: Dennis (mest amerikanskt material) och Peo (svensk).
Deckargenren är utbredd, även om bovjakterna gärna späds ut med andra inslag. Serien ”Musse Pigg” i Kalle Anka & C:o samt ”Scooby Doo” i egen tidning är de mest renodlade. Men skurkar spelar också en viktig roll i många album med ”Tintin”, ”Starke Staffan”, ”Spirou” och t o m ”Johan och Pellevin”, även om den tilldrar sig i medeltidsmiljö.
Utanför dessa genrer står tidningarna Barbapappa och Familjen Flinta (den senare är snarast en familjeserie), samt albumserierna ”Smurferna” (som är besläktad med fabeldjurserierna, men bygger på en originellare ide), ”Yakari” (som handlar om en indianpojke), ”Felix” (Jan Lööfs fantasifulla äventyrsserie) och ”Finn och Fiffi” (se recensionsavdelningen i detta nr).
”Yakari”: fint förhållande mellan människor och djur.
Seriebilderböcker
Vad jag hittills räknat upp är alltså serietidningarna och seriealbumen. De senaste åren har vi emellertid börjat få serier i bilderboksutgåvor också: serier i hårda band, pris och utseendemässigt jämställda med bilderböcker, som inte har något tvång på sig att återkomma med nya volymer om samma figurer (även om en del av dem ändå gör det).
Dessa seriebilderböcker görs intressant nog både av bilderbokskonstnärer som vill använda serieformen och av serieskapare som vill söka sig friare former i fråga om format och innehåll. Den kände amerikanske bilderbokskaparen Maurice Sendak har tillsammans med Matthew Margolis gjort seriebilderboken ”Vilken söt valp” (Opal), av engelsmannen Raymond Briggs har tre stycken utkommit på svenska – ”Jultomten”, ”Jultomten reser på semester” och ”Snögubben” (Opal) – och Vardagsgruppens två serieböcker om ”Jenny Jenny Jenny och Jonny” (Raben & Sjögren) har också ganska mycket av bilderbokskaraktär i teckningarna.
Magnus Knutsson och Ulf Jansson, som gjort ”Britta Bus” (Raben & Sjögren) har i gengäld ett serieförflutet, och fransmannen Freds ”Filemon och den skepps brutne på A” (Coeckelberghs) har t o m från början gått i en fransk serietidning.
Det finns också några bilderböcker som växlar serie med traditionellt bilderboksberättande.
Fortsätter det komma seriebilderböcker, kanske man kan börja hoppas att de ska kunna bryta ner de stilmässiga skrankorna mellan serier och bilderböcker. Inte minst serierna skulle vinna på det. De bästa serierna är knappast konstnärligt underlägsna de bästa bilderböckerna, men serierna är så fast bundna vid vissa stil- och innehållskonventioner, att redan den lilla handfull böcker som hittills dykt upp betytt en klar utvidgning av det konstnärliga registret.
Raymond Briggs och Vardagsgruppen har introducerat genren ”fantastik i vardagen”, som tidigare varit praktiskt taget utan företrädare bland serierna (om man inte tycker ”Felix” kan räknas dit). ”Filemon” är en renodlat fantastisk och absurd serie i ”Alice i underlandets” efterföljd – också det något nytt för serier i Sverige. ”Britta Bus” är inte bara ett försök att vända på buspojkseriernas vanliga könsrollsmönster, utan introducerar också en mer realistisk, igenkännbar svensk verklighet än någon annan barnserie kan visa upp.
Seriebilderböckerna fungerar naturligtvis inte på seriemagasinens ”marknad” utan på bilderböckernas. Men det hindrar inte att de kan spela en roll för serien i stort genom påverkan både på läsarna och på andra serieskapare.
Raymond Briggs båda serieböcker om Jultomten har pratbubblor, men den prisbelönta ”Snögubben” (1978) saknar helt text, vilket ger en lite drömlik känsla åt den.
Seriemagasinens dilemma
Det är givet att serietidningarnas täta, regelbundna utgivning inverkar negativt på deras kvalitet. De flesta av de svenska småbarnsserierna i magasinform är ambitiösa och sympatiska, men kravet på ständig nyproduktion – och i de flesta fall säkert också hänsyn till förlagens kommersiella fordringar – gör att fantasin snart finner sina gränser och det hela blir enahanda.
Jag tror det är olyckligt att varje barnserietidning i Sverige helt domineras av en enda serieskapare eller en enda seriestil. Det vore säkert bättre för både serieskaparna och publiken om flera radikalt olika tecknare och författare kunde samlas i en tidning – så som skedde i den utomordentliga barntidningen Tuff och Tuss på 50-talet, där Bertil Almqvist och Einar Norelius fick bryta sig mot Rune Andréasson och Nils Egerbrandt.
Albumserierna från det franskspråkiga Europa har sannolikt i allmänhet tillkommit under mer stimulerande förhållanden än de svenska magasinserierna. Ändå måste man konstatera att också de bästa serieskaparna därnere hamnar i sorgliga fallgropar ibland. ”Yakari” är ett gott exempel på det. De två första albumen med den serien skildrar mycket fint (om också lite förskönat) indianernas nära förhållande till naturen och djuren. Men i det tredje albumet faller manusförfattaren för klichén att låta djuren få direkt mänskliga egenskaper, vilket slår sönder seriens hela idé. (Därmed inte sagt att jag hör till dem som principiellt ogillar förmänskligade ”fabeldjur”. Men jag anser att de måste användas i ett genomtänkt sammanhang.)
Ont om själsstrider
Det är alltid vanskligt att döma om kvalitet. Det är svårt nog när det gäller vuxna, och·beträffande barn tillkommer som bekant bekymret att de ofta uppfattar saker och ting helt annorlunda än vuxna väntar sig och fäster sig vid helt andra saker än vuxna väntar sig.
Lättare är det då att peka ut speciella kvaliteter och speciella brister och luckor i kulturflödet – i det här fallet serierna.
Att större delen av serierna kan hänföras till en liten grupp genrer betyder förstås inte att alla saknar egna, fängslande kvaliteter. Men det finns samtidigt en rad teman och egenskaper som man skulle vilja se väl företrädda bland serierna för barn, och som i dag nästan helt saknas där. Här är några av de viktigaste:
- Skildring av en igenkännbar verklighet och av realistiska problem barn möter.
- Skildring av vuxnas arbetsliv, känslor och problem.
- Flerbottnade hjältar, som kan drabbas av alla slag av känslor, även de minst ädla.
- Gestaltning av konflikten mellan individerna och samhället, ångesten i dagens samhälle, som också barnen känner.
- Skildring av psykiska förlopp, inre konflikter, själsstrider (inte bara små, snabbt övergående samvetskonflikter).
- Känslomässigt intensiva yttre konflikter, starka känslor, rädsla. (”I varje ärlig barnbok tror jag finns en skräckupplevelse”, har Tove Jansson sagt – månne det gäller för serier också?)
Den enda barnserie som mer eller mindre uppfyllt alla dessa önskemål är Carl Barks’ ”Kalle Anka” från 40- och 50-talen, som i dag återutges i albumserien ”Kalle Ankas Bästisar”. Den serien visar också att dessa tema mycket väl låter sig förenas med en komisk, starkt karikerad form, utan att försvagas.
Enstaka av de efterlysta tema kan man hitta i andra serier. ”Smurferna”, ”Sibyllina” och ”Klorofyll” har både flerbottnade hjältar och konflikter med starka känslor – särskilt markant kanske i ”Sibyllina”. Men i stort sett är det tunnsått med dem.
”Sibyllina”: starka känslor.
Hotet från serieformen
Serieformens största tillgång är att den är så lättläst. Möjligen är det också dess förbannelse. Många menar att barn lätt vänjer sig vid att läsa serier fort, eftersom de går att läsa fort, och på de viset inte hinner uppfatta många av de subtilare kvaliteter som i bästa fall finns där. Antagligen är det så för vissa barn, men hur allmänt det är – och om det gäller även vid andra och tredje genomläsningen av en serie – vet vi inte. Inte heller vet vi om skulden är serieformens, eller om vanan kommer av att alltför många serier har alltför lite som är värt att stanna upp inför.
Om serier hämmar läsinlärningen vet vi inte heller. Hans Åkerblom berättade i Lärartidningen 23/1977 om en undersökning som tydde på att lässvaga barn har svårare att tillgodogöra sig illustrerad text än oillustrerad. Även om det stämmer, gäller det inte nödvändigtvis för serier också, eftersom bild och text är mer integrerade där. Om serier har vad jag vet inga liknande undersökningar gjorts.
Slutligen hävdas ibland att serier skulle vara ”fantasihämmande”. Det är de naturligtvis inte mer än exempelvis bilderböcker. Det hänger på den enskilde serieskaparen om hans serie blir fantasieggande eller ej – ja förresten, i någon mån hänger det väl också på serieindustrin.
